måndag 10 november 2008

KAPPSÄCKS-DOTTERSKAP

kära ni, ni saknas mig...

Den distans som först lamslår mig vid möten med människor jag inte sett på mycket länge, ger efter ett ögonblick efter för en nästan fientlig oro som främst bottnar i en rädsla för förändringarna som skett hos oss båda och som blir så påträngande som de blinda tidsgapen med obarmhärtig klarhet ställer våra förflutna personligheter mot våra nuvarande. Ju närmare dessa människor står mig, desto resligare muren, och desto mer vansinnigt dess kollaps när dessa två tider och identiteter tillslut på en gång raseras och sammanslås. Och sedan de förenats finns knappast något kvar av varken karaktär eller person annat än den klamrande flickhanden och en mjuk fuktig sentimentalitet som ur ett dimmigt grodperspektiv karvar ned sinnesintrycken till de livmoderskt basala, till doften av nivea och kall våt hud, till det oceanblå vågiga chiffontyget över axeln och det välvda plasthandtaget till en Samsonite resväska som gräver sig in i handens svettiga grotta.
Vid dessa möten blir varje påminnelse om tidskasten i fysisk kontakt skavande eksem, från pålagda kilon till avlagda, nya skor eller lakan, blondfärgat hår och nyss inflyttade hem, nya relationer, jobb och vänner som dyker upp ur abyssen, liksom anekdoter om avlägsen släkt och gamla vänner, spädbarn som börjat skolan och knappt puberala kusiner som plötsligt blivit trettio och fått barn, som gift sig med tegelläggare och saxofonister. Och vid sidan av nyhetshungern ruvar en gapande skräck och en girig saknad, likt två oönskade gäster som stiger på och med självklarhet slår sig ner och lägger för sig. Bufféen av barndomsminnen och förvriden dotterskärlek plöstligt en långbordsdiné med den lönnfeta Ilskan i högsätet, straxt intill hans mjölkvita hustru, Sorgen, vars spröda russinhud drar ihop sig när hon oupphörligen stryker fingertopparna mot ögonen och bryter familjebrödet, åh, älskade du, jag är så ensam! lämna mig aldrig varpå hennes make, tuggandes avbryter, så fan heller, fan ta världen! Och bortom skuggansikten av en serie högst onämnbara karaktärer, oinbjudna besökare ur Id'et som med fingrarna i maten halvnakna kalasar på känslokalopsen, sitter Skräcken, blekblå över sin spegelblanka tallrik och trummar Ågren på axeln, Har jag förändrats? Är jag annorlunda, jag vill inte att de ska se mig förräns jag är mig själv igen? Säg mig, har jag förändrats? Nej, säg inget, jag vill inte veta?, alltmedan han speglar sitt nästan genomskinliga ansikte i fatet. Det finns inget annat att göra än att vänta ut sällskapet, som en efter en troppar av frammot natten och om morgonen.
Och ändå den atlantiska avgrunden som följer på var avresa. Som breder ut sig också i den egna lägenheten där madrasser åter ska rullas ihop och stoppas undan och lakan ska vikas ihop och in i annars tomma skåp. Denna plötsliga historielöshet, diffus, som om något slagits löst men ändå likt en nästan tappad tand hänger kvar i de sega trådarna i munnen, som om något saknas och denna saknad växt och blivit så dimmig och allmän att den, med en obeskrivlig sorg, har kommit att innefatta nästan allt.
Jag finner mig dessa dagar nästan avundsjukt hungrande efter alla spår av ett förflutet, också andras. När jag ringer J och han ibland överröstas av ljuden av hans systrar och deras barn, hans pappa eller hans mammas rosslande puffanden ringer det genom huvudet. När någon fingrar upp gamla barndomsfotografier i 70-talsgult ur plånboken spänner ögonen i ögonhålorna. Till och med små barn framkallar ny förvånande sentimentalitet. Liksom det två väninnor som med sådan kroppslös intimitet betalar i kassan med armarna om varandras axlar. Och jag finner mig studera min kollega K, när hon nästan ömt, likt en punkig urmoder i limegult hår plockar hårstråna som fastnat i tyget på skuldran till L's tröja och försiktigt släpper dem till golvet. Och senare i kön på Tesco, sedan en alkoholiserad man, med grov skottsk brytning ramlat in i man och hans lilla fru i röd swing kappa, och mannen utan att blinka biter av som bullterrier, If you touch my wife I'll kill you, vrider sig något sentimentalt trygghetsbegär i magen, trycker mot tårkanalerna, trots att mannens obevekliga respons varit helt ur proportion till situationen. Det är som om alla bevis på ett förflutet, alla bevis på mänsklig närhet tycks intensifierade, som om färgskalan vridits upp tillsammans med hormonerna.
Och sedan jag kommit in på jobbet och K's fråga Are you allright doll? besvaras med ett plötsligt, ack så okaraktäristiskt sammanbrott, blir jag medan jag lutar huvudet mot hennes mjuka cashmere axel, hennes söta perfymerade skuldra och draperiet av färgat gult hår, osäker på om jag gråter över en faktisk sorg eller om jag kanske bara gråter för att någon för ett ögonblick ska hålla om mig och få mig att känna mig som en människa.

1 kommentar:

Anonym sa...

Min axel är alltid din. Min famn är alltid för dig. Jag är tacksam att du kan luta dig mot människor, oavsett deras hårfärg, deras bakgrunder, framtidsgolv, jag och du, vi led av avståndet... klamrade oss sedan oändligt nära ihop, som om vi aldrig hade vattenavstånd, och så gick vi på en konstutställning som bröt upp alla gränser som ensamheten bygger upp. Jag undrar hur det såg ut då vi vandrade bland träuppbyggda livmödrar... och plötsligt är där som ihopklamrade intill varandra, mor och dotter, som om vi båda var tvungna att födas igen. Jag älskar dig och önskar att alla människor kunde flyga fritt från och till i sina relationer. Det smärtsamma är att avstånd skiljer en fika från en annan, det spontana blir alltid arrangerat, du blir resans mål, jag är som en törstande som vill knyta ihop... famla efter det gemensamma. Mamma