JOHANNA

Ibland försöker jag förklara för J: "You don't know what it's like. It's everything i have, it's my life, the language i speak, the streets i walk in, the bed i sleep in, the food i eat, it's my friends, my job, my lover and it's me. Like that. (jag knäpper med fingrarna). It's all gone."

Julen rycker upp djupa rötter. Det är en tid av rörelse, av återföreningar och uppbrott. När jag sitter upp hos min chef, D och hans fru, C säger de båda: "I've got a feeling you might not be coming back" och tillägger långsamt. "And maybe you shouldn't." Att ens tänka tanken fyller mig med en sån överväldigande sorg, att jag inte kan likna det vid något annat jag känt i mitt liv. Det är ett fysiskt illamående, som får mig att krama det rosa armstödet hos min chef, som väller upp som stormande och samtidigt kvävande trötthet, som om det vore en dödlig sjukdom som mycket långsamt drog mig under. "You're facing the hangman" säger D. "I know how you feel." Vi dricker billig Port ur en gemensam flaska, kedjeröker Golden Virigina, och diskuterar Health and Safety. (D planerar ett skyltfönster med modeller av bokhandlare och kunder som går en hemsk död till mötes. I flamsäker material. Och när tystnaden faller skanderar han julsånger med orden utbytta till säkerhetsdyrkan.) Men vi återkommer trevande till ämnet igen. Det har tagit över en månad att boka biljetten, en månad av plötsliga sjukanmälningar efter sömnlösa nätter, panikångest framför ryanairs gula och blå sida på nätet, och en serie vänner som lovat att komma in med lugnande av olika slag för flygresan. "I'm terribly afraid" säger jag. Jag vet inte mer vad jag ska säga. "I dont know" säger jag. Att resa hem är att resa i tiden. Jag vet vad jag reser till men jag vet inte vem det är som reser tillbaka.

För lite mindre än en vecka sedan försökte jag signera en fullmakt som avskrev mig rätten till mitt namn till en anhörig, krokigt signerade jag det namn jag inte använt på snart tre år, igen och igen, och insåg tillslut att jag förlorat min namnteckning. Att det kråkfötter jag åstakom påminde om någon som för första gången skriver sitt nya namn, rotlösa och historielösa, bokstäverna är prövande, ett svepande J i skrivstil, en snävt textad kapitäl, eller ett J vars krok linjerar det resterande namnet. Jag vet inte. Jag saknar signatur. De namn jag föddes med lade jag av tre år tillbaka när jag först kom till Skottland.

I bokhandeln är jag istället känd som Lynn, ett namn jag gavs redan min första dag, (ungefär som man skulle klippt av håret på Rapunsel). What's yer name? J. Won't work, we already have a J in the shop, from now on yer Lynn, ay? Lynn means waterfall in old Scottish. Och så föddes Lynn, med rötterna i HC Andersens sjöjungfru, och knäna vikta och blicken lika fjärran som nämnda statyett i Köpenham. Det händer att främlingar kommer in och frågar efter mig, J det vill säga, men får ett nekande svar, vi har ingen J här. Det väcker ständig förvirring.
Lynn är ett persona utan identitet. Lynn är genomskinlig som vatten och flyktig som dimma, hon är alltid i rörelse, i alla möten, ständigt mentalt sysselsatt med den komplicerade sociala processen att resa sig och gå. Hon är i grunden en kombination av två naturelement, lika delar blitt sagoväsen som hänsynslös best. För mycket länge sedan brukade min chef D försöka definiera mig. Jag brukade hitta hans druckna nedskribblande blyerslistor överallt, på baksidan av vårt arbetschema, på tobakspapper och stundvis i bläck över hans rynkiga händer. The Sfinx, Little Mermaid, Alison Bryant, The Woman in Golding's Free Fall, Mother, Mary Queen of Scots, Rabbit, Carroll's Alice. Lynn kan vara vem som helst men i grunden är hon en okänd faktor, ett svart hål.

Hemma är jag Jos, Jos som ligger vaken om nätterna, som dricker kaffe och spelar 60 tals garagerock om morgnarna och frenetisk biter på naglarna och river sönder moleskinnsdagböcker. Jos vars namn uttalas med långt o och brittiskt dj och som mina svenska anhöriga ibland upprepar i försvenskad version som bär liten likhet med det namn jag lystrar till. Jos är i grunden ett barn, och hon tituleras inte helt olikt ett husdjur eller en trotsig dotter. I hennes karaktär ligger också att hon upphör så snart dörren slår igen bakom henne. Redan i trapphuset är jag en annan.

De som känner mig som J i Skottland är de som inte känner mig, de som aldrig nämner mitt namn när de talar med mig, de som använder det med antingen auktoritet eller tveksamhet. Mitt efternamn har jag lagt av. Jag har inget namn på dörren. Min post skickas i min väns namn.

På samma sätt som jag har alienerats från mitt namn har jag också alienerats från den kropp jag måste haft tre år tillbaka i tiden. Jag har förlorat en del vikt, jag har vuxit upp och levt långa tider utan en fullängdsspegel. Mina mått är annorlunda, något som förvirrats av de brittiska måtten, jag är 5 feet 10 inches, men minns inte längre mina exakta meter, jag är en storlek 8-10 utan att kunna överföra detta till svenska mått och skostorlek 7. Det händer att jag får kläder överskickat och om än tacksamt, med en känsla av sorg, upptäcker att givare förmodligen inte längre vet hur jag ser ut. (Givetvis händer det omvänt att jag skickar alkohol till nyblivna puritaner i hemlandet, eller skivor som de sedan länge ratat, alltid med en nästan sjuklig känsla av förtvivlan till följd.) Något liknande kände jag när jag förenas med min gamla skivsamling som min mamma skickade över, och en serie udda porslinskoppar (flera symboliskt krossade) som jag tre år tillbaka i tiden hade funnit både viktiga och personliga nog att förpacka i tidningspapper i en speciellt försluten plastlåda.

