Z OCH HENNES MÅTT

Var gång jag träffar Z tittar hon på mig med samma granskande tomma blick som man skänker ett föremål eller en vara man kan inhandla. En slags girighet som hålls i schack endast av hennes förakt för just denna känsla. Således, snarare än någon form av ögonkontakt, stannar hennes blick någonstans mellan min bröstkorg, navel och lår och nagelfar detta område medan samtalet fortskrider. Det är som om hon måttar upp kött bakom de diafaniska rökfärgade pupillerna. Likt en grotesk slaktare/skräddare mäter hon upp mina 36-27-38 med det ena yrkets morbida hunger och det andras estetiska uppskattning mot sina egna kubiska 34-32-36. Hennes 4 foot 5" stocklika kropp upphyskad i den anrika pubens skinnsoffa och hennes spanielögon slokande över den lemonad hon inhandlat och legitimerats för trots hennes ansenliga ålder, 24. Och hennes tonfall är inställsamt patroniserande när hon suger in läpparna och förklarar hur glad hon är över att se mig. Och med samma stafettmentalitet blir samtalet, hur saccharint systerligt vi än spelar, en slags tävling, där instinkten inför varje påstående, varje fråga blir att peta med mätstickan i gyttjan mellan oss och försöka utröna de bakomliggande motiven. Således är det med genuin förvirran jag bemöter hennes plötsliga apropå bikt om en menage à quatre som hon viskande levererar i den tomma lokalen. En de Laclosque episod involverande hennes två lägenheteskamrater och hennes partner, en skeletal man med viktorianska mustasch mätandes ringa 30-28-30, som enligt hennes utsago sprungit ur en vadslagning om den negligibla summan 28pence. Ett ögonblick sitter vi tysta över våra 4-punds-drinkar och betraktar greyhounden som kommit in och lekfullt polerar golvet med tassarna och den lilla pälsrock som dess ägare iklätt den med och sedan skrattar hon och tillfogar med en slags barnslig stolthet som illa passar det intima ämnet: I'm not a stranger to these things, you know, but S (hennes BF) just can't stop talking about it. Jag följer hennes kraftiga kran och hennes dynamiska profil när hon samlar ihop den imaginära vinsten från det blanka pubbordet och nästan förnöjt lutar sig tillbaka i stolen. Det slår mig att medan jag avslutat ytterligare en gin är hon fortfarande plågsamt nykter på sin immiga legitimerade lemonad. Jag vet inte hur jag ska bemöta denna märkliga poängräknande intimitet, och det förblir oklart huruvida hennes vinst är beroende av jag matchar hennes trumfkort med en mer obscen sexuell akt eller av min underlägsna tystnad. Jag byter ämne. Ett ögonblick senare packar vi ihop och går. Jag antar att våra resta tillstånd erbuder nya mått för hennes ögon buktar åter genom samma kritiskt mjölkvita dimma när vi tar avsked i hörnet av Bread street klockan 19:37.

