fredag 20 februari 2009

LÄSARE

När jag kommer hem, allt för sent, råder en besynnerlig tystnad i lägenheten. Den typ av knivseggstystnad mot vilken vi slipar våra argument. De inkvisitoriska where have you been? följt av en tvungen konstpaus, medan färgen på J's kinder långsamt flammar upp och de späda pojkfingrarna rasslar skakande mot tangentbordet, och först där efter den fint karvade stiltjens oundvikliga exklamation anagnorisis: I've read you.
Och för ett ögonblick känns det som någon yxat loss ryggradens fästespunkter och själva kroppens stomme och grenverk rasar samman innanför skinnet. Och J stirrar på mig bakom skrivbordet med lika delar road provokation och genans. För dessa trivialiteter som ska benas ut, i all sin litterära lögnaktighet, blir högst komiska i denna hastigt upprättade metadomstol. I don't come home at 12 at night? I don't wash myself no end? What do you mean I smell like stone?
Och utan att ens interpunktera med ett frågetecken fortsätter han: Kalvin, the new blood. Men dessa meningslösa korrigeringar polerar endast ytan av ett dasslock. Och som om jag pratade om en manipulativ bekant sätter jag mig på knä framför honom, bönfallande och viskar: Don't believe a word of it. None of its true.

1 kommentar:

annemarie sa...

Försvann min förvåning och min uppskattning i ett opublicerat gensvar... jag som alltid lämnar ett litet avtryck. A-M