Det finns sndra grundläggande detaljer underminerar vem jag varit, och vem jag över julen åker hem för att försonas med. Små detaljer som kan verka oanseliga men som är grunden för den mest basala materiella sidan av vår identitet. Jag äter annorlunda, maträtter jag tre år tillbaka brukade avsky och har anammat en massa små peculiarities jag kommit att bli väldigt noga med. Samtidigt har de grundläggande beståndsdelarna i min svenska diet blivit strukna från inköpslistan. (Tre år tillbaka, när jag först anlände och vilsen irrade runt Glasgows Buchanon Street busstation klockan tre på natten och tillslut plockades upp av en kedjerökand taxichaffis, med vilken jag i timtal körde runt Skottlands Betlehem utan att finna varken hotell eller vandrarhem, erfarde jag mitt första möte med den brittiska dieten, en sensation jag på fullt allvar beskriver som min första insikt i denna främmande och samtidigt så bekanta kultur. James, för det var hans namn, körde mig tillslut till sitt hem, visade mig hans enorma syremaskin och den mask han sov med på grund av bristfälliga lungor, och lät mig sova i en sovsäck på hans soffa efter en vakande natt framför hans lätt gulnade teve. James födde mig också under den där kvällen och morgonen, och bar ut en serie tallrikar med exotiska bakelser och kakor med kulörta fyllningar och torrt tvättsvampsbröd. Bakelser jag vred och vände på i en kombination av kväljande hunger och fascination över billigt brittiskt fabriksfabrikat med ändlösa E-nummer och färgämnen. James skulle senare köpa en karta åt oss och köra mig gratis till Edinburgh, där han hjälpte mig finna min skola, och sedan ett billigt hostel åt mig mitt i staden och där lämnade han mig, handfallen, oändligt tacksam och gränslöst nyfiken.) Sedan dess har jag anammat en serie Skottska traditioner som förändrat mig djupet av min person: crumpets, haggis, och min stora passion, whiskey (en upptäckt som vuxit från trevande house-whiskey för 75 pence på min lokala pub, via Lidl's bourbon, till en renlärlig Malt, no matter the price, och som tillslut fullbordats i en connaisseurs näsa och gom och en absurd kärlek till Laphroigh.)

Det är Johanna jag reser tillbaka till. Johanna som ska återupptäckas. Och det är de små detaljerna jag lämnar bakom mig. Koppen jag dricker mitt kaffe ur på morgonen, det hala gatuhörnet vid Lady Lawson Street, den märkliga dimma som sveper upp över Leith om kvällarna, den lokale dåren som cirkulerar Tarvit Street med sin bror, Store Andy's skalliga huvud och röda skägg, och bokhandelns collie. Och i grunden antar jag att det är just detta jag är. Alla dessa små intetsägande detaljer som tillsammans utgör grunden för mina tankar, mina handlingar och mina drömmar. Edinburgh, c'est moi! Och när jag lämnar det bakom mig kommer jag att dö.

KRIGETS MASKERAD

"Men without noses are very beautiful, like antique marbles."
(Kathleen Scott, skulptris och volontär för Dr. Gillies efter första världskriget)

Ordet Mask är har en av sina äldsta rötter i latinets Mascus, Masca, Spöke. Spöket är en annan, om så ett rituellt personifierande av en gudom, en anonym balaklava över bankrånaren, eller libertinens ansiktslösa gränslöshet på maskeradbalen. Masken är ett befriande av ansiktsdrag - ett frånvaro av rodnad över kinderna, av ett leende, av en rynkad panna, av tonårsacne och nationalitet, av kön. Masken är en frånvaro av ansikte, på gott och ont, den döljer vad vi vill dölja, och den visar upp vad vi väljer att visa upp. Men dess natur är tillfällig. Masken är inte verklig, utan en slags improvisation, och i dess natur ligger avslöjandet, ögonblicket då vi drar undan vår förklädad och avslöjar vårt verkliga ansikte.

Det sena tio-talet såg återkomsten av första världskrigets kämpar, spöken som den nya tekniken och kirurgin kunde kalla tillbaka från de döda, och krigets ansikte var fysiskt påtagligt. Det passerade dig på gatan, de åt mitt emot dig på resturangen, eller sov i din säng. De kom tillbaka från skyttegravar där ansiktet varit den mest utsatta kroppsdelen, beskjutna med ny militär teknologi de ännu inte lärt sig förstå, kulor som krossade snarare än bröt benen, och som lämnade enorma öppna sår där de träffade. Och de var lika förtvivlade över sina nya ansikten som de främlingar som passerade dem på gatan. På sjukhusen var speglar förbjudna i många avdelningar och i Sidcup i England, hemstad för den legendariske kirurgen Harold Gillies specialsjukhus för plastikkirurgi, var vissa avskilda bänkar i parkerna målade i grällt blått, en signal till förbipasserande att männen som satte sig att vila där kunde var upprörande och stötande att betrakta.
Fascinerande nog var den medecinska utveckligen under och efter första världskriget stark sammanbunden med sin banbrytande läkare och konstnärer. Gillies, ofta omnämnd som grundaren av den moderna plastikkirurgin, beskrev sitt arbete som "a strange new art" och strävade till skillnad från tidigar kirurger efter att skapa skönhet snarare än ren funktionalitet. I somliga fall, som med walesiske vakten, J Maggs, vars näsa hade skutits av 1918, lyckades han så väl att läkarna knapp trodde honom när han beskrev det. Till bevis fick han kalla in nämnde soldat till en av de privata kamrarna under the British Medical Associations årliga möte, och genera honom inför kollegorna, varpå den unge mannens kinder och nya näsa långsamt rodnade. Det församlade läkarna häpnade. Blodet cirkulerade genom Gillies skulpterade näsa.

Men långt ifrån alla kunde skickas till Gillies sjukhus i Sidcup. För de övriga gällde det att improvisera, att låsa in sig, låta håret växa långt eller att maskera sig. The Smithsonian Magazine har en fantastisk artikel av Caroline Alexander om de masker som blev gravt deformerade WWI soldaternas nya ansikten. De kallade det "The Tin Noses Shop" och det riktiga namnet på just denna avdelning av London's General Hospital var "Masks for Facial Disfigurement Department". Här arbetade Francis Derwent Wood, programmets grundare och utbildad konstnär och skulptör, med att försöka återskapa de ansikten som en gång varit. Wood satte upp sin mask-atelje i mars 1916 och en liknande studio sattes upp i Paris 1917 under den tidigare ganska mediokra konstnärinnan Anna Ladd's överseende (och kvinnliga touch, Ladd lär ha velat skapa en lättsammare miljö med blommor och affischer och en vacker bevuxen bakgård.) Processen att återförena männen med sina ansikten kunde ta en månad, från de första gipsmodellerna av det skadade ansiktet som låg som grund till de lermasker ur vilka Wood och Ladd karvade fram ett förlorat öga eller grävde ut en bortsprängd näsa eller kind, masker som sedan präglades i tunn koppar och emaljerades i samma färg som soldaternas hud, oftast medan männen, likt ett par glasögon bar metallmasken, för att åstakomma största möjliga likhet. Målandet av ansiktet var den störsa konstnärliga utmaningen, att åstakomma hud som föreföll levande, den blå tonen i orakade kinder, den lätta rodnaden över näsan och kinderna, och att sedan lägga till rätta mustascher, ögonbryn och ögonfransar (i Ladd's studio producerat av verkligt hår, i Wood's av tunna strån folie).
På Project Fasade's utmärkta sida finns en underbar liten stumfilm som visar den moderliga Ladd när hon arbetar i sin atelje. Den hackiga kvaliten och de onaturligt snabba rörelserna, påminnande om Chaplin, ger filmen en märklig komisk kvalitet som kontrasterar mot den grymma verkligheten. Över öppningsscenen vilar ett märkligt vitt ljus över den gröna bakgården som fadar in i ateljen där Ladd försiktigt lyfter av hakan på en ung soldat med mustasch. Vid hennes sida plockar konstnärerna med öron, kinder, näsor och hela ansikten och vrider dem långsamt framför kameran. Det är ett märkligt möte av konst och verklighet, Ladd som fingrar intimt över männens ansikten, rättar till bågarna över öronen och hennes unga assistent som plockar upp sin pensel och försiktigt retoucherar en fläck på soldatens kind, hans ansikte stelt och obekvämt, jakande nickande åt hennes kvinnliga småprat.

