DOCKHÄNDER

V kommer upp med en grupp vänner framåt tio på natten. De bär med sig en serie barnhänder i plast de skruvat löst från en grupp förkastade mannekänger de ramlat in i längst vägen. Kroppsdelarna har till en början en viss komisk je ne sais qoui och vi låter dem utföra de mest bizarra sysslor åt oss. N fäster sin cigarett mellan de knubbig spända fingertopparna och röker förföriskt. V låter en något äldre högerhand steka ägg på spisen. S masserar sin flickvän K med ett spädbarns knutna näve.
Men sedan de gått ligger dessa ratade kroppsdelar kvar, utspridda i lägenheten, märkligt anklagande. Möblerna tycks ha slagit antropomorfiska utskott. Fingrar klöser sig upp ur bordskivan, groteskt barnsliga och förkortade. Krälar ut ur kaklet i badrummet, och trummar mot badkarskanten med sina feta pekfingrar. Du där, du där. Trägolvet spänner upp ett par målade naglar. Madrassen klappar händer. Jag låter dessa min spädbarnslemmar samlas runt mig, med sina rasslande leder och tvångsmässigt stelnade grepp. Jag lyfter upp dem och bär dem till ytterdörren. Och sedan tömmer jag denna stympade avnavling i den blodröda containern tvärs över gatan.