Han har ett av dessa löjligt joviala ansikten som jag föreställer mig att endast samlare och psykopater delar. Å andra sidan är också jag välsignad med ett av dessa komiska anleten som trots försök till förställelse i grunden alltid kommer att få mig att förefalla smått patetisk och något infantil. Av alla besynnerliga platser att mötas på har vi valt Holmes statyn vid Picardie Place. Det fina snöfallet är endast synligt i de gula trafikljusen, likt tunna strängar som skär genom det matta röktonade diset, och sedan upplöst i mörkret. Också kylan måste liknas vid knivar, ovassa eggar som skaver mot de plumpa kinderna.
Hans profil är upplyst av ljuset från Leiths rondell, mot vilket han riktat ansiktet, med ryggen mot stenstoden, som för att markera sitt avstånd till de förbipasserande. Vi har ju inte utbytt några formella introducerande fraser av typen, I look like this that or the other och jag antar att vi båda förlitar oss till utanförskapets tydliga markör. Så kanske är det inte så märkligt att förvåning är det första uttrycket vi delar när jag tillslut kommer fram till monumentet över den store detektiven. Han är yngre än jag trott, och lyckligare, om en psykologiskt diagnos av vidare djup kan göras på våra fem minuter av artigheter. Hans välvda näsa påminner med nästan allt för utsökt symmetri om mannen i ärgad brons som tornar upp sig över oss med sin dearstalker och hans små ögon påminner om insekter som häckar över två bitar smält socker. När han talar är det med en inbiten entusiasts något maniska men högst sympatiska tonfall, den språkliga versionen av någon som trycker din utsträckta hand lite för hårt och lite för länge när ni möts. Så du är samlare, säger han med självklarhet sedan jag räckt över mina skrynkliga sedlar och han i sin tur den obskyra titeln invirad i bubbelplast, papper och packtejp. Jag skakar på huvudet. Men även utan Sherlock's deduktion råder det inga tvivel om hans svar på samma fråga.
När jag kommer hem slår jag upp Guy's Principles of Forensic Medecine någonstans vid bokens mitt, sidan 244 och läser följande, om den ärbara Colonel Townshends förmåga att dö och åter komma till liv genom ren viljestyrka:
"'He told us he had sent for us to give him some account of an odd sensation he had for some time observed and felt in himself; which was that composing himself, he could die or expire when he pleased and yet, by an effort, or somehow, he could come to life again, which, it seems, he had sometimes tried before he had sent for us. We all three felt his pulse first; it was distinct, though small and thready, and his heart had its usual beating. He composed himself on his back, and lay in a still posture some time; while I held his right hand, Dr Baynard laid his hand on his heart, and Mr Skine held a clean looking-glass to his mouth. I found his pulse sink gradually, till at last I could not feel any by the most exact and nice touch. Dr Baynard couldn't feel the least motion in his heart, nor Mr. Skine discern the least soil of breath on the bright mirror he held to his mouth. (...) This continued for about half an hour. As we were going away (thinking him dead) we observed some motion of the body, and upon examination found his pulse and the motion of his heart gradually returning; he began to breath gently, and speak softly.' This experiment was made in the morning, and he died in the evening. On opening the body nothing was discovered but disease of the kidney, for which he had been long under medical treatment, all other viscera being perfectly sound."
På det hela taget upplever jag en känsla av något jag allt för sällan erfar: belåtenhet.
Hans profil är upplyst av ljuset från Leiths rondell, mot vilket han riktat ansiktet, med ryggen mot stenstoden, som för att markera sitt avstånd till de förbipasserande. Vi har ju inte utbytt några formella introducerande fraser av typen, I look like this that or the other och jag antar att vi båda förlitar oss till utanförskapets tydliga markör. Så kanske är det inte så märkligt att förvåning är det första uttrycket vi delar när jag tillslut kommer fram till monumentet över den store detektiven. Han är yngre än jag trott, och lyckligare, om en psykologiskt diagnos av vidare djup kan göras på våra fem minuter av artigheter. Hans välvda näsa påminner med nästan allt för utsökt symmetri om mannen i ärgad brons som tornar upp sig över oss med sin dearstalker och hans små ögon påminner om insekter som häckar över två bitar smält socker. När han talar är det med en inbiten entusiasts något maniska men högst sympatiska tonfall, den språkliga versionen av någon som trycker din utsträckta hand lite för hårt och lite för länge när ni möts. Så du är samlare, säger han med självklarhet sedan jag räckt över mina skrynkliga sedlar och han i sin tur den obskyra titeln invirad i bubbelplast, papper och packtejp. Jag skakar på huvudet. Men även utan Sherlock's deduktion råder det inga tvivel om hans svar på samma fråga.
När jag kommer hem slår jag upp Guy's Principles of Forensic Medecine någonstans vid bokens mitt, sidan 244 och läser följande, om den ärbara Colonel Townshends förmåga att dö och åter komma till liv genom ren viljestyrka:
"'He told us he had sent for us to give him some account of an odd sensation he had for some time observed and felt in himself; which was that composing himself, he could die or expire when he pleased and yet, by an effort, or somehow, he could come to life again, which, it seems, he had sometimes tried before he had sent for us. We all three felt his pulse first; it was distinct, though small and thready, and his heart had its usual beating. He composed himself on his back, and lay in a still posture some time; while I held his right hand, Dr Baynard laid his hand on his heart, and Mr Skine held a clean looking-glass to his mouth. I found his pulse sink gradually, till at last I could not feel any by the most exact and nice touch. Dr Baynard couldn't feel the least motion in his heart, nor Mr. Skine discern the least soil of breath on the bright mirror he held to his mouth. (...) This continued for about half an hour. As we were going away (thinking him dead) we observed some motion of the body, and upon examination found his pulse and the motion of his heart gradually returning; he began to breath gently, and speak softly.' This experiment was made in the morning, and he died in the evening. On opening the body nothing was discovered but disease of the kidney, for which he had been long under medical treatment, all other viscera being perfectly sound."
På det hela taget upplever jag en känsla av något jag allt för sällan erfar: belåtenhet.
3 kommentarer:
För mig har Mästerdetektiven ofta varit i centrum vid många intressanta mänskliga möten. Men det här var ju ett helt nytt sätt - och så oerhört symboliskt på något obeskrivligt vis. Jag bara tänker på scenen i "The Empty House" när Holmes förklädd till antikvariatsägare chockar Watson (som trodde att Holmes var död). "Maybe you collect yourself, sir; here's `British Birds,' and `Catullus,' and `The Holy War' -- a bargain every one of them. With five volumes you could just fill that gap on that second shelf. It looks untidy, does it not, sir?"
Är förresten oerhört avundsjuk. En annan får ju nöja sig med att stämma möten vid Åhléns-hörnan...
Och jag stämmer upp... och stämmer träff vid korvmojjen... Anne-Marie som bara använde ordet korvmojjen för ordet smakade förträffligt.
Skicka en kommentar