DOPPELGANGER

Jag har en namne i den här stan. En spegelbild som kommit att bli något av en nemesis genom sitt usurperande av min/vår identitet. Jag kallar henne den andra Johanna. Hon är mindre än jag, mer docklik, mer bräcklig och inte sällan åtföljd av en kortege av unga uppvaktare. Jag kan se i folks ögon när vi introduceras, den där stilla jämförelsen, det oundvikliga vägandet av våra karaktärer. Hon är den bättre Johanna. Det slår aldrig fel. Förskjutningen av intresse som nästan omedelbart äger rum sedan vi introducerats. Min lilla namne, en nyare uppgraderad modell av jaget. Ju mer jag ser henne, desto mer blir jag övertygad om att hon är någon sorts ersättning, att hon är det jag som långsamt ska byta ut det gamla, ungefär som man introducerar en ny art för att tränga ut en annan. Att jag vid hennes sida blir obsolet. Nu mer agerar min kropp som ville den stöta ut detta siamesiska organ var gång jag ser henne. Ett slags skräckfyllt begär som får mig att ömsom undvika henne, ömsom nästan systerligt klänga mig fast vid henne. Ibland talar jag med J om att byta namn. Ibland stirrar jag mig i spegeln och försöker utröna var vi skiljer oss, men det är givetvis den äldre modellens strå att den nyare modellens förbättringar är oföreställbara. Jag är således blind för denna andra Johannas karaktär. Istället försöker jag utröna hennes person genom de slumpmässiga inkräktanden den gör i mitt liv när andra för ett ögonblick misstar våra tvillinglika identiter. Så kommer på lördagkvällen en man upp och erbjuder mig gratis inträde till sin nattklubb och beklagar sig djupt när jag förklarar att jag redan betalat för att sedan vid närmare granskning under det flimrande neonljuset i baren skuggspels ursäkta sitt misstag och gå i ogenerad hast. Och en morgon hör jag någons ivriga rop efter mig på gatan för att så se ansiktet förvridas i besvikelse när de hunnit ikapp. En annan bekant frågar intresserat om det är jag som är konstnär eftersom han talat om mig med ett vänpar som entusiastiskt delgett honom en massa hitintills oanade djup i min karaktär, djup jag inte är snar att åter grunda med ett artigt nekande. Och som om inte dessa ständiga påminnelser om ett liv av lätthet vore nog, börjar detta andra jag långsamt tillskanska sig mitt futtiga liv, bit för bit, som vore det knappast mer än ett kannibalistiskt plockbord. Hon har skaffat ett jobb i en lokal vintage butik, börjat umgås intimt med J's närmsta vän, och bosatt sig bokstavligen runt hörnet på vår lägenhet. Jag förbereder mig sakta för mitt upphörande. Jag har redan introducerat en serie hobbys jag finner ringa intresse i bland mina vardagsaktiviteter. Samt med kyligt uträknande börjat svara frågor med motsatsen till det svar jag omedelbart finner naturligt. Närhelst något för ett ögonblick fyller mig med uppskattan behandlar jag objektet med förakt, och motsatt visar jag all upptänklig kärlek inför de ting som fyller mig med avsky. Min konsekventa antipodeiska val har redan börjat betala sig. Jag har långsamt börjat att försvinna.