SAMLING

1. Efter att ha blivit knivhuggen hamnar D på operationsbordet. Man försöker sy fast hans finger. Halvvägs under operationen ringer kirurgens telefon. Mobilsignalen spelar upp tonerna till Bad to the Bone

2. Med viss regelbundenhet väljer somliga kunder att skicka pornografiska självporträtt till mig. Jag instigerar aldrig detta utbyte men finner det ytterst svårt att avvisa dessa gester med den tillbörliga indignationen. Skammen förläggs så att säga hos betraktaren. På fredagkvällen upptäcker jag således att aliaset MissNeily är en hårlös man med djupt hakveck och en assymmetrisk ballgown med diamantappliqué. Men, vad som fascinerar mig i detta fall är pornografins periferi. Det fyllda askfatet i bildens vänstra hörn, liksom de två lågprisburkarna av coca cola på vardagsrummets glasbord, den exponerade glödlampan i taken och den knutna franstoffsen som dekorerar hans insuttna sofföverkast. Periferin och bortom detta, bortom kortets ram, the ulterior: den frånvarande skaparen, Deus otiosus i form av den antydda fotografen.

3. Utanför the Tourmalet står två män och stirrar på en buske. Den lutar sig mot stålstaketet och pekar: 
-"Do you see that egg, there?" 
-"Aye." 
På den lilla grusplätten precis under buskaget ligger mycket riktigt ett brunt hönsägg, till synes placerat på armlängds avstånd från det dekorativa staketet med viss omsorg. Orsaken förblir oklarlagd och fortsättningen på de två männens samtal dränks i musiken som spiller ut ur baren bakom oss.

4. Som barn bodde på J's bakgård under en tid en pojke som hette Wayne. Av någon passivt sadistisk anledning hade hans föräldrar valt namnet, trots att de i efternamn hette Kerr. På eftermiddagarna vid middagstid brukade hans ömma moder kärleksfullt skrikar från fönstret: "Wayne Kerr! Cum'op eat yer food, boy." Wayne Kerr oförlåtligen allt mer utnött till malapropismen wanker, ju fler gånger namnet upprepades. Onan's stigma uppdaterat till 80-talets Skottland. 

5. Storslagenhet, ja, all form av extravagans, kräver av sina åskådare en viss ödmjukhet för att undvika att förefalla komisk. Det finns i all onödig lyx (och all lyx är i viss mån per definition onödig) en sorts inherent absurdism, en sorts skrattspegel-effekt som bäst undviks genom att fullkomligt skilja det extravaganta från det vardagliga. När de två polerna förenas, skapas en punkt som för ett ögonblick korrelerar fattigdom och rikhet. En punkt vi markerar med termer som nouveau riche eller vulgär, vari den främsta skillnaden ligger i de betraktandes rakryggade respektlöshet för excessen. När R således visar ett fotografi av sin kusin, från norra ryssland, böjd över en vit plasthink med beluga kaviar är effekten inte den ursprungligen önskade. D böjer sig istället fram och avbryter: "But really, I'm no fan of caviar, it's just a bit too fishy for me."

6. Naturfilmsdokumentärer: Det finns en haj som redan i livmodern påbörjar sin darwinistiska kamp för överlevnad. Det ännu ofödda hajfostret äter sina syskon inuti moderns kropp för att tillslut födas ut i ensamhet. Det finns också en djuphavsgravsfiskart vars problematiska levnadsförhållanden har omöjliggjort att båda parter av de monogama paren kan överleva. Istället jagar och föder sig enbart honan, medan hanen biter sig fast i hennes och lever på hennes blod. Likt en tunn utväxt klänger han fast vid hennes feta kropp, och lever så hela sitt liv som en viljelös skugga. Metaforiskt, kan båda anekdoter med viss lätthet appliceras på en eller flera av mina intersociala relationer.