Maskerna och männen förblev ofta oskiljaktiga trots att åren ganska hastigt nötte den fina emaljen, som krakelerade, missfärgades och solblektes, och det är märkligt att se männen stirra tillbaka från fotografierna före och efter med sammanbitna orörliga ansikten. Det är svårt att föreställa sig färgerna bränna ut ur sepiatonerna, och det är svårt att föreställa sig hur dessa ansikten förvandlades när deras ägare log, skrattade eller grät. Maskerna är statiska, låsta i ett enda uttryck, paradoxalt nog både ett bild av ett liv som varit före kriget och ett död mask utan ålder. Som om tiden på en gång stannat och upphört.

I VÄNTAN PÅ SÖMN I LEITH

Efter en serie sömnlösa nätter, har vi börjat gå ut om nätterna, som av någon anledning är både mildare och mer vindstilla än dagarna, och det folktomma bakgatorna nedåt Leith är ett väl behövt avbrott från julrushens Princesstreet (som Glasgows innevånare lite syrligt kallar Edinburghs enda gata, eftersom det i princip är Edinburghs enda shoppingstråk, skuret likt ett sår mellan Old town och New town, och överskuggad av slottet).

Nätterna kastar nya skuggor över det redan bekanta. När jag och J ligger och oroligt skruvar på oss framåt morgontimmarna är vi likt två främlingar. Utomhus är gatorna annorlunda. En räv passerar ett par meter ifrån oss, stilla, vänder sig till och med och sneglar efter oss när vi visslar, innan han fortsätter bort i mörkret. Den annars så röda pälsen likt bränt tegel i det gula ljuset från gatlyktorna. Vi delar en märklig gemenskap med dem vi möter, om så utelåsta husdjur, hemlösa, druckna män på väg från puben, eller andra insomniacs. Vi nickar, som om vi delade en hiss till sista våningen eller som om vi vagt känner igen något hos varandra utan att kunna sätta fingret på vad. Kanske är det det faktum att vi människor, om natten, är en minioritet, att världen plötsligt reser sig i all sin kraft, en otämjd natur runt oss, och att vi plötsligt ser vårt släktskap och vår egen mänsklighet och nickar igenkännande.

Nya världar öppnar upp sig, rum som om dagarna är stängda. I natt passerar vi den gamla busstationen halvvägs neråt Leith. Om dagarna försigår ett febrilt rivningsarbete, män i neongula jackor, ljudet av metallklot genom tegel och krossat glas, surrandet av ändlösa motorer. Om natten, står en av bakdörrarna öppen och slår i vinden, och byggmakinerna kastar långa skuggor över den igenvuxna bakgården, över det krossade glaset och den gamla roddmaskinen från boxningsklubben vägg i vägg.

Det är något utomvärldsligt fascinerande med övergivna byggnade som gör att jag kan vandra timtals i dem i extas, med hjärtat smattrande mot bröstkorgen och kylan bitande i kinderna. Det är en absurd värld utan mening och utan mänskliga drag. Det är miljö på en gång offentlig och privat, på en gång allmän och egen. Och den är förbjuden. Det är märkligt att klättra in i ett rum som en gång varit byggt av människor för människor men som i sitt förfall förvandlats till något främmande. En miljö som reser sig runt omring sin besökare helt i sin egen rätt, i mänsklig mening syfteslös, men just därför så mäktig, som vore den byggd för ett helt annat väsen. Den utslagna taket höjer sig för ett väsen av betydlig längd. De multande trapporna inte längre anpassade för det en homo sapiens ben. De svarta skuggorna, tillintegjorda av kamerablixten, existerar för ett annat ögonpar.

Vi balanserar över golv som inte längre är gjorda för att beträdas, krasandet av glassplitter under våra skor, rester av möbler och kablar utspridda i de öppna lokalerna. Regnvattnet som samlats på taket droppar ner i en av de djupa pölarna där vad som en gång varit en matta långsamt multnat till en svampaktig sankmark. Vi klättrar fram genom dörrposter med dörrar som sedan länge lyfts av sina gängor, ibland med resterna av gamla meddelanden uppspikade "Close door behind you", "Wipe your feet on the carpet". Över våra huvuden de takåsar som blivit bon för ett femtiotal duvor, som kuttrande och kurrande rör sig i mörkret, vingarna smattrande mot de sista takrutorna när vi väcker dem.

Det här skulle kunna vara det sista som finns kvar av mänskligheten, bakom de tjocka tegelväggarna och det gula ljuset som skiner in från gatan är det svårt att lita på att något finns kvar där utanför. Det är ingen ironi att någon klottrat ordet apocalypse över väggen. Människlighetens flyktiga tillvaro är så påtaglig och de spridda rester hon lämnat i den sönderfallande byggnaden får mytologiska mått i nattmörkret. De svartvita affischerna från 90-talets stora boxningsmatcher, de gamla gymnastiksalsrepen i taket i boxningsklubben, metallformationerna i maskinrummet som fortsätter ner i underjorden, det lilla fotografiet av en båt i en blå sjö, som fortfarande sitter uppklistrad på en vägg, och till och med vår egen spegelbild i det krossade glaset i ombytesrummet.

