AVANT GARDE

Snobberiet! Det utsökta snobberiet! Uppflugna på en balustrad i galleriet över en tunn spoken word artist som vaggande läser ur en röd folder av lösa kaffefläckade sidor, en rabblande stream of conciousness, som hon stakar sig igenom genant leende, på ett mindre strömlinjeformat sätt. Hennes stickade tröja hänger löst över hennes bröstlösa bröst, och hon viker benen, på något post-ironiskt vis, som vore hon missformad eller kobent, medan hon gungande likt ett otåligt barn viskar in i microfonen. P, galleristen, även kallade the Ginger Prince, hänger andaktsfullt över förstärkaren med sin kammade lejonman i rävrött, den välskurna skinnjackan från sjuttiotalet och det ännu veckade, nyss uppvikta skjortbröstet accentuerat av en bohemisk paisley tootal-kravatt. Över läpparna ett råttfångarlikt leende, för stort för hans smala ansikte, och hans sänkta ögon irrande i sina pölar från the artist till de tre unga kvinnorna vid hans sida. Trappan graceras av grånande kvinnor i blommiga klänningar vars ögon flackar över scenen medan de långsamt domnar av och deras deglika draperade fingrar blir allt lättare runt vinglasen. Rader av tweedkavajer och kulörta pager, märkliga avantgardeplagg, assymmetriskt skurna över anorektiska kroppar, och hårda geometriska glasögon i vilka blanka ögon hänger livlösa. Och på första raden faller mina ögon på H, som skakar okontrollerbart, hennes små korniga ögon upplösta i lager av mascara och tårar och hennes beniga fingertoppar darrande mot nässpetsen. Hennes tunna kropp ger efter som om den är på väg att brista, expandera eller implodera under rörelsen, och det slår mig, med tacksamhet och fasa, att hon skrattar. Och hon fullkomligen går sönder av detta vansinniga skratt och att vart ord artisten yttrar river löst en nytt allt mindre återhållet skratt, tills hennes röst, kvidande, dränker poesin, och hon hulkar, stönar gutturalt och förtvivlat pressar händerna mot läpparna. Och från balustraden kan jag se det sprida sig, ofrivilligt likt en sjukdom, de lätta leendena, och det nästan tvångsmässiga fnittrandet. Och tillslut är det omöjligt att undvika: vi skrattar åt konsten.

KRISTEVA

Ryskan pratar om sitt ex, G:
You know when you get to the stage were your ex is starting to repulse you. It's like Kristeva's abjection theory. The foreigness of anything cast off. Hon suger på cigaretten. Och hennes oljiga svarta hår runt hennes omålade ansikte, blågrått i den skiftande natten, klänger sig fast mot hennes kinder. I mean he was literally inside me, you know. His cock. That's abjection theory. You know Kristeva? Jag nickar. Hon stryker undan hårtestarna och i ljuset från gatlyktorna framträder de tunna sömlika ärren över hennes kinder med plötsligt tydlighet. I Ryssland brukar de fråga om det, eller förutsätta att det är någon form av märkning, och om somrarna på de kaukasiska stränderna brukar de stirra på de röda linjerna över hennes lår, och hon brukar förklara att det var en bilolycka, det finns inget svar som föder färre frågor. Shit, säger hon. Well literally, excrement, the way we look at it. It's a form of abjection. The object is no longer a part of us, it serves no purpose, it is hardly even an object. Hon andas. Shit and piss. And blood. I don't mind blood, förklarar jag. I kind of like it. While it is still hot, tillägger jag, but I guess, when it pours out of you, it is still "living". And then as it dries on the sheets, then it disgusts me. Ryskan nickar. Hennes enorma bröstkorg vaggar under henne. Hennes vallika kropp sjunker tillbaka och hennes tunna vader knakar när hon sträcker ut sig. Some people can't stand fingernails, säger hon. Nail clippings. Teeth, fortsätter hon. It's all abjection theory. Spunk I guess. Jag skakar på huvudet. Spunk still part of the symbolic order. Men are pretty precious about it. Hell, we are pretty precious about it. Even though it is expelled it is still an "object" in it's own right. Jag flinar. While it's warm, säger ryskan. Hon suger in luften mellan läpparna. Warm spunk. Hennes mjuka glåmiga hud är tung och fläckig och hennes läppar torra och blekvita. Sick, fortsätter hon. Spit. Shit. You aready said shit. Hon nickar. Dead bodies. Corpses are the perfect example. Neither subject nor object. Hon rullar en tredje cigarett, eller också en fjärde. Hon förefaller mig alltid nästan sakral, Ryskan, också sedan hennes läppar ärrats av rödvinet. Roxy Music's re-make re-model rullar på skivspelaren och hon reser sig yvigt dansande med ett sorts clownlikt leende spelande över det allt mer skugghöljda ansiktet. Babies, fortsätter hon från köksdisken. Hon suckar. Placenta. Och medan hon korkar upp den andra flaskan vin: And fucking G! When I kiss him, Jo, his mouth is inanimate, it's the abject. Not like a kiss, it is just material. I just feel it, almost medically, his flesh, the inside of mouth, the fucking saliva, and fillings in his teeth. Hon spiller vinet över bordet och slickar av fingertopparna. He was a part of me, for fuck sake. Hon tystnar. Och sedan böjer hon sig ned och slickar av bordsskivan

