SKITSNACK

Festinger bevisade i sina sin test kring vad han kallade the insuffiscient reward paradigm att de riktigt trovärdiga lögnerna, de som lurar också lögnaren, föds ur de futtigaste belöningar. Ju mindre vi betalas för våra osanningar, desto mer tvingar vi oss själva att tro på dem, för om vi har så lite att vinna varför skulle vi då ljuga frågar vi oss och övertygar oss om lögnens sanning. Jag funderar kring detta osanningens fenomen medan hyresvärden visar oss runt en av sina många lägenheter, pekar på fönstret med sitt glättigt nervösa skratt och deklamerar att utsikten är fantastisk. De melerade grå marmorblocket till himmel gnisslar mot trägaveln när vi tvingar upp glasrutan och stirrar ut mot över den åsktunga förmiddagen, den gyttjebruna kanalen och bortom den de korrugerade raderna plåtfasader som avgränsar industriområdet. Vi tackar artigt. De frottélika mattorna i rostbrunt likt ett hav av maskar under tårna och de kulörta tapeterna ett tecken på latent vansinne. Kvinnans röst hackande genom tystnaden med sina oslipade blad och lögnerna, den hyperbola retoriken, to die for, to die for dear!, knappast längre ens lögner, istället en sorts automatiska fraser hon viskar likt ett mantra, och betalas hur mycket för? När vi går, och lakoniskt följer hennes päronformade kropp, byxorna inkilade likt obscena mungipor mellan de slappa skinkorna, (skitsnack) och hon vinkar av oss vid Mercedesen försonas jag med det faktum att hon med största sannolikhet betalas tillräckliga summor för att verkligen kunna skilja rätt från fel.

EMESIS

Jag ville säga något men halvvägs genom meningen börjar jag redan känna den typ av obehag som skrivandet ibland orsakar. En sorts pösig uppsvullen mättnad, groteskt och flåttigt detta verbala överflöd, raaaaaap. Denna feta ikarosiska förmätenhet. Nam, nam, nam, nam, samma känsla som jag ibland erfar under intima samtal med människor jag är på gränsen till att verkligen tala med, som om ansiktet vilket ögonblick som helst ska sprängas, likt en köttkatapult, som om jag ska öppna munnen och spy, uppstöta måltider, gutturala profanismer, och projektilera hela tarmkanalen över väggen bakom min samtalspartner.

Bild via This isn't Happiness.

EXISTENS FOR DUMMIES

B läser böcker som How to Increase Employee Performance, How to Motivate Every Employee - 24 Proven Tactics to Spark Productivity in the Workplace, The Handbook for Leaders, och Managing for Dummies. En sorts Machiavellisk hybris som genomsyrat hennes kommunikation med en typ av retoriska figurer som hennes mediokra intellekt knappast kan bära upp. Av samma anledning är hon en av dessa personer som ad nauseum upprepar ditt namn var gång hon tilltalar dig. En sorts härskarstrategi att utmäta de heirarkiska avstånden, det finns förståss inte en möjlighet att ens för ett ögonblick yttra hennes namn, vilket gör nötandet av den egna titulationen till en tröttsam process.
Hennes plastiska leende hänger som ett Cheshire grin över kassadisken, det slingade håret med dess glansiga finish och de manikyrerade naglarna. En android perfektion. En designer uniform under vars rynkfria tweed och cashmere den onaturliga klimakteriska korpulensen verkar ha bibehålligt en tonårings plasticitet, utspänd men fast, likt skinnet på en ännu omogen persika.
I själva verket präglas hela hennes person av denna overkliga semi-transparens, hon framträder likt en välplanerad konstruktion vi studerar utifrån de extensiva planerna utan att för ett ögonblick kunna förstå, genomskinlig och just därför omöjlig att genomskåda. Där inget dunklats finns heller inget att belysa men inte heller något att upptäcka.

Bild: Fernando Vicente.