DISJUNKTIONER

Språkligt, ja, rent logiskt, fann hon att varje sanning kunde ställas bredvid en absurd osanning för att skapa en viss retorisk effekt. Var mening bygger således upp en värld i vars periferi sträcker sig en skugga av kaotiska liknelser sprungen ur lagarna om disjunctive introduction. Som en gammal filosofi student är argumentationsform förståss fullkomligt giltig. Hennes vansinniga disjunktioner kan läggas till hennes lika logiska sanningar utifrån slutledningen att om P är sant så måste P eller Q vara sant.







Eller, som hon beskriver tillståndet över en flat guiness vid den öppna spisen på the Barony på måndagskvällen:

"I'm fucked. Either I'm fucked or the fucking fuckbrigade are on their way to fuck me up as we speak."

Förutsättande förståss att det första är en sanning, så är the fuckbrigade en fungerande syntaktisk konsekvens av i detta logiska system. Jag tömmer mitt glas, tittar från klockan till dörren, väntar avvaktande på realiseringen av den obscena disjunktionen. Puben är tom så när som på oss och två män lutade över bardisken. Dörren svänger omärkbart i den lätta mötet av het publuft, rökig och fet, doftande av steak pie, chips och rödblek ale, och kall Broughton Street air.  
Q förblir en gast i en retorisk spegelvärld. Vilket lämnar oss med det otvivelaktiga: She's fucked.  

SEXUALISERING

Hon har på sin vänstra hand ett litet sår som hon generat under vårat samtal försöker dölja med de målade röda naglarna på hennes högra hand. När jag liksom i förbigående påtalar skadan, blinkar hon skyldigt, nästan lustfyllt, och böjer sig fram och viskar:
-"Ja du ser, det är så skamligt, jag råkade skära mig och när det började läka, så började det allt mer påminna om ett kön."
Försiktigt låter hon fingrarna glida över det röda märket och tittar bort samtidigt som hon räcker mig sin hand.
"Ser du" säger hon. "Ser du hur det påminner om ett kvinnligt organ." 
Hon drar åt sig handen och skyler den med ärmuppslaget. 
"Jag tycker ständigt folk tittar på det, såret, jag tycker de tittar på det som om jag var naken."
"Jag känner mig..."
Hon suckade.
"...obscen."

IMPOTENS

Drömmar om att tappa håret. Om att dra ut testar som aldrig tycks vilja ta slut, som om jag vore gjord av en enda lång strand av hår som jag långsamt drar ur mig, de svarta lockarna bildande en hög över lakanen. 

Drömmar om att förlora naglarna. Att riva bort för mycket av skinnet. Jag river och river, tills hela naglarna lossnar med samma lätthet som en lös knapp faller av en kappa. 

Drömmar om att tänderna brister. Att käken är porös som spunnet socker och långsamt ger vika över mina läppar, smälter mot min tunga. Det mjuka krasandet som tycks resa sig liksom inifrån min kropp och brisera genom mitt bakhuvud.

Nowhere in Particular

Jag är övertygad om att väggarna i badrummet är mer levande än jag. Den alltmer kulörta mykotoxiska tapeten tycks häva sig i takt med mina andetag, som om byggnaden itself, synkroniserade sin andning med min egen. Där jag ligger och stirrar upp i den svarta väven av gnistrande mycel kommer jag att tänka på en dokumentär jag sett om physarum polycephalum, och hur denna typ av slime mould kan röra sig likt en organism med en sorts kollektivt singulär intelligens inte olik en encellig organism eller vissa typer av insekter. Genom en lätt puls, fullkomligt observerbar, likt en tunn våg genom den gula protoplasman, skickar den ut information till den gemensamma kroppen. I en studie i Tokyo placerade man ut veteflingor i ett mönster representerande staden och dess förorter och betraktade hur möglet, med bizarr effektivitet förgrenade sig ut ur sitt centrum i tunna spröda trådar och ett mönster nästa identiskt Tokyo's tågsystem. Ett nätverk så korrekt i kombinatoriska optimering att det påminde om ett Steiner träd. Det finns något befriande i denna så primitiva intelligens som utan tvivel om och om igen leder rakt genom labyrinten den kortaste möjliga vägen. Kanske än mer så, när all hunger i världen inte kan få mig att resa mig ur det ljumma badvattnet.