DOPPELGANGER

Jag har en namne i den här stan. En spegelbild som kommit att bli något av en nemesis genom sitt usurperande av min/vår identitet. Jag kallar henne den andra Johanna. Hon är mindre än jag, mer docklik, mer bräcklig och inte sällan åtföljd av en kortege av unga uppvaktare. Jag kan se i folks ögon när vi introduceras, den där stilla jämförelsen, det oundvikliga vägandet av våra karaktärer. Hon är den bättre Johanna. Det slår aldrig fel. Förskjutningen av intresse som nästan omedelbart äger rum sedan vi introducerats. Min lilla namne, en nyare uppgraderad modell av jaget. Ju mer jag ser henne, desto mer blir jag övertygad om att hon är någon sorts ersättning, att hon är det jag som långsamt ska byta ut det gamla, ungefär som man introducerar en ny art för att tränga ut en annan. Att jag vid hennes sida blir obsolet. Nu mer agerar min kropp som ville den stöta ut detta siamesiska organ var gång jag ser henne. Ett slags skräckfyllt begär som får mig att ömsom undvika henne, ömsom nästan systerligt klänga mig fast vid henne. Ibland talar jag med J om att byta namn. Ibland stirrar jag mig i spegeln och försöker utröna var vi skiljer oss, men det är givetvis den äldre modellens strå att den nyare modellens förbättringar är oföreställbara. Jag är således blind för denna andra Johannas karaktär. Istället försöker jag utröna hennes person genom de slumpmässiga inkräktanden den gör i mitt liv när andra för ett ögonblick misstar våra tvillinglika identiter. Så kommer på lördagkvällen en man upp och erbjuder mig gratis inträde till sin nattklubb och beklagar sig djupt när jag förklarar att jag redan betalat för att sedan vid närmare granskning under det flimrande neonljuset i baren skuggspels ursäkta sitt misstag och gå i ogenerad hast. Och en morgon hör jag någons ivriga rop efter mig på gatan för att så se ansiktet förvridas i besvikelse när de hunnit ikapp. En annan bekant frågar intresserat om det är jag som är konstnär eftersom han talat om mig med ett vänpar som entusiastiskt delgett honom en massa hitintills oanade djup i min karaktär, djup jag inte är snar att åter grunda med ett artigt nekande. Och som om inte dessa ständiga påminnelser om ett liv av lätthet vore nog, börjar detta andra jag långsamt tillskanska sig mitt futtiga liv, bit för bit, som vore det knappast mer än ett kannibalistiskt plockbord. Hon har skaffat ett jobb i en lokal vintage butik, börjat umgås intimt med J's närmsta vän, och bosatt sig bokstavligen runt hörnet på vår lägenhet. Jag förbereder mig sakta för mitt upphörande. Jag har redan introducerat en serie hobbys jag finner ringa intresse i bland mina vardagsaktiviteter. Samt med kyligt uträknande börjat svara frågor med motsatsen till det svar jag omedelbart finner naturligt. Närhelst något för ett ögonblick fyller mig med uppskattan behandlar jag objektet med förakt, och motsatt visar jag all upptänklig kärlek inför de ting som fyller mig med avsky. Min konsekventa antipodeiska val har redan börjat betala sig. Jag har långsamt börjat att försvinna.

LÄSARE

När jag kommer hem, allt för sent, råder en besynnerlig tystnad i lägenheten. Den typ av knivseggstystnad mot vilken vi slipar våra argument. De inkvisitoriska where have you been? följt av en tvungen konstpaus, medan färgen på J's kinder långsamt flammar upp och de späda pojkfingrarna rasslar skakande mot tangentbordet, och först där efter den fint karvade stiltjens oundvikliga exklamation anagnorisis: I've read you.
Och för ett ögonblick känns det som någon yxat loss ryggradens fästespunkter och själva kroppens stomme och grenverk rasar samman innanför skinnet. Och J stirrar på mig bakom skrivbordet med lika delar road provokation och genans. För dessa trivialiteter som ska benas ut, i all sin litterära lögnaktighet, blir högst komiska i denna hastigt upprättade metadomstol. I don't come home at 12 at night? I don't wash myself no end? What do you mean I smell like stone? Och utan att ens interpunktera med ett frågetecken fortsätter han: Kalvin, the new blood. Men dessa meningslösa korrigeringar polerar endast ytan av ett dasslock. Och som om jag pratade om en manipulativ bekant sätter jag mig på knä framför honom, bönfallande och viskar: Don't believe a word of it. None of its true.

