torsdag 24 januari 2008

NOSTALGISK DEKLARATION

I egenskap av bokhandelns självutnämnda revisor innebär januari varje år en hektisk tid av ändlösa tummade gamla räkningar och en frenetisk genomgång av antikvariatets smått kaotiska dagböcker (där enligt EC Councils regler tid, pris, kod, titel och författare måste skrivas ned för varje såld vara, en lag som ursprungligen, före käre D's quiotiska kamp mot regelverket, innebar att vi också skulle anteckna detaljer kring böckernas tillstånd (vilket i en värld med brutna pocketryggar, nötta fransiga läderband, pärmlösa kopior, och brunfärgade flottiga sidor är en övermäktig uppgift) samt köparens namn, address, och kontaktnummer (som förutom det faktum att vi enligt lag var förbjudna att sälja antik litteratur till minderåriga (under 16) med all sannolikhet skulle innebär att vår redan ganska ringa skara kunder skulle halveras. Givetvis lyckades D ett par år tillbaka upphäva de flesta av dessa absurda krav efter ett brev till herr Blair, men likt en sista symbolisk lämning av denna kamp är bokhandelns dagböcker fortfarande butikens kärna och hjärta, liksom de upproriska skyltar som D, när depressionen lättar, klottrar ner på gamla kuvert med räkningar och lämnar över till en av oss anställda för att transkribera på gult papper i markeringspenna.)
Bokföringstiden är en mycket nostalgisk tid, så mycket intensivare som mängden alkohol för att underlätta bördan, gör en revisor så mycket mottagligare för de känslomässiga undertonerna som sipprar genom dagböckernas kortfattade rader; böcker sålda, böcker inköpta, förlorade arbetare, och nya trainees, blekta kvitton från den lokala hörnbutiken där femton paket kakor inköpts en fredagskväll, cider på förmiddagen och därefter allt snedare anteckningar, och de korta deklarationerna "stängt mellan kl då och då" när någon beslutat sig för att slänga igen i en kvart och röka en cigg gömd bakom någon av bokhyllorna (oftast under kalla regniga dagar då bristen på kunder får timmarna att dra fötterna efter sig), och varje dag de kladdiga blyertsanteckningarna där de som stängt för kvällen cashat upp, inte sällan följt av D's stora kapitäler "A MESS! WHO?" Kafferingar över sidorna, klotter i marginalen, frågor, kommentarer, telefonnummer som förlorat kontexten, "nice customer", "student" "pretty irish girl", och de nostalgiska försäljningarna av böcker vi alla avundsjukt gått och tummat på, (de ganska ovanliga poesiböckerna av Bukowski, en tidig Penguin utgåva av Borges, Dorés illustrerade Don Quixote (0.5x0.5m) i guldpräglat tyg, och första utgåvan av East of Eden med orginalomslaget och det talande stavfelet av "bite" istället för bight på sidan 281 rad 38). Och på omslaget till dagboken vår fransyskas underbara tävling med titlen "Government bullies kicked out by staff" där hon till skillnad från oss andra kan stoltsera med ett streck efter sitt namn.
Deklarerandet är en ensam uppgift och inte sällan plågsam. I kartongerna hemma hos D, där solblekta och nedklottrade gamla räkningar ska sorteras från skräp, gamla utskrivna mail, och anteckningar, kommer mycket gamla minnen tillbaka. Kriser vi gått igenom dras upp i plötsliga fullklottrade mejl som borde slängts för länge sedan, notiser från statsrådens trakasserier, gamla skyltar som plockats ner, fotografier. Ett efter ett sorteras de undan, medan mapparna sväller i arkivskåpet, och den dammiga botten på kartongen blottas. Vad som en gång arkiverats är förlorat för alltid. Det är det definitiva förflutna. Dömt att göra sin enda återkomst under den korta period då papprena rör sig från den aktuella foldern till den daterade foldern och möjligtvis tio år senare när den daterade foldern töms i pappersinsamlingen. Och vad som kvarstår när ett år har arkiverats är inte annat en en serie nummer på ett papper, som jag och D grunnar över medan vi utmattade röker en sista cigarett för kvällen och inväntar tolvslaget då det är dags för oss att promenera ned till Skatteverket.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Så vill jag deklarera. Härmed deklarerar jag att jag vill deklarera samma,lika och så som ni gör. Undrar vad skattemyndigheten säger... Anne-Marie

Anonym sa...

Det är ingen lättvindig sysselsättning du beskriver men du får det att låta så , ja kanske inte roligt men ändå som något man skulle kunna tänka sig att pyssla med. I alla fall ett tag. Det är liksom mer nerv och kropp i det än som här sätta sitt kryss på ett redan ifyllt formulär och sedan skicka iväg det ut i etern och hoppas att det landar på rätt ställe. Annat var det när man trängdes och köade vid skatteskrapan. Hör historiens vingslag. Nostalgi.

Anonym sa...

Hej det är jag - och jag tycker om dig. MA

Anonym sa...

Påminner lite om Strindbergs novell "Ett halvt ark papper". Jag vet själv hur det kan vara. Korta små anteckningar som gör att man med vakuumkraft och snabbare än tanken förs tillbaka till händelsen. Jag har aldrig fört någon dagbok, men ibland bläddrar jag i något gammalt block och hittar noteringar som får mig att - pang! - minnas något som varit borta från mitt medvetande i evigheter. Jag undrar just var någonstans det där minnet har legat och skvalpat sedan senast?

Märkligast är det att bläddra i skrivböcker från när man var liten. För där har vakuumkraften förlorat i styrka - minnet har blivit till luft. Jag känner inte längre personen som skrev det där. Det känns nästan lite sorgligt. Ibland önskar jag att jag hade varit som romanfiguren Edgar Mint när jag var liten, som redan som barn skrev ändlösa ark på skrivmaskin om sitt liv. Jag kan rekommendera den boken: "The Miracle Life of Edgar Mint" av Brady Udall (jag och min hustru översatte den till svenska för sju-åtta år sen, så jag har verkligen levt mig in i den boken).

/M

Hypergraphia sa...

Så sant. Det behövs så få ord för att dra upp så mycket historia.
Apropå dagböcker skrev jag som barn, tja i tioårsåldern, dagbok varje dag, klistrade in bilder och målade, jag minns att jag lade ner ett otroligt arbete på de där böckerna och sedan, för några år sedan gick jag tillbaka och bläddrade i dem och det slog mig hur banala mina anteckningar var. Vad jag hade ätit, vilken film jag sett, vilken bok jag läst, vem jag träffat, och knappt ett ord mer. Inga känslor och inga tankar. Det var som om det var tiden som kapslats in, liksom utifrån, snarare än den person som jag var. Jag har alltid funnit den här aspekten märklig i dagböcker (har alltid varit högst förtjust i att läsa författardagböcker), hur de, trots dess privata natur, ändå censureras av författaren och inte sällan talar till en läsare snarare än det egna jaget. Jag minns så mycket som pågick under min barndom som lyser med sin frånvaro i de där böckerna. Kafka antecknade att han gick och simmade vid världskrigets utbrott, jag åt en glass dagen mina föräldrar berättade att de skulle skiljas. Sedär. Sedan dess har jag i a f haft otroligt svårt för att skriva dagbok, det finns någon sorts fåfänga i det jag inte kan överbygga. Numer finner jag det nästan obehagligt att läsa mina egna "ärliga" dagbokstexter. Det är som att jaga sin skugga. Jag vet inte riktigt vad det är jag skulle försöka fånga.

Tack för dina tänkvärda kommentarer.
/J