GALGSAMTAL

T har begått det oförlåtliga misstaget att uttala sig om sin syn på moderskapet. Man berättar indignerat hur hon antytt att hon oroar sig över eventuella kroppsliga komplikationer, med betoning på de mer fåfänga aspekterna. Och att hon, och här får man ett uttryck av förtvivlan, har förklarat att hon gärna skulle ha en barnfröken.
Men vad som förvånar mig mest är inte T's preferenser utan den tacksamhet K och D uttrycker i baren på The Last Drop sedan de upptäckt sin gemensamma méprise för den icke närvarande kollegan. Det är som om ett fint nät av trådar vävs mellan deras föraktfullt rynkade pannor, ett symbiotiskt mycel som för ett ögonblick gör det omöjligt att penetrera samtalet. D över sitt soda vatten, en del av den strikta anorektiska kosthållning som format den spensliga flicklika kroppen. K över sin halva Peroni och det fat nachos hon beställt in och äter, likt en gnagare, med tumme och pekfinger. (Och barens morbida galgestetik över väggarna. Låt huvudena rulla! A clean shot, T's skalp upphyskad på stolsposten, den rödfärgade kalufsen flaxande i brisen från den smattrande barfläkten, och T's gula ansikte, med kinder likt rinnande stearin och tungan som ett plommon mellan läpparna. Den kauteriserade stumpen till hals med dess filéade segment vaggande på den ojämna bordsytan. En grotesk konversationspjäs.)
D skakar på huvudet. K fingrar över ölglaset. T kommer aldrig inse detta. Aldrig ens medvetandegöras om den sociala stympning man idkat. Med största sannolikhet kommer hon inte ens att upptäcka att hennes uttryck av latent okvinnlighet skiftat sympatierna. Att hon i ett kast förenat de båda väninnorna. Att hon, utan att inse det, har uttryckt något monstruöst, något som i grunden skakat om den sociala balansen.

ÄNNU EN DAG FULL AV FRUKTAN

Jag tror att ett år har förflutit sedan någon senast fotograferade mig, med ett undantag, en fest hos K, i vilket mitt förvridna ansikte skymtar mellan de uppklädda gästerna, likt en grotesk påse hud som långsamt sugits in i sig själv, de sneda hoptryckta ögonen inklämda mellan de utspända kindkloten och överläppen likt en beigt streck klistrat mot tandraden. Mitt dysmorfiska ursäktande hade mottagits med den typ av envisa estetiska hoppfullhet som fotografer gärna uppvisar, och man hade presumtivt slagit upp blixten och låtit den monstruösa tingesten gnisslande mäta ut avståndet, övertygad om konstens överridande av naturen. Det finns inget så beklämmande som en fotografs besvikelse. Den ögonblickliga fruktan som uttrycks inför porträttet och den genans med vilket det raderas, som om vi för ett ögonblick gläntat på något allt för privat, den andres fulhet. Vartefter man undviker motivet. Och med illa dold tacksamhet finner dem vrida sig ur fokus där andra lägger armarna om varandra och stelnar i sina invanda gargouiller. Problemet med fotografiet är förståss dess illusiva transparens, dess ambitiösa men knappast verkliga sanningssägande. Den tillfälliga grotesk som blött över på fotopappret är knappast mer än en hägring i jakten på det egna ansiktet.

Titeln stulen av Bonnie Prince Billy.

