BARN

På bussen till jobbet stiger en kvinna med ett spädbarn på. Hon bär en oformlig rosa t-tröja genom vilken konturerna till hennes enorma flata byst avtecknas genom hennes okontrollerade perspirations mörka rorschach fläckar. Hon är enorm. På hennes tunna styltlika ben, ser hon ut som ett stycke kött som fästats på två smala spett, obalanserad och overklig, likt en boschiansk best. Hennes hår är tunt och stripigt och hennes blekvita ansikte är marmorerat i blodrött av hettan från den gula solen som hackar genom vagnen när förmiddagsljuset skär sig fram genom gliporna från de grå byggnaderna utmed Nicholson Street.
Hennes armar, upptagna med spädbarnet och den överfulla tygpåsen i vilken hon bär sina nödvändigheter, gungar hon ostadigt fram genom vagnen. Barnet ser livlöst ut. Kroppen tycks vara gjuten i wax. Segmenten av kroppsfett veckade i de små benen och de nakna armarna. Och ansiktet orörligt mot tyngden av hennes enorma bröst, större än barnet själv.
Jag tittar artigt bort när jag känner henne närma sig de bakre sätena. Jag kan känna den tunga doften av kropp hon utsöndrar när hon sätter sig intill mig. Den tunga arom av hud som jag förknippar med spädbarn. Hennes lår flyter ut mot mitt. Och när jag försiktigt flyttar mig ser jag den vita varelsen hon kramar i sina öppna armar. Den livlösa kroppen med dess fint målade rosa läppar och dess svarta ögonfrasar, likt penselborstar ur det lilla ansiktet. Det är inget barn hon håller.
Det är knappast en överraskning, bussens bakre rad säten har alltid främst frekventerats av avarterna.