MEMENTO MORI

1931 installerades en enorm digital klocka, en av de första, på en av Londons tågstationer. Elektriska motorer vevade de tunga bältena med siffor förbi det rektangulära fönstret som vätte mot tågstationen. Den enorma konstruktionen som vilade där bakom vägde strax under 7000 kilo. Som en slags symbol för den positiva framtidutsikten. Smattrande plåtar som roterar som markerar varje passerande minut.
Om litteraturen förändrats i och med den teknologiska utvecklingen, från muntliga sagoberättare, via det tidiga skrivna ordet och sedan tryckpressens boom till dagens högteknologiska demokratiska (stundvis slit och släng) skrifter: sms, internet, bloggar (för alla, av alla) kanske också klockans teknologiska utveckling har påverkat synen på tiden. För klockan som verklig tidsmätare, snarare än en exklusiv statussymbol, är en relativt sen uppfinning. Och tiden tycks krympa med åren och med de industriella framgångarna, från den tidiga naturliga dagens soluppgång och solnedgång, vi de tidiga statusklockornas mätta timmar, snarare än minuter, till digitalurets exakta tid, exakta sekunder. Gemensamt förmodligen att de tickar ned, de mäter ut vårt liv, ett liv som medan tiden krymper, ständigt blir allt längre.Vi värjer undan döden lite längre. Vi föredrar vår tid tydligt utmätt och linjär. (Watchismo, en helt underbar blog, besatt av konstnärliga tidsmätare har för övrigt på den noten en hel serie exempel på klassiska Memento Mori urverk, klockor som påminner om vår stundande undergång. Mest intressant formodligen döskalleuret som tillhöred Mary Queen of Scots, som, en inte helt förbisedd ironi, blev halshuggen.
I bokhandeln, jag arbetar i, för vi också vår kamp mot undergången, likt varje år, i det ljumma vintermörkret. Det är en tudelad strid, på barrikaden mot hälso-inspektörerna som varje år drar hängsnaran lite hårdare om de små butiksägarna med en serie lagar och regulationer till för att skydda oss från oss själva. In absurdum. Så kommer det sig att våra mattor är en hälsorisk, våra skyltfönster (täckta i ett grå film av tio års bokdamm och avgaser) kan självantända i den brännande Edinburgh solen, våra stegar är dödsfällor, liksom våra glödlampor, våra hyllor, och givetvis våra böcker, (efter att just ha avslutat Kendrick's The Secret Museum, om främst den litterära pornografins historia, måste de otaliga rättegångar mot litteraturen genom historien vara ett glasklart bevis att de som överlever vår bokhandel för all framtid kommer att förstöras av antingen Joyce, Wilde eller Flaubert.) Efter ett par år på de brittiska öarna är häpnar man inte över att de förbannar den Nanny State som styr. På kyrkogårdarna i Edinburgh är de flesta gravstenarna välta, det är lätt att tro att de alla är sedan länge övergivna, tills man upptäcker blomkvistarna, buketterna och marchallerna som lämnats vid de välta gravplatserna. Vandalismen är, visar närmare studier, i själva verket ett kontrollerat statligt beskydd av potentiella vandaler. Sedan en ung pojke dött ett par år tillbaka, efter att ha vält den grav han försökt förstöra över sig själv, tar hälsoinspektörerna vid där han slutade. En logik som mycket väl skulle kunna leda till en kontrollerad antändning av vår butik, för att skydda oss från en okontrollerad brand. Fundamentalt är det således en kamp mot döden vi för. Våra fire extinguishers, våra varningsskyltar och risk assessment forms är förvirrat finger åt liemannen själv. Med lite tur kan Edinburgh Statsråd erbjuda oss evigt liv.

JESUS OCH ÄGGET

I en väns dröm figurerar en äggläggande Jesus. Vägen till frälsning är att äta ett av Jesus ägg. Den här kvinnan, min vän, vill frälsa sin make. Hon söker upp Jesus och han skänker henne ett ägg. Hemma försöker hon tillreda ägget, hon knäcker det mot en stekpanna och slår på spisen, och hon steker det där ägget i timmar, hon vänder det, hon hackar upp gulan med stekspaden. Men hur länge hon än försöker tillreda det, hur ofta hon än vänder det i den brännheta pannan, förblir ägget lik förbannat rått. Hennes make återberättar historien för mig. "So it is off to hell for me" avslutar han och flinar. Och sedan sitter han tyst ett ögonblick och drar in röken från den rullade cigaretten. Och låter den ännu långsammare rulla ut mellan läpparna medan han suckar. Han ryker på axlarna. Och tar en klunk frosty jacks, den billigaste sötsliskigaste cider cornershopen säljer, den alkoholisterna på bänkarna på torget dricker. "I'm beyond salvation." Han skakar på huvudet. "But it conjures up a nice image doesn't it, Jesus, peck, peck peck peck peck."

FÖRNUFTETS SÖMN

Jag har alltid haft en märklig relation med de tavlor som hängt över min säng, ända sedan min barndom. Det finns ingen konst jag minns med mer dubbla känslor. En blandning av den bekanta trygghet som alla möbler från mitt barndomshem besitter, en familjär historia, och en länk till oskuld, till vila och stillhet. Och samtidigt, de tidiga sömnlösa morgontimmarnas upplösning, en dörr till drömmar, där de så välkända penseldragen tycks elastiska och de så bekanta motiven tycks så både främmande och konstant föränderliga.

Min första tavla, över sängen i ett rum jag inte längre minns i Enskede i Stockholm, var en affisch från Hilding Linnqvist's utställning på modern museet 1986. Motivet, av en för en femåring okänd konstnär, var en italiensk eller fransk torgmiljö; (en slags naiv komisk realism, okra färger, detaljrikedom) men vad som aldrig lämnat mig är de tidiga läsförsök som denna tavla initierade under ändlösa barndomsnätter. De tjocka svarta kapitälerna sitter etsade i mitt minne: Moderna Museet. Ord som i nattens associativa mörker aldrig stavades Moderna Museet utan rotade sig i det ord jag kunde bättre än något annat: Moder. Och den för mitt inre groteskt deformerade pluralformen, Moderna. Museet var ett namn, ett franskt namn, med betoningen på e't. Och dessa två franska mödrar berikade min sömn tills jag började första klass, och bokstäverna långsamt nöttes in, i en serie av 28 kapitäler, upprepade gånger målade på vita papper med representativa illustrationer i kladdig krita.

Min andra tavla, vid sju års ålder, i det rum jag skulle komma att sova i fram till de sena tonåren, ett rum jag minns lika väl som min egen kropp, vars krakelerade färg i taket påminner om mina egna ärr, och den knottriga strukturtapeten likt en gåshud över väggen, en tapet som i det svaga ljuset från nattlampan också den kunde ta många former, ungefär som moln mot en blå himmel eller röksignaler. Här hängde den tavla som nästan schizofrent tycktes byta karaktär varje natt, vars innehåll jag alltid undvek att titta på i mörkret, och vars motiv märkligt nog var en naivistisk skildring av en liten änglalik flicka med gyllene hår, som plockade blommor på en äng. Och hur detta barn skrämde mig... De kan ha varit de simpla ganska grova penseldragen som kontrasterade ganska hårt mot varandra som fick tankarna att fly. Eller också det misstänkt idylliska sceneriet. Men var natt förvandlades den där gyllene kransen av hår, som låg som en rund aura runt hennes lilla huvud och sprängde ut genom mörkret, likt en hård gloria mot barnets plötsligt kala renrakade hårda skallben. Hon såg ut som om hon magrat, hårlös, sjuk och självlysande mot den mörka skogen som trängde fram bakom henne. Och hennes lilla hand, fångad i luften medan den sträckte sig mot blomstjälken som mörkret utplånat, sträckte sig ut ur tavlan.

Tonåren passerade i en serie affisher, dagsländor, som togs ner lika snabbt som de sattes upp och som hänger kvar i mitt minne på grund av den mängder fotografier jag dokumenterade mitt liv med snarare än från verkliga minnen. Den puberala ångesten tycktes tillräcklig för att göra nätterna sömnlösa utan konst. I själva verket är åren från tretton till sexton grymt raderade ur mitt minne. Och det ända som långsamt tar form, är de sena tonårens betryggande poster av Bruno K med skrivmaskinen under ena handen, svarta solglasögon, på en tågräls.