FISKARE

Morar och närliggande Mallaig kan bäst tecknas genom ett besök till de små kyrkogårdarna som ligger inklämda mellan 60-tals arkitekturen och de branta hedarna. Den ena i de sluttande gulbrända gräset vid Morars avtagsväg och den andra knappa kilometern därifrån där grusvägen vrider sig ned mot de rostiga båtarna som ankrat vid rudimentära bryggor utmed Loch Morar. Båda saknar kyrkor. Och båda har rostiga staket med tvinnade repsnoddar att försluta grindarna. Owing to sheep nuisance would visitors please secure gate when leaving cementary. Bebyggelsen utmed motorväggen kan snabbt dateras, den första graven i de prydliga raderna med krattat gräs vid sjön, 1989, den svarta stenens titulerade McSomething född åren mellan världskrigen. Bybegravningsplatsen sträcker sig tillbaka till 1870 och halvvägs nedför sluttningen har murverket ersatts med modern gallerinhägnad och de viktorianska haphazardiskt utplacerade stenarna med ordnade rader blankpolerad granit anno 1960- och buketter solblekta tygblommor i krakelerade glasvaser.
Det är först sedan jag promenerat runt i kanske en halvtimme som jag uppmärksammar J på att gravarna inte sällan antyder vad som bragt dess ägare om livet. Och sedan slår det mig hur många dessa tragically killed och accidentally drowned är. Nästan var tionde grav tillhör en saknad son, en ung far, eller en älskad make som stulits för tidigt, de flesta drunkningsoffer, med grå gravarna som polerats till svarta speglar och över vilka ristats detaljerade sketcher över de avlidnas fartyg, med de rostiga skroven och de minutiöst ristade skeppsnamnen, brytande den mörka stenens osynliga vågor, och omålade stormar.
De är alla fiskare här, de som stannar, de som lever och dör, de som drunknar och begravs utmed det karga kustlandskapet. Och när vi senare promenerar de fem kilometerna till den närmaste resturangen och äter våra oljiga fish and chips med vinäger i den lokala hamnen är det med en viss odefinierbar oro som vi följer fiskarnas arbete. Deras läderlika hud knarrande mot de gröna näten och knäna på de gula arbetsställen roströda av fiskblod.

AND THE LORD SPAKE UNTO THE FISH...

Jag följer ett dissektionsserie på teve, i vilket var episod presenterar en ny gigant ur naturen, som sedan skärs upp och analyseras. På söndagen följer jag en kvinna som styckar upp en sillval som strandsatts på den irländska kusten. Den enorma besten ligger uppsvälld likt en ballong på den stormiga stranden. Sjuåriga pojkar klättrar över den hala kroppen, den stela plastiska grå massan påminnande mer om ett skeppskrov eller ett organiskt stenmassiv. Den dammigt rosa tungan har fyllts av gas och tränger ut ur den valvlika munnen likt en gargantuansk madrass av kött. Den lilla anatomisten skrattar oupphörligen. Hon bär en blå plasthatt över håret och enorma skyddsglasögon som får henne att påminna om en tjock insekt. Hon sticker sin kniv i ett dentellmönster utmed den vita underkroppen för att stegvis tömma ut förruttnelsegasen som spänner ut det enorma djuret, ungefär på samma vis som vi hålslår en bakad potatis innan vi skjuter in den i ugnen. Späcket gungar likt en enorm vattenballong medan kvinnan, i ett brandgult regnställ, klättrar upp över kroppen och långsamt öppnar buken och de tunga bleklila inälvorna rinner ut över den grå stranden, hoptvinnade och lårtjocka. Hon halkar ned i det enorma gapet, den uppskurna magen, och fnittrar hysteriskt, Jona... Med folksamlingen som samlats kommer de lokala affärsmännen, ett gatukök rullar upp utmed esplanaden, de upplysta rutorna kastande sina fyrkantiga skuggor över den stormgrå stranden.
Jag kommer att tänka på Ballards novell The Drowned Giant som låter havsdjuret ersättas av en mänsklig leviatan och den Swiftska jättens grandiositet med det konservativa underströmmande hatet inför en disruptiv storhet. Med grotesk närgångenhet skildras var detalj, var förstorad por och rynka, och vart steg i upplösningen. Och med samma obarmhärtighet målar Ballard upp den moderna avtrubbningen, det egentliga ointresset också inför det fantastiska. Jätten behandlas som klätterställning av lokalbefolkningen, vandaliseras och fraktas avslutningsvis bort, bryts ned och utnyttjas i den lokala industrin. Någon egentlig förundran väcker han knappast. Med sin kyliga medicinska rapport dödförklarar Ballard underverket och den förruttnande titanen får agera spegel åt hela mänskligheten.
Huvudet poröst efter lördagsnatt och söndagsarbete äter jag alltså middag framför teven och följer de enorma kranarna som skalar det feta skinnet av fisken med sina krokar och kedjor, likt en övermogen banan, för att lämnardet leverröda köttet utfläkt i den våta sanden. Det är på en gång fruktansvärt och fantastiskt och omöjligt att slita ögonen ifrån.