GULDFISK

Han berättar en historia om en vän han hade som ung. Han kom över till deras hem en gång och blev stående vid guldfiskskålen. Sedan stack han armen i vattnet och en efter en, kramade han sönder fiskarna. Jag frågar om han vet vad som blev av honom, eftersom handlingen med vis sannolikhet annonserade en framtida psykopati. Det visar sig snart att han är en gemensam bekant. Jag hade sprungit in i honom knappa veckan tidigare nere i Stockie, där han tilltalat mig genom det svarta visiret på en motorcykelhjälm, de smala ögonen ourskiljbara i solskenet. Han var pizzabud för någon känd snabbmatskedja. Om jag inte minns fel hade han upprepade gånger arresterats för ofredande.

BATTLE SCARS

Om nätterna sluter sig ärren samman, likt blomknoppar när solen går ner, viker de sig stilla mot mina armar i väntan på att en ny dag ska väcka dem. Det finns inget helare på min kropp än dessa röda blomster som huden långsamt omfamnar. Det är det oöppnade såren verkligen blöder.

ATT LYSSNA

Tystnaden hittade mig omedelbart. Den fanns i mjölken jag drack och i lakanen jag sov i. Den fanns i saltet och i badvattnet om morgonen. Den hängde med rockarna i garderoben. Den satt i krämerna jag smörjde mig med, i tvålen som långsamt upplöstes mot min kropp. Den satt med mig vid matbordet. Den låg med mig i sängen. Och när jag somnade kunde jag höra den, den enda rösten som verkligen talade till mig: tystnaden.

Efter två dagars frånvaro

I min frånvaro upplöses staden. När jag sätter händerna för ögonen upphör den. När jag blundar finns inget kvar. I dess ställe reser sig andra byggnader. Kartlösa marker som inte längre tar form ur jorden, som istället växer ur mina händer, ur de mjuka skuggorna som gäckar mellan mina kupade handflator och ögon: där gror de, dessa oändliga variationer av staden, visionerna runt denna så otrogna metropol. Arkitekturen som lösaktigt breder ut sig, bjuder ut sig, fläker ut sig över kullarna, ommålad, konstgjord, svekfull. Det råder inget tvivel om hur lättfärdigt Edinburgh överger mig varje gång.

KADAVER

Jag minns att min lärare i kriminalpsykologi brukade säga att det var det absurda över allt annat som folk mindes. Att vapen och hattar eller masker, snarare än att skydda berövarens identitet, agerar en sorts återvändsgränd för åskådarnas minnen, det groteska, det oväntade och det anormala ersätter den samlade informationen av färglösa detaljer och medelmåttigheter. Vi minns plastmasken, fedoran, geväret, eller skägget, inte för att det skrämmer oss utanför att det förvånar oss. 

      Min lärare, för övrigt en avid bärare av en serie trilby's in olika nyanser av asfaltsgrått, brukade ta njuta av att konstatera att det förmodligen inte fanns varken en bättre förklädnad eller ett säkrare vapen än att råna en bank med en rå hel kyckling från frysdisken trädd över handen. 

      Tanken slår mig alltid numer, som en varningssignal, när okända människor hälsar på mig på gatan. Det bisarra erfarandet att jag hyser något abnormalt. Att jag i denna främlings ögon måste bära en anstötlig mask eller slaktkroppen av en fjäderlös fågel i mina armar. Påminnelsen om att de minns mig, inte för vem jag är, utan för denna osynliga grotesk.