I Edinburgh, under de senaste tre åren, har jag så åter målad konst över sängen. Det är J's tavlor, den ena upphittad i en container i the New Town, och den andra målade av hans mamma, för kanske tjugo år sedan. Och trots att cul-de-sacen där J's pappas lägenhet ligger i Stockbridge, inte långt från den lilla floden, the Water of Leith, bakom ständigt dimhöljda fönster, är en av de få platser jag alltid somnar som en stock på så har jag spenderat ändlösa kvällar i J's barndomsäng, två nästan ihåliga madrasser i pojkstorlek, studerande huden på de två kvinnor som pryder hans vägg. För de är huden jag fastnat för. Hans moderns stockiga lår, dess gråa färgskala, och den andra, nakna kvinnans midja och hennes bröst, vars färgskala, när tankarna flyr påminner om de klättrande ringarna i en karta över ett bergsområde. Den mänskliga formen är så främmande, och dessa mycket små förändringar i normen gör den plötsligt så absurd. Så omänsklig och så fascinerande. Den nakna kvinnans kraftiga buk, det kön som borde vilat någonstans nedanför hennes händer, och hennes händer, dessa smala men så långa fingrar. Och hennes kropp som vilar som en jättes mot det formlösa randiga lakanet. J's mammas kropp står i kontrast till den moder jag mött. En liten satt kvinna som vaggar upp och ner, kedjeröker cigaretter och suger in underläppen. Den första gång J introducerade mig för henne, muttrade hon på kryptisk skottska "Vad har du gjort med hans huvud?". "Hennes huvud är så stort, och J's har krympt." "Vad har du gjort med hans huvud?" J brukar berätta om hennes många märkliga ideer. Hur hon brukade sitta på spisen med benen röda av hetta mot den öppna ugnsluckan och en sax i högra handen. Snipp, snipp. Hon klippte svansar. I den serie absurda ljud som var J's uppväxt följde ljudet av plånet mot tändsticksasken. Rasp. Och lågan som slog upp. Och blåstes ut. Och modern som andades in doften av den utslagda tändstickan. Och tände en ny. Under Thatcher, när J's pappa bad henne rösta Labour, klagade hon surt. "I don't want any more kids, I've had to many already!" Hennes blick från den där tavlan är märkligt frånvarande och hennes kantiga kropp sitter barbent i en randig t-shirt uppkrupen på en oformlig grå massa, ett paradoxalt element, på en gång sten och fåtölj, på en gång mjuk och hård. Och det finns en undertryckt trotsighet i självporträttet, en dissonans, som stör den konventionella inramningen och den traditionella utformingen. Den glåmiga huden i de stockiga armarna, dess palett av beiget brunt grönt, tycks pulsera med liv, precis som de avklippta benen. Och det är någonstans in under huden jag dras in, medan jag långsamt slår ihop ögonen, och öppnar dem igen, de märkliga färgkombinationerna, den klumpiga tjocka oljefärgen, och de omänskliga kämpande kroppsdelarna, gäspande, rullar över på sidan, lyssnar till nattfjärilarna som fladdrar mot lampan på sängbordet, det surrande viktorianska cylinderelementet, och den absoluta tystnaden från J's mammas upproriska figur som vakar över min sömn.

TYSTA FLÖJTISTER, CUPID'S SYSTERSKAP, OCH EN VÄLDIGT NASTY LITEN BOOK

"No enthusiasm is so strong as that of copulation, it brings its warrant from Natures closest cabinet, and bears even the seal of heaven, increase and multiply, all nature ecchoes to the general, the universal mandate."(Anon, Ladies of Pleasure of Edinburgh)

Ett av de mer obskyra fynden i min bokhandel är en mycket oansenlig hårdpärm i fickformat med titlen "Ranger's Impartial List of the Ladies of Pleasure in Edinburgh". Denna lilla ödmjuka hyllning till Venus publicerades ursprungligen privat av den okände författaren, så tidigt som 1775, och såldes till priset av en shilling. Denne hemlige och så aktive "torsk's" identitet har historien för länge sedan lagt ett glömskans täcke över. Rykten pekar mot en viss James Tytler, poet och mångsysslare, vars biografist, med samma patos som vore det hans eget skamliga alster, avfärdar titeln med orden "it's a nasty little book."
Och aldrig har prostitution framställt som mer nobel än i denne anonyme livsnjutare's förord.

"What villanies do they not prevent? Clasped in the delicious arms of beauty, the facticious malcontent forgets the black workings of his soul."

"Here the drunkard drops a while his apetite, and gazes like a man upon beauty. The lawyer in the case of love forgets his quirks and equivocations and is for that short space honest and upright. Behold the merchant also stealing from businesses under the mask of night to the apartments of his Thais, where forgetful of carking care, no more remembering to rough sea, the bold wind, nor the dangers of the long expected ship, his heart expands with transports, the list of bankrupts remain unread, and her lovely busom yields him the highest of bliss. Nor does the minister forget those delightful walks, here he vouchsafes to call prompted to be sure by a righteous spirit, to exhort the sisterhood to social duties, and sometimes interlines a psalm with a visit."

Hur märkligt är det inte att dessa så motsatta ideologier tycks stärka sina röster ur samma argument, puritaner och libertiner, båda ser de till samhällets bästa. Båda kämpar de förfall, korruption och moralisk dekadens men vad den ena ser som roten till ondskan är den andres lösning. Och plötsligt upphöjs detta hemliga systerskap till en samhällets tröst. I bordellens dunkla korridorer är alla män klasslösa och identitetslösa, och kan andas ut, kan vila ögat på det sköna, och avhämta sin egen skärva av himmelriket.
Listan som följer presenterar ett femtiotal kvinnor, deras ålder, utseende, tandhygien (en väldigt tidstypisk observation), adresser och givetvis en, höljd i eufemismer och citat från klassisk poesi, kort beskrivning av deras kunskaper i kärlekens sport.
Det är en förvånansvärt enformig och högst chockerande guide som drar Venus namn genom rännstenen och maler ned uttrycket "kärlekens altare" med så energi att det tycks lyfta ur sin egen mening.
Ändlösa kvinnor paraderar förbi. Miss Inglis, hos Walkers, en svarthårig 24-åring briljerar i att spela "the silent flute". Miss Stephenson, 23, lång och small, bra tänder, dålig syn är mycket villig när hon når extas. Miss Kilpatrick hos fru Adams, 26, med en aquilin näsa var tidigt instruerad av Cupid och i början av sin karriär mycket rädd för "the dart". Miss Murray, 19, utnämd till den främsta på listan närmar sig kärlekens altare med "the modesty and sanctity of a vestal virgin." Och Miss Alexander, 20, a smart gentil lass "heaves her little Cupid's kettledrums with great agility when excited."
Endast mellan raderna skymtar ibland de mycket djupare ödena dessa kvinnor gått igenom. Den mycket vackra miss Anderson, 20, ska tillslut ge upp yrket för att gifta sig. Miss Sutherland har en gång för mycket spätt ut sin lön ur en drucken kunds ficka och tillslut sparkats ut ur Miss Forsyth's bordell. Och 16-åriga lilla Miss Hepburn, förskräcktes över yrket och stirrade livrädd på sina första kunder medan de klädde av sig. Och sist men inte minst den 50-åriga Lady Agnew, "a drunken bundle of iniquity", i branchen sedans hon var 13 och ursprungligen dotter till en baron men förskjuten på grund av sitt skamlösa beteende och numer inte annat än en "abandoned piece." Se där. Så kan det gå.