TRANSFORMATION

J jobbar natt i en av de gamla underjordiska valven under broarna. Han kommer hem vid tolvtiden om nätterna och luktar som fuktig stenvägg. En våt doft av instängdhet i vilken något slagit rötter och börjat gro, mossa, mögel, mask och ådror av mineraler, ett slags naturens uppror som inte går att tvätta ur ens efter timmar i badet. Jag har börjat vänja mig vid vårt Prins Hatt-förhållande, av entréer vid midnatt och den tunga doften av sten och lera som kryper ihop mot mig i mörkret om nätterna. Hans gräslika hår prasslar mot kudden. Också hans hud har förändrats med arbetet. Kinderna är sträva som sandpapper och skorplika som stelnad sand. Hans ansiktes nya ceramiska skal ger det en slags skörhet, som kunde den där stela grova ytan spräckas likt skalet på en äggkopp, och kläcka ut en bördig krälande mylla över örngottet. Jag tycker inte om att kyssa honom när han kommer hem om nätterna. Hans läppar är torra och kalla och den murkiga doften fäster sig i mitt hår och över min bröstkorg. Också hans mun smakar som torrt grottdamm. Det är som att sticka tungan i den håriga mossa som växer över dunkla stenhällar och gräva sig djupare tills man når en av dessa våta grottor i vilket regnvattnet samlats och mot vilket vegetationen sträcker sina törstiga rötter. Hans händer är skrovliga och ojämna och fulla av små sårskorpor. De värker om nätterna. Jag får sitta och rulla knogarna mellan tummen och pekfingret och känna benpiporna röra sig av och an under den läderlika huden. Inte sällan får den genomträngande grottdoften mig att drömma om antingen om stora skogar, eller mer rastlösa nätter, om svarta fånghålor. J badar om morgnarna, med radion på högsta volym, ligger utspänd i det vita badkaret i nästan en timme. Jag får skrubba porslinet varje kväll, eller försona mig med de asfaltsgrå ränderna som markerar hans plats. Liksom de gräslika grånade stråna han klipper ur skägget över handfatet. Stubbet som växer så onaturligt hastigt och tycks växa av egen vilja genom den kliniska sinken. Han tvättar sig hela tiden, händerna, ansiktet, bröstkorgen och fötterna. Ändå även sedan han fortfarande mjuk och drypande stiger ur badet hänger det där jordiska rebelliskt kvar. Och sedan om morgnarna återvänder han till tunnlarna... Bilder: Levi van Veluw

DOCKHÄNDER

V kommer upp med en grupp vänner framåt tio på natten. De bär med sig en serie barnhänder i plast de skruvat löst från en grupp förkastade mannekänger de ramlat in i längst vägen. Kroppsdelarna har till en början en viss komisk je ne sais qoui och vi låter dem utföra de mest bizarra sysslor åt oss. N fäster sin cigarett mellan de knubbig spända fingertopparna och röker förföriskt. V låter en något äldre högerhand steka ägg på spisen. S masserar sin flickvän K med ett spädbarns knutna näve.
Men sedan de gått ligger dessa ratade kroppsdelar kvar, utspridda i lägenheten, märkligt anklagande. Möblerna tycks ha slagit antropomorfiska utskott. Fingrar klöser sig upp ur bordskivan, groteskt barnsliga och förkortade. Krälar ut ur kaklet i badrummet, och trummar mot badkarskanten med sina feta pekfingrar. Du där, du där. Trägolvet spänner upp ett par målade naglar. Madrassen klappar händer. Jag låter dessa min spädbarnslemmar samlas runt mig, med sina rasslande leder och tvångsmässigt stelnade grepp. Jag lyfter upp dem och bär dem till ytterdörren. Och sedan tömmer jag denna stympade avnavling i den blodröda containern tvärs över gatan.