ÄLSKA

Vi var som tvillingar. Vi talade ett eget språk. Han tog vid där meningslösheten inkräktade, han fyllde och fyllde upp det där gapet, och höll ihop mig. Han var framtiden. Han var löftet om att det fanns något att fortsätta för. Att det fanns något att kämpa för. Att försöka vara lycklig för. Att det fanns något att vakna till, också om han aldrig var där. Det fanns alltid något att vänta på, hur litet det än var, något att hänga sig fast vid. Jag älskade honom som ett djur. Jag älskade honom som en syster och en bror. Jag älskade honom som en mor och en dotter. Jag älskade honom som en vän. Och jag älskade honom som en älskande och älskare. Jag älskade honom så mycket. Jag älskade honom som om han var det enda som fanns. Som om han var det enda som funnits. Jag kunde inte minnas mitt liv, jag kunde inte minnas vem jag var, och jag kunde inte se någon framtid. Jag älskade honom så intensivt och så hämningslöst att jag inte kunde se att jag var ensam. Att jag hela tiden var ensam. Och att all kärlek i världen inte kunde förändra det. 

EMPATINS MARKNADSVÄRDE

Konflikten är på många sätt den fundamentala komponenten i mänsklig kommunikation, den naturliga brytpunkten i den dramatiska kurva vi applicerar på vår verklighet. Med de kvinnor jag har arbetat genom åren fann jag ofta att den måttliga problematiken, eller den tröstbara sorgen, var ett sorts förväntat utbyte, ett sorts tvunget utlämnande för möjliggörandet av intim vänskap. Det var en sorts transaktion, och indirekt alltid ett löfte om ett framtida utbyte. Sedan någon gråtit på din axel i fikarummet, föll det sig naturligt att du vände dig till dem med din desperation vid ett senare tillfälle. Processen var aldrig uttalad men dess köpslående karaktär sprang ofta till ytan när någon konsekvent handlade i andras bekymmer, utan att någonsin bjuda ut sig själv, eller motsvarande när marknaden saturerades, och ett sorts kompetativt ointresse infann sig, det fanns inget mer att ge, inget mer att dela. Jag minns särskilt en kvinna, K, som brukade läsa de oakademiska dammagasinen om psykologi, med titlar som True Self, och Psychologies, med retuscherade celebriteter ur den äldre generationen och tematiska artiklar om hur man kände sig hemma i sin kropp, 10 steg till en god självbild, eller How to be an optimist? Hon applicerade samma typ av ytliga professionalism på sina samtal, en konstruktiv men själlös analys, och jag hörde dem ofta tala om henne med en viss obekvämhet och misstänksamhet. Man sa att hon fick en att känna sig "tömd" eller "dissekerad", inte för att man ogillade den egna blottläggandet, utan för att man saknade utbytet. Hon köpslog för generöst utan att någonsin betala. Eller D, vars behov, likt en aktie överskred marknadsvärdet, och möjligheten till tröst, och vars genuina mentala problem omöjliggjorde den vedertaget balanserade närheten. Eller E, vars distinktionslösa konfessionader, sänkte desamma i en slags billighet, en form av lågprissorg som aldrig respekterades.

För ett skulle jag lära mig under de där åren, att det mänskliga utbytet av tröst och närhet, byggdes på fundamentet om dess egna begränsning, dess tillfälliga och botliga natur. Vi tröstar för att vi kan trösta. För att mottagligheten innebär att vi gör gott. Och inget är mer socialt oaccepterbart än den där punkten där tröstlösheten tar vid, där kommunikationen inte längre gör någon skillnad, där vi håller om någon vars kropp inte längre svarar. För sorgen förlöses inte i mötet, den består, orörd, i dess center, och allt vi kan göra är att försöka maskera den, att försöka fungera. Det är en form av inflation. Punkten där kapitalet, i sitt överflöd, förlorar allt värde, där vi tillslut är fullkomliga i vår ensamhet, eller också, fullkomligt ensamma.