MARXISTISK DIET

D brukade kalla dem "unpriviledged bottoms" den typ av beniga derriere som kombineras med en adipös buk och tunna stolplika ben. Inte sällan en missbrukarkropp, slapp och svullen och samtidigt formlös. Den gamle pygofilen brukade peka ut folk som passerade på gatan från stolen utanför butiken, good example, yes...
Han hade alltid den egenskapen att få också de mest bizarra iakttagelser att förefalla medicinska, som vore denna sporadiska köttsliga belägenhet, denna "opriviligerade bakdel", en del av en större lära, ett oskrivet verk i klassystemets relation till fetma. Från överklassmännens hårda ovoida överkroppar, oporösa, uppblåsta och pregnanta, dess kvinnors hårt bearbetade underhudsfett, och den intellektuella medelklassens mjuka Atkins-handtag, de bystiga lipida bröstkorgarna hos de statliga sekreterarna på sina vaggande ergonomiska kontorsstolar och den begynnande white collar bukfetman, två fingrar bredd över slacksen på RBS-tjänstemännen. Och avslutningsvis, de opriviligerade, Thatcher erans klass av klasslösa, den icke-arbetande arbetarklassen, med sina beniga underkroppar och slappa blekådriga överkroppar.
Också erotiken hade sin kroppslära. De matematiska relationerna mellan höft-midja erbjöd en analys av attraktionskraften. En kväll när jag jobbade natt frågade han om han kunde få mäta mig. Han hade ett av dessa långa gula måttband som sömmerskor brukar bära runt halsen. Efteråt plockade han upp miniräknaren och knappade fram procentsatsen. Jag bad honom att aldrig berätta för mig den magiska korrelationen mellan mina mått och min karisma, något han heller aldrig gjorde.

AKUT SKRÄDDARMETAFORIK

J's kinder är täckta av fina blonda anorexiska fjun. Hennes hud är så mjuk och docklik, så lik kammad sammet, att jag nästan förväntar mig att finna de tunna sömmar som håller hennes ansiktsuttryck uppe utmed öronen och hårfästet. Och när hon gråter är det som att spilla vatten över snustorrt muslin. Tårarna spricker upp i mörka genomskinliga fläckar under ögonfransarna och sväller ut över kindbenen, likt fuktiga märken, som om de pressade sig upp genom den tyglika huden snarare än föll från de halvslutna ögonen.

VÄDERLEKSRAPPORT

Den plötsliga fuktiga hettan påminner om människoandetag. Tung bukluft som klibbar mot nacke och rygg, som luktar av påbörjad förruttnelse och gårdagens kryddor. Pfft, pfft, stegen suger mot gatan. Husen är svamplika och porösa som om stenen luckrats upp och svällt ut. Händer och fötter sjunker genom asfalt och murverk som klättrade vi över enorma tvättsvampar. Stadens siluett också den böjlig under handflatan, vid krönet av the Mound kan man vila fingrarna mot horisonten, pressa ned de skumlika varuhusen i marken och se dem långsamt resa sig igen. Byggverken dryper ut över trottoaren. Det grottlika ljudet, ptt, ptt, medan ny exotisk vegetation exploderar genom de porösa stenverken och de tunga dropparna lösgörs och smattrande slår i marken. Medan mossan, i rötans saturerad färger, ohämmat klättrar upp över väggarna.