onsdag 14 juli 2010

ANDEDRÄKT


P's andedräkt luktar av artificiell apelsinessens från vitamintabletterna han lägger i sitt vattenglas om morgnarna. Detta, och den rika tobaksarom som hans inrökta valrossmustasch antagit. Båda fyller mig med en form av obehag. Kombinationen av de två förebådar hans åldrande. Om jag blundar är det inte ynglingens utan istället den gamle mannens andetag jag delar. Jag kan med en obegriplig lätthet se hans ansikte krympa i mina händer likt en frukt, gråna och rynkas, och det fina svarta håret falla ner över mina armar, hans blick vattnas i sina tunga säckar innan pupillerna rökfärgas som om någon blåst ut ett ljus och den grumliga grå pelarna stilla pressar sig upp ur de glasartade svarta valven. Han är en bruten man, tänker jag.

7 kommentarer:

Plipp sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Plipp sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Plipp sa...

Först trodde jag att det stod "perder amor", vilket kanske hade varit passande på sätt och viss; rökformers efemära natur och kärlekens (som dock lyckligtvis inte alltid är efemär).

J sa...

Jag tror att det står pensez à moi, detta sagt föredrar jag din tolkning. Jag misstänker att jag ännu är romantiker, eftersom kärleken mycket sällan tycks mig efemär. Däremot är det en skenbar börda.

Plipp sa...

"Ännu romantiker...", som om det vore något att växa ifrån? Fortsätt vara det du är och låt oss fortsätta vara romantiker.

Du har nog rätt. Kärleken, i varje fall som den ter sig för mig, för sedan länge förlorade personer, bleknar men når till slut en punkt där den förevigas i nostalgin. Kanske är det därför jag alltid ansett nostalgin och vemodet som något mycket, mycket vackert, likt en glöd som aldrig slocknar.

J sa...

Jag kunde inte sagt det bättre själv.

Anonym sa...

Läsande är jag / A-M