TIO MINUTER KYRKOGÅRD

På Jane Mahoney's grav på Mount Jeromes, Dublin, har någon upprepade gånger karvat in i stenen följande makabra whimsy:

It was winter time and the coldest night of the year
The corps stood up with his (oläsligt) in the air
Say I wish my wife was here...

Jag minns att jag som barn brukade gå genom skogskyrkogården i Stockholm med en märklig förvissning om att inget ont kunde hända. Jag hade förlorat en barndomsvän vid knappt sex års ålder, en liten flicka som också i livet sett ut som en ängel med tunga blonda lockar och ett ansikte likt porslin, och hennes spöklika skepnad promenerade alltid vid min sida när jag rörde mig bland gravarna om kvällarna. Som barn upplevde jag en märklig transparens mellan de döda och de levande, och de spökhistorier vi delade om nätterna i mitt sovrum, föreföll så långt ifrån dödens realitet. Var jul minns jag att de kom, henne mor och mormor, modern svept i svarta sjalar, med mörka tobaksfärgade glasögon och ett avlångt avmagrat ansikte. De påminde mig om någon form av psykopomper, korplika mytologiska väsen, fjädrarna prasslande under deras asfaltsgråa rockar, och deras sorgsna ögon höljda i skuggor, medan de framräckte sina gåvor, vart år, som om de önskade ge dem till henne, men i hennes frånvaro istället uppsökte mig innan de åter uppslukades av mörkret. Och redan som barn undrade jag över detta: varför vi fortsätter. Varför vi vill leva? Och jag brukade passera deras enorma idylliska villa i förorten E, fönsterglasen ännu klädda i P's teckningar, äppelträden dignande av frukt, och tystnaden så total att också vinden strök sig ljudlöst mot glasen. Över detta hus låg skuggorna tjockare, kompaktare och tyngre, och byggnaden tycktes vrida sig under tyngden av det påträngande mörket, som om det försökte avsvärja sig sorgen.
Jag gick ofta genom Skogskyrkogården. Min smak var enkel och infantil. Vart år byggde vi hjärtan av värmeljus under Allhelgona, och köpte små statyer av antropomorfa möss eller katter i komiska eller hjärtskärande poser, som vi placerade på stenen och som med åren bleknade i regnet och när vi återvände påminde om små vita saltstoder, oigenkännliga, gastlika. Ibland när vi gick till hennes grav kunde vi se hennes moder på knä framför stenen och då väntade vi, invid ett av de reumatiska träden med dess bulbuösa kotor som klängde över stigen, eller också promenerad vi runt, avvaktande över kullandskapet. Av alla de spökhistorier jag älskade mest, fanns en jag ofta berättade för mig själv när jag promenerade hem om vinternätterna. Den handlade om en flicka, som liksom jag själv, skulle promenera ensam genom en gravplatsen. Hon var mycket orolig och rädd för våldnaderna men nästan omeddelbart sedan hon kommit inför grindarna stannade en kvinna henne, vikande, detta är inte en plats att promenera ensam genom, och föreslog med en sorts stulen ömhet att de skulle slå följe. Flickan svarade jakande och de promenerade under tystnad genom natten. När de tillslut nådde porten, vid gravplatsens bortre ände, tog kvinnan avsked av barnet. Hon sade att hon inte kunde gå längre. Och flickan tackade henne ödmjukast för att hon beskyddat henne från de döda, så att de inte hade kunnat följa henne genom kyrkogården. Men kvinnan skakade på huvudet. Jag har inte beskyddat er, sa hon. Det är de döda som har följt er.