FLUKTUATIONER

I Stockbridge springer jag in i M. M är mentalarbetare, men själv tillräckligt mentalt sjuk för att ha blivit nedskuren till knappa åtta timmars arbete i veckan.  Han bär ständigt en röd scarf slängd över axeln och jag har sett hans hals och kinder svälla och krypa bakom den där ständigt nyparfymerade yllehalsduken genom åren. Fastän att han har en naturlig fallenhet för en sorts fysisk uppblåsthet, en sorts nedärvd korpulens, har han likt alla deprimerade en fallenhet för att fluktuera hastigt i vikt. Något som gör att hans byxor inte sällan hänger löst och veckar sig runt det hårt snörda bältet, likt en två tygpåsar. Jag antar att han av samma anledning varken orkar eller vill investera i en ny garderob som han lika hastigt kommer att växa ur. Det hela ger honom en slags tillfällig karaktär, en sort dysmorfisk otillförlitlighet, som om hans hand i det ögonblick jag griper den, ska växa okontrollerbart, eller alldeles försvinna mellan mina fingrar. Hans kropp känns på en gång benig och mjuk, tung av lös hud. Och när han böjer sig ner och kramar om mig vrider jag instinktivt undan huvudet. Jag minns att han kysste mig, en natt efter konstskolans avslutningsfest, på den upptramade lersluttningen utanför universitetsportarna. Till min förskräckelse fann jag att han med tungan mellan mina läppar ömsom suckade och gnydde av oåterhållen förnöjsamhet, likt ett djur eller ett barn, eller en fet man under en tillfredställande måltid. Det fanns en alltför uttalad hunger i hans stönande som störde mig. Eller möjligtvis en tacksamhet. Men det var under hans välgödda månader, när han brukade bära skjortorna oknäppta över t-shirten och jeans utan bältespänne. Numer är han nästan stilig. Jag antar att han alltid har tyckt om mig. Och jag antar att jag av samma anledning ser i honom en fallenhet för dåliga beslut, för undermåliga karaktärsbedömningar. Vi dricker en kopp kaffe och tittar ut genom fönstret på cafét. Himlen är så mörk att det nästan tycks vara natt, trots att klockan knappast är mer än fyra. Regnet har fått The Dean att stiga och svämma över och ljudet av floden brusar genom vårat avmätta samtal och den ihåliga akustiken i den trånga bakrummet. I skuggorna tycks han ömsom växa och krypa. Spegeln i fönstersprånget sträcker hans kropp ut genom de parallella rymderna, den klättrande hårlinjen och hans veckande nacke, upprepad in absurdum bakom honom. Och för ett ögonblick har jag aldrig sett honom i klarare ljus, de svepande oändliga kopiorna minutiöst ekande hans gester. Livets ofrånkomliga föregångare och efterföljare.

ANALYS AV EN ANALYS

Det fanns aldrig utrymme för att lita på någon annan. Istället för att släppa in och älska alla dessa människor, förlade jag allt jag hade, all kärlek och all tillförlit i honom. Det är bra beskrivet, svarar min terapeut. Och jag är tacksam för detta sparsamma beröm, fastän jag vet att det är en typ av enkel affirmation som är nästan inlärd och automatisk, psykologiskt perfekt i sin värderingslöshet, i sin analys av grammatik snarare än innehåll, och ett nästan transparent uppmuntrande, inflikat i syfte att stimulera samtalet. Förra gången använde han samma fras, ordagrant, med samma lätta stamning, och samma lita hesitativa betoning på ordens senare del. Jag tror jag talade om känslan av att invaderas, av omöjligheten att särskilja andras tankar från mina egna. Det finns ingen korrelation mellan de två påståendena och hans val av beröm, det är varken mer insiktsfullt eller poignant än något annat jag säger. Däremot noterar jag hans mycket korrekt empatiska "det måste ha varit svårt", en mycket skarpare variant av det mer oprofessionellt emotionella "stackars dig", eller det mer grammatiskt oemotsägliga "det är svårt". Meningens passiva form och användandet av detta avlastande verb, måste, som möjliggör en sorts diffushet, ett utrymme för naturlig motsägelse, frasen en genialisk psykologisk replik, oantastigt förklädd på en gång som fråga och påstående.  Den här typen av uppmuntran är ytterst verksamt på mig, som neurotiskt önskar vara korrekt också under ett sammanbrott, och generellt mer än lovligt mottaglig för den typ av faderliga godkännande.

