J jobbar natt i en av de gamla underjordiska valven under broarna. Han kommer hem vid tolvtiden om nätterna och luktar som fuktig stenvägg. En våt doft av instängdhet i vilken något slagit rötter och börjat gro, mossa, mögel, mask och ådror av mineraler, ett slags naturens uppror som inte går att tvätta ur ens efter timmar i badet. Jag har börjat vänja mig vid vårt Prins Hatt-förhållande, av entréer vid midnatt och den tunga doften av sten och lera som kryper ihop mot mig i mörkret om nätterna. Hans gräslika hår prasslar mot kudden. Också hans hud har förändrats med arbetet. Kinderna är sträva som sandpapper och skorplika som stelnad sand. Hans ansiktes nya ceramiska skal ger det en slags skörhet, som kunde den där stela grova ytan spräckas likt skalet på en äggkopp, och kläcka ut en bördig krälande mylla över örngottet. Jag tycker inte om att kyssa honom när han kommer hem om nätterna. Hans läppar är torra och kalla och den murkiga doften fäster sig i mitt hår och över min bröstkorg. Också hans mun smakar som torrt grottdamm. Det är som att sticka tungan i den håriga mossa som växer över dunkla stenhällar och gräva sig djupare tills man når en av dessa våta grottor i vilket regnvattnet samlats och mot vilket vegetationen sträcker sina törstiga rötter. Hans händer är skrovliga och ojämna och fulla av små sårskorpor. De värker om nätterna. Jag får sitta och rulla knogarna mellan tummen och pekfingret och känna benpiporna röra sig av och an under den läderlika huden. Inte sällan får den genomträngande grottdoften mig att drömma om antingen om stora skogar, eller mer rastlösa nätter, om svarta fånghålor. J badar om morgnarna, med radion på högsta volym, ligger utspänd i det vita badkaret i nästan en timme. Jag får skrubba porslinet varje kväll, eller försona mig med de asfaltsgrå ränderna som markerar hans plats. Liksom de gräslika grånade stråna han klipper ur skägget över handfatet. Stubbet som växer så onaturligt hastigt och tycks växa av egen vilja genom den kliniska sinken. Han tvättar sig hela tiden, händerna, ansiktet, bröstkorgen och fötterna. Ändå även sedan han fortfarande mjuk och drypande stiger ur badet hänger det där jordiska rebelliskt kvar. Och sedan om morgnarna återvänder han till tunnlarna... 
Bilder: Levi van Veluw
Bilder: Levi van Veluw
4 kommentarer:
Var hittar du dina fantastiska bilder någonstans? Kommer texten alltid till före du hittar bilden?
Nyfiken!!!
Hej Carina, jag började för säkert över ett par år sedan att spara alla märkliga bilder jag ramlar över på min dator vilket har lätt till att jag har ett enormt arkiv konstigheter att plocka från numer. Texten kommer alltid före bilden, och sedan har jag oftast en god ide om vad för typ av bild jag vill ha, ibland vet jag direkt vilken gammal bild som kommer att passa, ibland brukar jag söka igenom googles bildarkiv.
De sidor jag gillar bäst vad gäller bilder är Vintage Photography, ett forum där folk postar lite allt möjligt, från gamla familjefotografier till historiska porträtt och märkliga snapshots, samt Morbid Anatomy, en ändlös ström konst och medicin i underbar symbios, och Square America, amerikansk sk vernacular photography, samlande under olika teman, enastående små insikter i folks liv. Samtliga finns listade bland mina länkar. Annars är olika konstbloggar alltid intressanta. http://www.wurzeltod.ch/ postar mycket gotisk/morbid/absurd/pornografisk samtida konst pch har ett fantastiskt forum där folk postar allt från modefotografier till gamla 20tals pinuppor och oljemålningar. Där hittade jag förresten den helt otrolige van Veluw. Liksom av en lycklig slump samma dag som jag började skriva på det här inlägget. van Veluw är den bildliga motsvarigheten av mina litterära fantasier. Det händer ibland och är alltid lika kul. Tack för intresset förresten. Hoppas du fick lite uppslag och länkar att besöka.
Tack för svaret J!
Det var nog som jag misstänkte, även om det kunde varit så att foton triggar igång fantasin. Tycker också om att samla bilder, så nu blir det ytterligare timmar framför datorn ;).
Ha en skön helg önskar jag från ett vinterkallt men mycket soligt Landskrona!
Din text får mig att minnas en skräckfilm från min barndom. Jag kommer inte ihåg vad den hette men det var en hel besättning som försvann och en man som berättar deras historia. De som lyssnar får inte se honom. Men när han ror iväg i dimman får man skymta att han är helt övervuxen av svamp.
Skicka en kommentar