SOPOR I AULD REEKIE

Tollcross i centrala Edinburgh, vad som brukade vara ett ganska förfallet ödelandskap med ändlösa nybyggnadsprojekt på 80-talet men som de senast åren utvecklats till ett studentparadis med billiga lägenheter, en hel del ganska sunkiga barer, ett tiotal välgörenhetsaffärer där gamla tanter småpratar över kaffe dagarna i ända, och ett eget polskt bageri (i hård konkurrens med den italienske bagaren Marcella, en man som för övrigt förtjänar sin egen historia). Tarvit street, där den söta doften av marijuana hänger som ett täcke över den mörka gatan. Lothian road, vars fredagkvällar är en ändlös fylle maskerad, partybrandkårens blåljus och skränande techno, möhippornas högsäte, likt ett absurdt skådespel dessa grupper av kvinnor i bunny kostymer, hulahula kjolar, och snäva utmanande polisuniformer, och den alltid närvarande rosa limousinen, vars svarta rutor mer än en gång vevats ner medan en av de blonderade kvinnorna där i skrikande drar upp t-shirten för en ansamling unga män på trottoarkanten. Och runt hörnet, the West Port, odödliggjort av Burkes och Hares odåd (vilket givetvis förtjänar en väldigt lång egen post) och Ian Rankin's underbart snaskiga namn The Pubic Triangle, en verklig triangel av porrklubbar: Den grå Burkes, ur vars svartmålade fönster en stilla doft av perfym hägrar, som de lockelser som väntar där bakom, inte mycket annorlunda från ett bageris. Och mitt emot, en rosa dörr till The West Bar på vars trappsteg, mellan de två kraftiga dörrvakterna, en av dessa hägringar ibland uppenbarar sig, i långa svarta rockar med en skakig cigarett mellan fingertopparna, hårt blonderat hår och tjockt smink, och under rockkanten, dessa vingliga transparenta platåskor i plast och svart skinn. Och lite längre ner en ogenerad klädesbutik, vars lackuniformer och trådfina underkläder står upphängda i skyltfönstret mot en gardin av blå sammet. Ironiskt nog är denna triangel också Edinburgh finkulturella högsäte, med inte mindre än sex antikvariat.

Inte mer än hundra meter därifrån, om vi brutalt svänger om igen och kastar oss tillbaka in i Lothian Roads trafik, ligger en av de kanske allra minst romantiska matvarukedjornas expressbutik, en överprissatt, nästintill nattöppen butik. En butik vars mindre finpolerade baksida vätter mot en skumraskig bakgård, myntets andra sida. Butikens Janusansikte och avdumpningsplats. Vintertid iskall, med likt alla skumraskbakgator ständigt befolkad av en serie weirdos, hemlösa och druckna ungdomar, som gripna av ögonblicket, dragit sig iväg från klubben vägg i vägg för att pissa, hångla och stundvis göra något de definitivt kommer ångra morgonen därpå.
J brukade hämta upp mig på jobbet vid tio, halv elva, och ibland roterade vi det där kvarteret tills de brukade stänga vid elva och den sista ensamma butiksarbetaren slängde ut soporna och slog av ljuset. Vintertid var metallkontainern likt en frysbox, och butikens avfall, av någon anledning alltid lättillgängligt placerat i genomskinliga slutna plastsäckar. Vi kunde göra fantastiska fynd, tiotals tetror av färska fruktsmoothies, färska ekologiska paprikor, lammstek, och ändlösa högtidsvaror, all julmat i januari, alla hjärtans chockladen i slutet av februari, och därtill nyårslyktor, morbid halloween-mat och groteska mängder croissanter och pastries från butikens bageri. Alltid förslutet i sina plastförpackningar och sedan ytterligare i butikens transparenta soppåsar.
Givetvis, förlorade det sin lockelse efter ett tag, denna överkonsumtion av ratade lyxprodukter, piratmiddagar av eklektisk art, ett sopornas cross-kitchen och någonstans gnagde mitt dåliga samvete. Men att fortsätta gå till sopstationen om nätterna besatt ändå sin charm, kanske främst på grund av den märkliga community av sopbesökare som frekventerade området. Man kunde aldrig se det på dem och det fanns en slags hemlig kodex oss emellan. Först och främst är goda sopräder etiska, man tar vad som lämnats för att finnas, vad som lutats mot sopnedkastet istället för att kastas, eller öppna påsar och man inkräktar inte på folks privata sopor. Och kanske viktigast sop rädare emellan är: Först på plats, först att skörda. En medelklasskvinna med sin slanka dalmatinerhund, alltid där eleven sharp med återanvända plastkassar. Den plötsliga förbipasserande som ovetande blivit varse en möjlighet, och lite på lyret, plockar med sig en limpa till fyllemackan klockan tre på natten. Och så givetvis Edinburghs egna original, Macrobiotic Jim. Känd som en smått rabiat eko warrior, denne Jim, långa rastaflätor, en serie ryggsäckar, fyllda med ruttnande grönsaker han samlat upp i grönsaksbutikernas mindre hygieniska sopor, och alltid, om han fick dig att stanna upp: frågan "Got somewhere i can stay?". (Och somliga hade sagt ja. Och det var inte lätt att bli av med honom. Och hans ändlösa sopmiddagar han tillreda i främlingars kök...) Jim hade ett väldigt speciellt sätt att gå igenom soporna. Han tömde påsarna på marken runt kontainern och sorterade varorna på denna nedpissade bakgatas asfalt. Inget ruttet var ruttet nog för att ratas, det fanns inget mögel som inte kunde skäras bort, och det fanns ingen skam i att spendera en timme på butikens baktrappa, i det flackande skenet från deras baklampa.
Edinburghs sophistoria är fylld av underbara anekdoter och en slags tradition av finders keepers. Utanför studenthusen ställs möbler oftast ut på gatan, hellre än att slängas i soporna, och timmarna senare har någon alltid kommit och plockat upp dem. Somliga har vänligheten att fästa en lapp på teven på asfalten utan för huset: "Working".
Min vän J och hans far, ägnade hans uppväxt åt sopfynd i Edinburghs lite finare viktorianska New Town, med dess privata låsta trädgårdar, höga fönster, och ambassader. De kunde finna allt från antik konst till mer obskyra saker, som en gammal läkares medicinväska, komplett med handskrivna etiketter och en liten dosa morfin. Dödsboet hade tömts i container, så där... Och när det passade drog de förbi barernas bakgator, där sluttarna i de nästan tömda flaskorna i glasinsamlingarna, kunde ge en god stärkare, Montesumas, som J kallade dem. Inte sällen i kombination med en halvrökt cigarr som någon ambassadör slängt i rännstenen. J fick 10 pence per cigarrstump. Han var ett märkligt litet barn i en tågkonduktörskeps och rock. Ett plumpt ansikte, och många fiender bland grannbarnen som tyckte att han var konstig. (Ibland när jag är sömnlös om nätterna ber jag honom berätta historier från sin barndom, Tell me, tell me, säger jag som om jag vore hans dotter. Tell me the saddest story of all. Och han skrattar: This is the saddest story of all... Trots allt var han ett väldigt lyckligt barn.)
Men märkligare saker än så har återfunnits. När en polisstation stängde ner i Leith, (detta fortfarande ganska ruffa område, som sluttar ner mot hamnen, och som en gång för mycket länge sedan vill vara självstyrt och förde ett mindre krig med det pompösa Edinburgh på toppen av kullen) tömde de sitt arkiv i en kontainer utanför dörrarna. Bland det genomsökta och upplockade soporna återfanns hemligt polis pappersarbete, bevismaterial förseglat i plastpåsar, märkta med namn och nummer (knivar, hängsnaror, klädesplagg).
Enligt myten revs också en av Leiths broar, som låg som ett valv över Leith Walk, märkena i tegelbyggnaderna på vardera sida fortfarande synliga likt breda ärr, av en grupp tjuvar som ville sälja metallen till fabriker. Så lång så väl, om det inte vore för det faktum att väggen spärrades av och stölden ägde rum med den lokala polisens hjälp. Dyk upp i en bygguniform och ingen ifrågasätter ditt motiv. Likte Poe's Purloined letter, dolt i sin odoldhet, kunde stölden äga rum i fullt dagsljus, med polisens avspärrningar och hjälp. Enligt legenden...
Det är typiskt skottarna att göra ett så halvdant jobb. Och typisk brittiskt att samla på sig allt de kan finna. Det egna kulturarvet vårdas ömt. Antikaffärer, junk shops, charity shops och till och med (i mindre utsträckning) pantbankar är en viktig del av kulturen. Och i alla fall i samhällets utkant, sop räder.