När vi skakar hand noterar jag att skjortan han bär den här gången är mindre anstötlig än den kombination av jumper och skjortkrage han bar sist. Kanske är det något subtilt i antydandet som de sartoriella lagren erbjuder, möjligheten av en sorts ombytlighet, ett sorts avskalande, likt en lök som kan skalas och skalas tills inget återstår, eller också var det en enkel estetisk aversion, ett för aggressivt färgval, eller ostruket bomullstyg, jag kan inte längre minnas. Över lag undviker jag annars att titta på honom eftersom jag önskar slippa avläsa hans respons. Jag stirrar på den punkt där gardinen möter gardinstången, en noterbart ointressant tangent.

VÄRNPLIKT

Vuxenskapet är att axla en förlust. 

Ibland är den närvarande, som något ytligt borttappat, som ögonblicket när den rågade skeden slår över, och vikten för ett ögonblick hägrar i våra fingar, den förlorade tyngden. Eller den plötsliga skuggan över rummet när ljuset skiftar genom fönsterglaset och blicken justeras, pupillerna vidgas likt utslaget bläck över vita ark, och förlusten av dagen, eller för den delen natten, hänger kvar, nästan omärkbart i våra ögon, i vår kropps begränsningar. 

Ibland växer den, enorm och ogreppbar, den fruktansvärda förlusten av det egna jaget, och alla dess föregångare. Mina tankar, tecknade likt karbonkopior efter mina gamla drömmer, önskningar och begär och upprepade allt blekare med åren. Den mjuka minneslösheten, och allt mer skrämmande, den oroslösa acceptansen av densamma.

Jag måste vaka över mig själv. En så otacksam plikt: att ständigt vakta den här kroppen, som om den vore en bur vars innehåll vilket ögonblick som helst önskar rymma, önskar fly undan mig.

GATUPSYKIATRI

De refererar till hononom som Crazy Martin. Hans epitet tycks ha ytterst lite att göra med hans karaktär, istället förefaller han mig en aning neurotisk om än möjligen på gränsen till det hypomaniska. Han har en sprucken tand i överkäken och den typ av blanka skalp som vittnar om en komplett hårlöshet, jämn i färgen och nästan glaserad i ljuset från baren. Han ler ymnigt med en grotesk excessivitet, som om han oupphörligen, likt ett litet barn speglar sig i de andras mottagande. Ur samtalet jag följer från bordet intill anar jag att mötet antagit en transaktionell karaktär. M har köpt honom en pint. M's flickvän, med ett ansikte påminnande om en dödsmask, lutar sig mot hans bröst. Hennes fingertoppar är blånade i kylan; en förebådande livor mortis, som om blodet graviterat genom hennes kropp och samlats i pölar, i mörka utsprängda fläckar över hennes slappa händer. Men ännu leker de över M's knappar. Upp och ned över hans bröst medan han lutar sig tillbaka i sätet på the Jolly Judge och alltmer oskarpt, tummande på plånboken, förhör sig om Martin's bestånd av psilocybin.