MANLIG PALETT

Det är T's födelsedag och en gin och tonic kostar £2. K sitter med huvudet lutat mot T's axel. De ankelhöga skinnklackarna vilande mot sätet på andra sidan bordet, och den tunga leopardpälskappan dräpt runt axlarna. Hennes gula hår klistrar sig elektriskt mot ryggen på lädersoffan, och hennes fint tecknade kajal-ögon ger henne ett uttryck av orubbar uttråkan. T snurrar sugröret i den immiga vattenlika drinken och blinkar långsamt bakom cateyelinserna. Det röda håret skär sig mot den rosa klänningen. Hon petar på tallriken med pommes frites på glasbordet, paletten av majonnäs, tartar, worchestershire och tomat som långsamt glaserats med timmarna och de ändlösa samtalen om intimvaxning, flatulence, pornografiska kostymer och kärlek. Klockan har slagit åtta och happy hour är över. Profilerna av de två män som kommit fram speglas obarmhärtigt i bordsskivan, i de äggformade saltkaren, K's guldmålade cigarettetui och det kromlika ramverk i 50talsstuk som sitter över soffbåsen. Liksom doften av rik after-shave för ett ögonblick dränker den flottiga aromen av hamburgare och coleslaw. Biljardbordens kulor slår ihop på borden intill, likt klackar mot ett golv. K rätar långsamt på sig. I dunno, säger hon. T tömmer sin drink. Männens nystrukna skjortor prasslar när de rör sig. De insisterar. En dans, bara en dans. Den ene, en kort latino i lavenderfärgad skjorta med ett av dessa små vänligt övertalande ansikten man inte sällan ser hos bilförsäljare och försäkringsagenter. Hår som nylackade skor. Och andedräkt som pepparmint. Den andre nästan två huvuden längre, skjorta i kastanj, och ett hårt slutet ansikte. Han säger intet ett ord men han sänker inte för ett ögonblick blicken, istället tycks ögonen glaserade i sina hålor.
Efter ett ögonblick griper herr Lavender tag i T's arm och lägger armarna om hennes axlar. K samlar ihop våra pälskappor och trenchcoats, hennes blanka svarta läderväska, och cigarettpaketen. Vi följer dem två våningar ner till en liten tom bar med röda glödlampor, spegelväggar och bord i blått plexiglas. Soffor sträcker sig utmed väggarna. I den röda belysningen förefaller församlingen pornografiskt köttslig, ansiktena runda, röda och svettiga. De är idel män i nystrukna skjortor i mossgrönt, azur, äggskalsvitt, pistach, och bränt tegel. I ett hörn en trettioårig kvinna i gymnastikkläder och en tant med cirkelrunda glasögon som letar igenom sin handväska. Herr Kastanj lutar sig mot en av rummets pelar och stirrar på oss. Någon slår på en salsaskiva. Ur barens helgedom dansar en kort skallig man med olivfärgad hy och en äggformad buk, hård och uppsvälld, under den tunna t-shirten. Ladies, ladies, säger han och tar våra händer, och stryker dem likt en läkare. In a line. Och ur skinnsätena reser sig männen, pistach, lavender, okra och placerar ut sig i en ring. 1...2...3. De räknar ljudlös medan de stirrar på sina fötter och stelt börjar röra sig i formation.
T skrattar. K rullar med ögonen. Kastanjs händer redan på mina axlar, skakande, och hans stela uppspärrade ögon lika orubbliga, allmedan de smala sammanbitna läpparna räknar ljudlöst, ett två tre, utan att för ett ögonblick blotta tandraden. K dansar med en liten australiensar med huvudet i hjöd med hennes bröstkorg och små stocklika ben som mäter tre steg mot hennes enda. Herr Oliv spinner T i mitten av cirkeln, hennes prickiga kjol gungar likt en klocka mot hans ben. Hans kropp är seg och rörlig, som saknade den stomme, och han skruvar sig nästan feminint mot sin partner. Ibland överröstar han musiken med en sjaskig salsaplattityd: make love to your partner, ask for her number, feel the rhytm, oh baby. Och sedan, kastanjskjortans svettiga hand likt smältande smör mot axeln, klappar han ihop händerna: change your partners. Och rummet roterar. I speglarna runt om oss multipliceras balen ad infinitum. På golvet ersätts Kastanj av Rosa Paisley, med rik andedräkt och spenslig kropp. Och sedan Sienna med ränder av guld, och tunga guldkedjor där den uppknäppta skjortknappen blottar ett grånande bröst, och Äggskal, en humorist med basebollkeps, via Lavender vars tunga aloe aftershave fastnar vid dina händer armar och bröstkorg, och Pistasch, Okra, Oliv, Mossa, Tegel, Azur, och sedan åter i Kastanjs krampaktiga grepp. Körande kubaner klappar händer ur de burklika högtalarna. Det låter som musiken filtrerats genom plåt. Klappklapp, pistach, klappklapp, Okra, klapp, Lavender. Kastanjs händer smälter lite mer för varje varv, till de likt stearinvax rinner ner över nacken. Den kastanjbruna bröstkorgen långsamt mörknande av den våta cirkel som kryper ned över bröstet. Endast ögonen förblir orubbliga i det mjuka gummilika ansiktet som droppar ner mot min kind. Spinn your ladies. Paletten smetas ut, den mjuka impressionistism som piruetten erbjuder, där finns inte längre män, endast färger.