EN HYLLNING TILL PÄLS

Det finns en märklig tillfredställelse i att betrakta djur i människoroller. En slags naken mänsklighet. Och ett på en gång sorgligt och komiskt element. Man stirrar in i den blanka djurblicken, och den i människokläder så klumpiga djurkroppen. Svårigheterna att röra sig, den fåfänga utsmyckningen. Så meningslöst det framstår. Så mycket det påminner om ett fängelse. Antropomorfismen är en skrattspegel. Och en absurd mänsklig mätsticka, den ringar in vad vi är och samtidigt vad vi inte är. Intrycket blir allt starkare i förhållande till vår kroppsliga olikhet. Och i förhållande till djurets otämjdhet.
Kanske är det därför hästdyknings shower var en av det sena 1800-talets mest populära spektakel. En otrolig show, med sin främsta arena på Atlantic City's Steel Pier, där showmannen Carver's vackra döttrar, Sonora och Annette, och deras hästar, störtade nästan 60 feet från en metallplatform ner i en special konstruerad bassäng. Bilderna talar för sig själva. Och den utsträckta hästkroppen gränsar till det fantastiska. En inblick i en gränslös sagovärld. Så påträngande tycks det drömska, det svarta stoets blanka fäll tänjs ut över manken när de svarta fjäderpennorna penetrerar skinnet och nästan smärtsamt spänns ut, han flyger! Den dykande hästen trotsar alla element. Och i slutändan, när stoet slår genom den stilla ytan på bassängen och tömmer nästan hälften av dess vatten i en svallvåg över poolkanten, är det en påminnelse om ögonblickets bräcklighet. Det är ett fall vi betraktat, och åskådarna håller andan, har de störtat mot sin undergång? Den paniska svarta djurkroppen, hovarna som spinner genom vattnet, ryttarinnan som kämpar emot och det fräsande ljudet av bubblorna som rasar upp mot ytan runt dem. Ögonblicket senare står de droppande framför åskådarläktaren och niger. Det svarta stoets överläppt krökt i en imitation av ett leende. Frustande, bockande den smärta halsen.
De dykande hästarna representerar en dröm om nivellering av djurrike och människa. En dröm om kontroll av naturen, av makt, men också en dröm om att pressa den egna förmågan. Att springa snabbare, att dyka allt högre, att flyga! Bränd av solen, skulle Sonora Carver senare förlora synen efter ett hopp. Hon skulle fortsätta störta på sin häst ut i vad som vad som kommit att bli ett mörker, den kraftiga vinden mot hennes öron, och den spända hästkroppen hårt pressad mot låren. Sorlet av publiken och fiskmåsarnas skrän. Sonara förlorade synen, och de hästar som inte längre kunde hoppa, slaktades.
Denna ändlösa kamp mellan människa och natur, mellan vår fåfänga identitet någonstans emellan apans släkting och guds avbild. Kanske än mer fascinerande än det mänskliga djuret, och så mycket mer provocerande, är den djuriska människan. Å ena sidan en symbol för vår naturliga och ursprungliga sida, och en i grunden positiv människosyn, en tro på människans grundläggande godhet i ett korrumperande samhälle. Litteraturens vildvuxna barn, uppfostrade av vargar och apor likt Mowgli och Tarzan, är i stor utsträckning beskrivna som godare, starkare och bättre än sina samtida statsfolk.
Å andra sidan är det mänskliga djuret Tarzans raka motsats: en bild av våra instinktiva, egoistiska, otämjda sidor. Fetishen inom området är utbredd. Mytologin kring varulven och vampyren har alltid sexuella undertoner. En lustfylld hänsynslöshet. Ändlösa sidor på nätet ägnar sig åt kvinnor med hästsvansar och betsel, kvinnokatter, vargmän, som givetvis likt alla psykologiska fenomen gör sitt kanske mest tydliga uppdykande i popkulturen i serietidningarna. Catwoman, Wolverine. För att inte nämna den så nötta symboliken i Playboys kaninkostymer. Catwoman. Eller den klassiska masochistiska iden om dyrkandet av den pälsklädda Venus.
Vår mänskliga skepnad och identitet är bräcklig. Patienter med klinisk lycantropi eller zooantropi upplever inte längre sina kroppar som mänskliga, utan i förändring, eller fullkomligt transformerade till vargar eller andra djurskepnader. En fallstudie från 1977 beskriver 49-årig gift kvinna som varje natt drömde om vargar och som med förskräckelse nalkades sin egen spegelbild övertygad om att bakom hennes ansikte dolde sig en vargs, och en vargs onda öga stirrade genom hennes vänstra ögonhåla. Hennes lycantropiska identitet var utöver en vanföreställning, en skydd, och en möjlighet till utlopp för en serie undertryckta tabubelagda drifter. Innan hon medicinerades slet hon kläderna av sig inför sin församlade familj, gick morrande ner på alla fyra och erbjöd sig åt sin förskräckta moder.
Och likt en korrumperad rödluvan, deklarerade hon, när hon efter en månads terapi släppte ut: "I do not intend to give up my search for such a hairy creature. I will haunt the graveyards... for a tall dark man that I intend to find."