Han sällar sig till den ytterst tveksamma skara av mer eller mindre välanpassade medelklassmän som var höst och vår kryper runt över golfbanorna ute vid Seton Sands eller de våta fälten i Dalkeith innan vintern slår in, och plockar de små knapplika svamphuvudena med en samlares, snarare än en missbrukares passion. Lockelsen är en annan och dess ivrare en brokig skara, inte sällan med en fäbless för kvasibotanism, eller en arkaiskt romanticerad syn på naturen. Kanske är det därför Crazy Martin, med en begynnande oro böjer sig över bordet så snart M avlägsnat sig och försiktigt addresserar flickvännen: Has he got any mental health issues? En sorts absurd missbrukets psykiatri, den fina punkten där vanskötsel och välfärd möts, där omsorg och fördärv för ett ögonblick är likvärdiga. Martin rynkar pannan, slickar tungan över den ensamma tanden: I cannae sell him anything if he's got issues. No depression or stuff? No psychological problems? Hon rycker på axlarna, ironiskt: he's obviously entirely sane. Martin tömmer pinten, avvaktande, leendet gäckande, och den nu uppvridna LED-rörsbelysningen speglad likt pilar av ljus i hans skalp, sågande av och åter över hans strama hud medan han bockar och vrider sig. Last orders. Klockan i baren hamrar genom hans ännu odefinierade beslut: That's why I'm asking you. Hon lutar sig fram på sina tunga blodfyllda händer, kliar sig över sitt hårt skulpterade färglösa ansikte. I can't decide what he does. Martin vaggar fingret över bordet. Well as long as he's no mad. As long as he's not a nutjob. 

Jag fångar inte samtalets avslut. Vi spiller ut över gatan, den våta kalla luften, över the Royal Mile, tung av maltdofter från bryggerierna och den salta havssmak som rullat in med dimman. Följet delar sig i två läger, de som jagar excesserna, och de som söker medelmåttigheten. Jag sällar mig till den senare.

Hennes svarta golv är täckt av testar hon skurit ur sitt hår och skärvor av de kulörta koppar vi brukar dricka te ur. Medan jag sopar upptäcker jag att kopparna och äggkopparna, samtliga, har haft små uttrycksfulla ansikten målade i porslinet. De stirrar förebrående upp på mig genom lockarna ur hennes kolsvarta hår: absurda leende ansikten med stora uppblåsta ögon och bulbuösa, uppsprängda konturer efter krossade näsor.

HERE COMES THE NIGHT

Om morgonen rullar minuterna in likt vågor på ett upprört hav, tunga och spottande, tiden sliter fräsande i lakanen när den borrar sig genom madrassen, drar i tygerna som vore de vävda i lös sand. Minuterna tycks falla i otakt, och sekunderna slås ut, försvinner i vågorna mellan halvöppna ögon och slutna.

Och samma mjuka puls från avgrunden av den här kroppen, i stötar möts och upplöses, dessa två vatten: den hamrande stormen av timmar och det tunga böljandet i detta upprörda blod.

TRANS VESTITUS

Han var en gammal misogyn mod. Den typ av man som vuxit upp med sin subkultur och långsamt transformerats med den, den hårt koifferade Weller frisyren och de angulära kostymerna som med åldern gått från att vara emblem för hans utanförskap och passion, istället blivit fanor för hans allt mer förlegade konservatism. Han hatade kvinnor med en barnslig energi och svartsjuka, som om han ansåg att de borde ge honom mer, som om de lämnat honom trots att de aldrig tillhört honom. Samtliga kvinnor ikoniserade modern, och de var skyldiga honom samma självuppoffrande omsorg.
Det måste ha gått ett par år sedan jag senast såg honom, men när jag möter honom i the Grassmarket bär han en skir klänning och tunna strumpbyxor i en blek beige färg som hosiery avdelningarna brukar referera till som "barely there" eller "nude". Hans läppar har ett tunt lager vaxigt rosa läppstift. Märkligt nog förefaller han nästan oförändrad. Kostymeringen känns sekundär, oviktig. Hans läppar är fortfarande krökta i ett sorts sarkastiskt förakt. Som om hans kvinnliga alterego är ett fullkomligande av hans person, en sorts förening och upplösning av hans förlust och saknad, hans ensamhet. Som om hans kropp vore stöpt i detta rigida hat, och hans hårda ansiktsdrag markerade av en konstant rigor, ett sorts manligt förakt och avgrundslös sorg som varken spets eller kayal kan försona.

NUKLEÄR UNDERSÖKNING, SÖNDAG, CRAMMOND

Radioaktivitet: försumbar.