VIRALT VANSINNE

I min familj tycks ångesten ha smått virala tendenser. Det passas från person till person som tog vi del av en mental stafettlöpning men har som främsta karaktäristika dess givna summa, en mängd och styrka som aldrig överskrids, utan som snarare passas vidare, av och åter mellan familjemedlemmarna. Som om det endast inom denna sociala grupps stränga ramar finns utrymme för en viss mängd vansinne. Så när en person börjar gå hos en psykolog, bryter en annan samman, när denne börjar äta antidepressiva, börjar en tredje genomgå maniska faser, och när nämnde maniker börjar sova ordentligt, konverterar en fjärde till katolicismen och tattuerar in en lidande jesus på överarmen. Jag, i min frånvaro, har de senaste fyra åren stått lyckligt utanför den galna passleken, och kan förnöjt odla mina neuroser i det dunkla ljuset i mitt skottska köksfönster, sans l'influence (om än sous l'influence).
Mitt nya litterära fynd, gentlemannen herr Self, kallar detta kvasi-psykologiska fenomen The Quantity Theory of Insanity i hans fantastiska första novellsamling med samma namn. Med min faiblesse för låtsasvetenskaper måste jag erkänna att jag knappt kunde släppa taget om den lilla pocketen medan jag tillbringade tisdagen i badet med snöstormarna briserande mot det lilla igenimmade fönstret, askfatet vaggande på badkarskanten och kaffekoppen vilande mot bröstkorgen. Self satirerar ganska brutalt kring 70-talets experimentella psykvård, kring psykologer som i jakten på säljbara idéer går överstyr och lanserar alltmer vansinniga teorier, och kring de flytande linjerna mellan sjuka och friska. Hans låtsasterapier känns skrämmande trovärdiga, från den omvända psykoanalysen i vilken psykoterapeuten inleder med att diagnosticera patienten och sedan låter denne spela upp och bekräfta inte sina verkliga problem utan istället den blint givna diagnosen. Till den litteräre psykologen Busner's experimentella mentalsjukhus där rollerna är öppna, patient, terapeut, besökare, läkare, det är en scharad vilket som, och skillnaden är minimal, alla kan vara vad de vill, och byta när helst de vill. Och förståss den storslagna kvantitets-teorin, att vansinnet är en konstant inom varje social grupp, att det är samma mängd som passas runt och passas runt och passas runt, för var botad mentalpatient, vaknar en annan till schizofreni, för var dos SSRI som administreras, en anorektiker, för varje lyckad analytisk session, en paranoid fantasi, och så vidare. Likt en modern Swift med ännu en briljant modest proposition skildrar Self samtiden och våra mentalsjukdomar. Jag släpper boken mot badrumsgolvet och tömmer huttrande ur badvattnet.

Nåväl, vad gäller Self's pseudo-psykologiska kvantitativa vansinnesteori, är förmodligen motsatsen i verkligheten närmare sanningen. För snarare än att vara begränsade, tycks ångest, neuroser, fobier och vanföreställningar ha förökande effekter. Vad gäller min personliga erfarenhet tycks ångesten vilja spridas, multipliceras. Vansinnet delar generöst med sig. Från min anorektiska väninna i sjunde klass som gladeligen diagnosticerade oss alla, och i verklig oro, med ätstörningar och som introducerade panikångesten förknippad med en strut glass i min vardag, liksom de gymnastiska övningar som oundvikligen måste följa på intagandet av en calzone. Eller förr all del, min käre chef, D, som gärna sådde sin schizofrena paranoia hos sina anställda, om än omedvetet, i ändlöst skvallrande, ändlösa rankningar av kollegorna in order of desirability, och stundvis i hemliga omröstningar kring huruvida personal skulle sparkas. Liksom den ändlösa jakt på problem och kriser att omfamna, det ändlösa ältandet av andras mentala problem och de ändlösa frågorna om vem man kunde lita till, som redan efter mycket kort tid nötte ner också det starkaste psyke. Tillsammans med den schizofrene är vi alla schizofrena. För att inte tala om S's bipolära flickvän som tillslut lyckades övertyga honom om att han var den vansinnige, varpå han dök upp på mitt jobb, med kritvitt ansikte och epileptiska ryckningar och det sjögräslika burret klistrat mot pannan av kallsvett, och jag fick checka in honom på ett av de fina familjehotellen på anrika Royal Terrace och bära honom upp för den mattklädda röda trappan och bädda ner honom i den lilla sängen och koka te med den rudimentära utrustningen på sängbordet och sedan sitta där och stryka honom över huvudet tills han somnat. Eller J's mamma P, som om och om igen försöker fylla på ditt sherryglas och mycket besviket förbannar dig om du vägrar dricka (you trink to little, was wrang wi' you) och som av alla sina många barn älskar sonen P mer än någon annan, P som blivit religiös fanatiker och knarkare och som med uppspärrade ögon citerar bibeln alltmedan den enorma tunga medicinerade kroppen gungar av och an i den nötta soffan, P som för övrigt aldrig skulle säga nej till en glas.

