GALGSAMTAL

T har begått det oförlåtliga misstaget att uttala sig om sin syn på moderskapet. Man berättar indignerat hur hon antytt att hon oroar sig över eventuella kroppsliga komplikationer, med betoning på de mer fåfänga aspekterna. Och att hon, och här får man ett uttryck av förtvivlan, har förklarat att hon gärna skulle ha en barnfröken.
Men vad som förvånar mig mest är inte T's preferenser utan den tacksamhet K och D uttrycker i baren på The Last Drop sedan de upptäckt sin gemensamma méprise för den icke närvarande kollegan. Det är som om ett fint nät av trådar vävs mellan deras föraktfullt rynkade pannor, ett symbiotiskt mycel som för ett ögonblick gör det omöjligt att penetrera samtalet. D över sitt soda vatten, en del av den strikta anorektiska kosthållning som format den spensliga flicklika kroppen. K över sin halva Peroni och det fat nachos hon beställt in och äter, likt en gnagare, med tumme och pekfinger. (Och barens morbida galgestetik över väggarna. Låt huvudena rulla! A clean shot, T's skalp upphyskad på stolsposten, den rödfärgade kalufsen flaxande i brisen från den smattrande barfläkten, och T's gula ansikte, med kinder likt rinnande stearin och tungan som ett plommon mellan läpparna. Den kauteriserade stumpen till hals med dess filéade segment vaggande på den ojämna bordsytan. En grotesk konversationspjäs.)
D skakar på huvudet. K fingrar över ölglaset. T kommer aldrig inse detta. Aldrig ens medvetandegöras om den sociala stympning man idkat. Med största sannolikhet kommer hon inte ens att upptäcka att hennes uttryck av latent okvinnlighet skiftat sympatierna. Att hon i ett kast förenat de båda väninnorna. Att hon, utan att inse det, har uttryckt något monstruöst, något som i grunden skakat om den sociala balansen.