Jag följer ett dissektionsserie på teve, i vilket var episod presenterar en ny gigant ur naturen, som sedan skärs upp och analyseras. På söndagen följer jag en kvinna som styckar upp en sillval som strandsatts på den irländska kusten. Den enorma besten ligger uppsvälld likt en ballong på den stormiga stranden. Sjuåriga pojkar klättrar över den hala kroppen, den stela plastiska grå massan påminnande mer om ett skeppskrov eller ett organiskt stenmassiv. Den dammigt rosa tungan har fyllts av gas och tränger ut ur den valvlika munnen likt en gargantuansk madrass av kött. Den lilla anatomisten skrattar oupphörligen. Hon bär en blå plasthatt över håret och enorma skyddsglasögon som får henne att påminna om en tjock insekt. Hon sticker sin kniv i ett dentellmönster utmed den vita underkroppen för att stegvis tömma ut förruttnelsegasen som spänner ut det enorma djuret, ungefär på samma vis som vi hålslår en bakad potatis innan vi skjuter in den i ugnen. Späcket gungar likt en enorm vattenballong medan kvinnan, i ett brandgult regnställ, klättrar upp över kroppen och långsamt öppnar buken och de tunga bleklila inälvorna rinner ut över den grå stranden, hoptvinnade och lårtjocka. Hon halkar ned i det enorma gapet, den uppskurna magen, och fnittrar hysteriskt, Jona... Med folksamlingen som samlats kommer de lokala affärsmännen, ett gatukök rullar upp utmed esplanaden, de upplysta rutorna kastande sina fyrkantiga skuggor över den stormgrå stranden.
Jag kommer att tänka på Ballards novell The Drowned Giant som låter havsdjuret ersättas av en mänsklig leviatan och den Swiftska jättens grandiositet med det konservativa underströmmande hatet inför en disruptiv storhet. Med grotesk närgångenhet skildras var detalj, var förstorad por och rynka, och vart steg i upplösningen. Och med samma obarmhärtighet målar Ballard upp den moderna avtrubbningen, det egentliga ointresset också inför det fantastiska. Jätten behandlas som klätterställning av lokalbefolkningen, vandaliseras och fraktas avslutningsvis bort, bryts ned och utnyttjas i den lokala industrin. Någon egentlig förundran väcker han knappast. Med sin kyliga medicinska rapport dödförklarar Ballard underverket och den förruttnande titanen får agera spegel åt hela mänskligheten.
Huvudet poröst efter lördagsnatt och söndagsarbete äter jag alltså middag framför teven och följer de enorma kranarna som skalar det feta skinnet av fisken med sina krokar och kedjor, likt en övermogen banan, för att lämnardet leverröda köttet utfläkt i den våta sanden. Det är på en gång fruktansvärt och fantastiskt och omöjligt att slita ögonen ifrån.
Jag kommer att tänka på Ballards novell The Drowned Giant som låter havsdjuret ersättas av en mänsklig leviatan och den Swiftska jättens grandiositet med det konservativa underströmmande hatet inför en disruptiv storhet. Med grotesk närgångenhet skildras var detalj, var förstorad por och rynka, och vart steg i upplösningen. Och med samma obarmhärtighet målar Ballard upp den moderna avtrubbningen, det egentliga ointresset också inför det fantastiska. Jätten behandlas som klätterställning av lokalbefolkningen, vandaliseras och fraktas avslutningsvis bort, bryts ned och utnyttjas i den lokala industrin. Någon egentlig förundran väcker han knappast. Med sin kyliga medicinska rapport dödförklarar Ballard underverket och den förruttnande titanen får agera spegel åt hela mänskligheten.
Huvudet poröst efter lördagsnatt och söndagsarbete äter jag alltså middag framför teven och följer de enorma kranarna som skalar det feta skinnet av fisken med sina krokar och kedjor, likt en övermogen banan, för att lämnardet leverröda köttet utfläkt i den våta sanden. Det är på en gång fruktansvärt och fantastiskt och omöjligt att slita ögonen ifrån.
1 kommentar:
Jag har läst - jag tänker också med vilken distans man kan skapa till nästan allt - käka middag och titta på - och det som visas är ... det du skrivit. Jag tackar för god läsning. Anne-Marie
Skicka en kommentar