(Sista december numret av New Scientist har för övrigt en intressant artikel kring social contagions, hur humör, vanor och idéer sprids, inte helt olikt ett virus, genom sociala grupperingar. Allt från fetma till självmordstankar, till rökvanor och lycka.)

WHERE ODD PEOPLE MEET

Han har ett av dessa löjligt joviala ansikten som jag föreställer mig att endast samlare och psykopater delar. Å andra sidan är också jag välsignad med ett av dessa komiska anleten som trots försök till förställelse i grunden alltid kommer att få mig att förefalla smått patetisk och något infantil. Av alla besynnerliga platser att mötas på har vi valt Holmes statyn vid Picardie Place. Det fina snöfallet är endast synligt i de gula trafikljusen, likt tunna strängar som skär genom det matta röktonade diset, och sedan upplöst i mörkret. Också kylan måste liknas vid knivar, ovassa eggar som skaver mot de plumpa kinderna.
Hans profil är upplyst av ljuset från Leiths rondell, mot vilket han riktat ansiktet, med ryggen mot stenstoden, som för att markera sitt avstånd till de förbipasserande. Vi har ju inte utbytt några formella introducerande fraser av typen, I look like this that or the other och jag antar att vi båda förlitar oss till utanförskapets tydliga markör. Så kanske är det inte så märkligt att förvåning är det första uttrycket vi delar när jag tillslut kommer fram till monumentet över den store detektiven. Han är yngre än jag trott, och lyckligare, om en psykologiskt diagnos av vidare djup kan göras på våra fem minuter av artigheter. Hans välvda näsa påminner med nästan allt för utsökt symmetri om mannen i ärgad brons som tornar upp sig över oss med sin dearstalker och hans små ögon påminner om insekter som häckar över två bitar smält socker. När han talar är det med en inbiten entusiasts något maniska men högst sympatiska tonfall, den språkliga versionen av någon som trycker din utsträckta hand lite för hårt och lite för länge när ni möts. Så du är samlare, säger han med självklarhet sedan jag räckt över mina skrynkliga sedlar och han i sin tur den obskyra titeln invirad i bubbelplast, papper och packtejp. Jag skakar på huvudet. Men även utan Sherlock's deduktion råder det inga tvivel om hans svar på samma fråga.

När jag kommer hem slår jag upp Guy's Principles of Forensic Medecine någonstans vid bokens mitt, sidan 244 och läser följande, om den ärbara Colonel Townshends förmåga att dö och åter komma till liv genom ren viljestyrka:

"'He told us he had sent for us to give him some account of an odd sensation he had for some time observed and felt in himself; which was that composing himself, he could die or expire when he pleased and yet, by an effort, or somehow, he could come to life again, which, it seems, he had sometimes tried before he had sent for us. We all three felt his pulse first; it was distinct, though small and thready, and his heart had its usual beating. He composed himself on his back, and lay in a still posture some time; while I held his right hand, Dr Baynard laid his hand on his heart, and Mr Skine held a clean looking-glass to his mouth. I found his pulse sink gradually, till at last I could not feel any by the most exact and nice touch. Dr Baynard couldn't feel the least motion in his heart, nor Mr. Skine discern the least soil of breath on the bright mirror he held to his mouth. (...) This continued for about half an hour. As we were going away (thinking him dead) we observed some motion of the body, and upon examination found his pulse and the motion of his heart gradually returning; he began to breath gently, and speak softly.' This experiment was made in the morning, and he died in the evening. On opening the body nothing was discovered but disease of the kidney, for which he had been long under medical treatment, all other viscera being perfectly sound."

På det hela taget upplever jag en känsla av något jag allt för sällan erfar: belåtenhet.