WHISPERING GALLERY

Jag har alltid undrat varför de viskar i väntrummet på sjukhuset. Det är något med deras fåfängt sänkta röster och kokett dämpade diskretioner som gör mig rastlös och orolig. Rummet är på tok för litet för att de lågmälda samtalen ska fylla någon funktion, i stället tycks den kvalmiga luften fyllas ut av deras hesa skarpa väsanden. Och det är omöjligt att fylla väntan med något annat än detta samtal om, quoi, den ena kvinnans hund och hennes vänninas nyss inhandlade armband. Deras draperade kjolar prasslar när de förtroligt gnuggar låren mot de vadderade tygsofforna. Den äldre kvinnan har den typ av djupa ringande röst som vittnar om korpulens, som tycks reverberera genom hennes slappa bröstkorg och välbyggda kroppshydda, likt en orgel i ett kapell. Den yngre kvinnan är rökare. Hennes röst spricker upp när hon talar.
Det är viskandets ironi att jag förmodligen skulle ha lyssnat mindre till deras samtal hade de talat utan denna påtvingade hemlighetsfullhet. Deras väsanden har redan uppenbarat mig som lyssnare, och samtalet tar form kring mig. Hunden, armbandet, och den yngre kvinnans eksem. Rösterna är öronbedövande.
Vid halv elva kallar doktorn ut dem. Jag har ingen aning om hur de ser ut, eftersom vi är alla nogranna med att undvika att titta på varandra.