Fallstudie från The American Journal of Psychiatry Vol. 134, No. 10. October 1977 från www.primitivism.com/lycanthropy.htm

HYPERGRAFI OCH FÖRSÖK ATT STOPPA TIDEN

Jag brukade försöka föra dagböcker. En av mina regelbundna månatliga utgifter är moleskinns dagböcker, i varierande format: linjerade, försedda med datum, med veckoplanering, eller anarkistiskt blanka. Och med varje dagbok följer ett gnagande begär till förändring. Imorgon skall jag vara någon annan. En känsla av kontroll. Av ordning i kaos. Det mäktiga ordet. "Varde ljus" och det var ljus. Alltså, den bisarra planen att dokumentera mitt liv, kanske för att min bortavaro från mitt hemland, alltid, undermedvetet, eller likt en vag obehagskänsla, underminerar min vardag, möjligheten att åka och lämna precis allt bakom sig är aldrig helt fjärran hur mycket jag än önskar det. Så föds en önskan att in absurdum, arkivera min vardag, mina vänner, och de platser jag besöker, de ord jag uttalar och den person jag är. För, är jag övertygad, det ögonblick jag lämnar det bakom mig, likt en fingerknäppning, kommer det alltsammas att upplösas i aska.

Hypergrafi är medicinsk beskrivet som ett övervälmande maniskt drift att skriva. Ett tvång att skriva, denna på en gång inåtvända och utåtriktade handling som rent fysiskt föds i den märkliga korspunkten mellan det cerebrala cortexet or det limbiska systemet. Mellan den mekaniska aktion att röra handen och den så mycket djupare driften att skriva, behovet att kommunicera.

Virgina Ridley är ett av de kanske mest kända fallen av hypergrafi. Givetvis för att ingredienserna i denna vansinniga stackars kvinnas livshistoria inkluderade ett mord. Eller åtminstone misstankarna om ett sådant. Och en make, som efter att ha anklagats för hennes död och för att ha hållt hennes fången för årtionden i vad som beskrevs som ett kackerlacks-infesterat och förfallet hus, under rättegången drog fram sin hustrus dagbok på över tio tusen sidor som det slutgiltiga beviset på sin oskuld. Varje dag dök han upp i rätten med samma resväska och samma gröna sopsäck med hennes nästintill oläsliga klotter. Kackerlackorna prasslande över rättsalens marmorgolv när kappsäcken tömdes ut över den åklagades bord, in mellan benen på de nyfikna åskådarna som kommit för att se the village fool Alvin Ridley möta sitt öde. Men inte det öde den upprörda åhörarläktaren hade väntat sig. Mot alla odds var det Virginias hypergrafiska haranger, bevis han vägrade lämna ifrån sig ens ett ögonblick, som i slutändan friade honom. Gråtande mumlade han några få ord till pressen på trappan utanför rätten som våldsamt trängde upp runt honom. How do you feel? I feel innocent.
En annan oemotståndlig manifestation av hypergrafi är 75-årige Pastor Robert Shields (fotografiet) som omgiven av ett halv dussin IBM skrivmaskiner, i ett av bakrummet i familjehuset i Dayton, Washington har påbörjat världens längsta dagbok. Som han inte särskilt ödmjukt deklarerar som fullständig. Och ju mer omfattande detta minut för minut projekt blir desto mer omfamnar det människan i hans mest banala form:

"12:20 to 12:25: I stripped to my thermals. I always do that.

12:25 to 12:30: I discharged urine.

12:30 to 12:50: I ate leftover salmon."

Tillsammans med de DNA exemple han tejpar in (näshår, naglar) och än ändlös serie kvitton, etiketter, matförpakningar. Självklart är den underbara motsägelsen att själva akten att skriva ochså måste dokumenteras och likt två speglar som ställts upp mot varandra tycks skrivandet tillslut fastna i sin egen rundgång. 12.55. I'm writing. Ett märkligt tillstånd av stillastående och ständig förändring. Inte helt olikt de amnesia patienter vars dagböcker om och om igen, minut för minut kan bestå av det plötsliga utropet: "Jag har just vaknat!" "Jag har just vaknat upp ur en Koma." "Jag är tillbaka!"
Märkligt nog är herr Shields dagbok till för att berika hans liv, hans liv är till för att berika hans dagbok. Att sluta...

"It would be like stopping . . . turning off my life."

Hypergrafi. Ett slags absurt försök att stoppa tiden, att kapsla in nuet, att vägra ge upp känslan här och nu. Givetvis är det dömt att misslyckas. Och mina dagböcker är en slags ändlös process av att bygga upp och riva ner. Förskräckt inser jag efter ett par veckor vad det är jag har dokumenterat, och mellan raderna vem jag är. Ett stadium som alltid följs det ceremoniella avskedet av dagboken. Inledningsvis river jag ut de sidor jag påbörjat, och limmar maniskt in nya ändpapper, för att ge en junfruligt obruten illusion. Och senare när moleskinnsryggen långsamt magrat och veckats onaturligt, likt ett slappt skinn kring de tömda pärmarna, slänger jag boken. En skamlig akt av självförnekelse som aldrig går obemärkt. J, min vän, finner alltid denna spillra av mina ambitioner och smäller retsamt upp den på skrivbordet. Och som om dess blotta existens förvrängde det förflutna, likt ett dåligt minne förvrider ansiktet på en för några sekunder när det stiger upp ur det undermedvetnas tjocka lerfält, måste den där dagboken förstöras. Och så fortsätter den ändlösa cykeln av dagböcker. Och det ändlösa behovet att dokumentera. Som om möjligheten att söka sig tillbaka i almanackan och läsa att man konsumerade en burk tonfisk i torsdags, att man såg en film den 24 januari, och köpte en tröja förra måndagen, erbjuder en slags trygghet. De där korta raderna som kryper upp mellan de i övrigt tomma sidorna. Och som för evigt konserverar den där dagen. Så stor skillnad de gör.

(Intervjuv med Robert Shields sänt den 27 january, 1994, on Morning Edition,
Producent och reporter David Isay
Photografi av Harvey Wang)
via www.soundportraits.org/on-air/worlds_longest_diary/