VIRALT VANSINNE

I min familj tycks ångesten ha smått virala tendenser. Det passas från person till person som tog vi del av en mental stafettlöpning men har som främsta karaktäristika dess givna summa, en mängd och styrka som aldrig överskrids, utan som snarare passas vidare, av och åter mellan familjemedlemmarna. Som om det endast inom denna sociala grupps stränga ramar finns utrymme för en viss mängd vansinne. Så när en person börjar gå hos en psykolog, bryter en annan samman, när denne börjar äta antidepressiva, börjar en tredje genomgå maniska faser, och när nämnde maniker börjar sova ordentligt, konverterar en fjärde till katolicismen och tattuerar in en lidande jesus på överarmen. Jag, i min frånvaro, har de senaste fyra åren stått lyckligt utanför den galna passleken, och kan förnöjt odla mina neuroser i det dunkla ljuset i mitt skottska köksfönster, sans l'influence (om än sous l'influence).
Mitt nya litterära fynd, gentlemannen herr Self, kallar detta kvasi-psykologiska fenomen The Quantity Theory of Insanity i hans fantastiska första novellsamling med samma namn. Med min faiblesse för låtsasvetenskaper måste jag erkänna att jag knappt kunde släppa taget om den lilla pocketen medan jag tillbringade tisdagen i badet med snöstormarna briserande mot det lilla igenimmade fönstret, askfatet vaggande på badkarskanten och kaffekoppen vilande mot bröstkorgen. Self satirerar ganska brutalt kring 70-talets experimentella psykvård, kring psykologer som i jakten på säljbara idéer går överstyr och lanserar alltmer vansinniga teorier, och kring de flytande linjerna mellan sjuka och friska. Hans låtsasterapier känns skrämmande trovärdiga, från den omvända psykoanalysen i vilken psykoterapeuten inleder med att diagnosticera patienten och sedan låter denne spela upp och bekräfta inte sina verkliga problem utan istället den blint givna diagnosen. Till den litteräre psykologen Busner's experimentella mentalsjukhus där rollerna är öppna, patient, terapeut, besökare, läkare, det är en scharad vilket som, och skillnaden är minimal, alla kan vara vad de vill, och byta när helst de vill. Och förståss den storslagna kvantitets-teorin, att vansinnet är en konstant inom varje social grupp, att det är samma mängd som passas runt och passas runt och passas runt, för var botad mentalpatient, vaknar en annan till schizofreni, för var dos SSRI som administreras, en anorektiker, för varje lyckad analytisk session, en paranoid fantasi, och så vidare. Likt en modern Swift med ännu en briljant modest proposition skildrar Self samtiden och våra mentalsjukdomar. Jag släpper boken mot badrumsgolvet och tömmer huttrande ur badvattnet.

Nåväl, vad gäller Self's pseudo-psykologiska kvantitativa vansinnesteori, är förmodligen motsatsen i verkligheten närmare sanningen. För snarare än att vara begränsade, tycks ångest, neuroser, fobier och vanföreställningar ha förökande effekter. Vad gäller min personliga erfarenhet tycks ångesten vilja spridas, multipliceras. Vansinnet delar generöst med sig. Från min anorektiska väninna i sjunde klass som gladeligen diagnosticerade oss alla, och i verklig oro, med ätstörningar och som introducerade panikångesten förknippad med en strut glass i min vardag, liksom de gymnastiska övningar som oundvikligen måste följa på intagandet av en calzone. Eller förr all del, min käre chef, D, som gärna sådde sin schizofrena paranoia hos sina anställda, om än omedvetet, i ändlöst skvallrande, ändlösa rankningar av kollegorna in order of desirability, och stundvis i hemliga omröstningar kring huruvida personal skulle sparkas. Liksom den ändlösa jakt på problem och kriser att omfamna, det ändlösa ältandet av andras mentala problem och de ändlösa frågorna om vem man kunde lita till, som redan efter mycket kort tid nötte ner också det starkaste psyke. Tillsammans med den schizofrene är vi alla schizofrena. För att inte tala om S's bipolära flickvän som tillslut lyckades övertyga honom om att han var den vansinnige, varpå han dök upp på mitt jobb, med kritvitt ansikte och epileptiska ryckningar och det sjögräslika burret klistrat mot pannan av kallsvett, och jag fick checka in honom på ett av de fina familjehotellen på anrika Royal Terrace och bära honom upp för den mattklädda röda trappan och bädda ner honom i den lilla sängen och koka te med den rudimentära utrustningen på sängbordet och sedan sitta där och stryka honom över huvudet tills han somnat. Eller J's mamma P, som om och om igen försöker fylla på ditt sherryglas och mycket besviket förbannar dig om du vägrar dricka (you trink to little, was wrang wi' you) och som av alla sina många barn älskar sonen P mer än någon annan, P som blivit religiös fanatiker och knarkare och som med uppspärrade ögon citerar bibeln alltmedan den enorma tunga medicinerade kroppen gungar av och an i den nötta soffan, P som för övrigt aldrig skulle säga nej till en glas.

(Sista december numret av New Scientist har för övrigt en intressant artikel kring social contagions, hur humör, vanor och idéer sprids, inte helt olikt ett virus, genom sociala grupperingar. Allt från fetma till självmordstankar, till rökvanor och lycka.)