EX SILENTIO

Vad ska man göra med den här olidliga hungern? Det pumpande blodet mot nacken, knackande likt en ovälkommen gäst mot halsens ådror, och det tunga hjärtat ramponerande mot bröstbenet likt en best mot sin bur. Vad ska man göra när det enda som rör sig genom det kompakta mörkret är de egna andetagen som rullar ut likt heta moln i det kalla rummet, och det enda som vidrör en är de mjuka autoerotiska stickningar som klättrar upp genom det avsomnade benet och stryker likt en spökhand över det nakna låret. Vad ska man göra när allt är satt i förändring, men inte nu, och inte imorgon, och inte ens dagen därefter, men lik väl rör det sig, ostoppligt, och den groteska stillhet som breder ut sig genom rummen är som en ridå dragen inför den sista akten, en stilla svepning bakom vilken oändligheten och slutet breder ut sig.

Hur hårt är allt, hur stelnat, svart och stilla!

LEITH WALK'S ODÖDA

Om fredagsnätterna vaknar de keltiska syndarna till liv, och i det tunga regn som faller över Leith jagar de likt drunknade genom gatorna. Utanför the Elm Bar flockar sig dessa sluagh's, de odöda som hemsöker utskänkningslokalerna; de ylar när jag passerar, dränkta hundkräk, breda i skrevet, med små ögon i de glåmigt röda ansiktena, och de ärrade flaskhalsarna höjda mot natten. Mjuka svamplikna käkar över groteska mukösa håligheter. Tungorna insinuant krälande upp över deras glansiga kinder. Och deras urårldriga röster omöjliga att skilja från det öronbedövande smattret av regnet mot markisen.
Kvidande mot dörrglaset till en igenbommade butik intill, den mjuka svarta skepnaden av en ung kvinna, en sorts vildvuxen caoineag, vars illavarlsande sorg, och hårda gutturala jämmer spiller ut över gatan, och när hon vänder sig om: saliven bubblande mot hennes lilamålade läppar, och snoret droppande ned i urringningen och över det genomskinliga svarta nätet som klättrar upp över hennes hårda klotformade bröst. Hennes ben skallrar mot dörrträt i de styltlika stiletterna och de kobenta knäna är groteskt bakvända likt en grodas, som om de vilket ögonblick som helst ska ge efter under henne och böja hennes våta amfibiska flickkropp mot asfalten, kväkande. Hennes gula reptilögon klippande genom mörkret, brinnande genom de tunna mönster av kajal som rinner ner för hennes kinder och krälar likt regnvåta maskar från hennes hakspets.
Längre ner för Elm Row, där dimman från the shore hängt sig likt ett nät över fasaderna, passerar jag en äldre kvinna som drar en säck våta kläder i en kundvagn efter sig. Hjulen rasslar likt kättingar mot asfalten. Regnet har gjort hennes hår strävt och tovat, likt sjögräs, och hennes tunga kappa hänger löst över de slappa hängbrösten som avtecknar sig under hennes vita t-shirt. Hennes köttiga näsa är förvriden, påminnande om ett barns knytnäve med en enda skev näsborre darrande under hennes tunga andetag, och den sega tjocka röken som reser sig mellan hennes läppar bolmar runt hennes enda framtand. På gaeliska kallas hon bean nighe, en uråldrig tvätterska som enligt legenden vaskar blodet ur de döendes gravkläder vid de övergivna dikesrenarna i staden. Hennes glipande tygskor suger om leran när hon utan att blinka vadar genom strömmen av vatten som letar sig nedför rännstenen. Ett ögonblick blir jag stående vid hennes sida, regnet fräsande mot hennes heta kropp, som om det slagits över en bränd panna, och jag kan känna den, den lätta febriga energi hon avger, likt en mänsklig exhaust. Jag minns så väl den gamla skottska legenden, hur vi dödliga enligt myten kunde krypa upp till henne, bean nighe, och dia från hennes avlånga bröst, hennes uppsvällda fuktiga bröstvårtor, salta av regnet, likt ett barn, och hur den som lyckats suga från hennes speniga teat kunde få sin högst önskan infriad. Hennes tunga ögon glipar genom lagren av hud. Hårda crustaceans klättrar upp över de reumatiska händer som stryker undan testarna. Hennes blick tycks falla igenom min kropp, som vore jag upplöst i dimman, och när hjulen skrapande skjuts förbi min kropp minns jag ännu en sägen:
Den odöda tvätterskan kan förtälja namnen på de utvalda, de som ska dö.

G's INTERJEKTIONER

Var gång jag samtalar med G fylls jag av en akut känsla av obekvämhet. Mycket länge kunde jag inte avgöra vad i hans sätt att konversera som oroade mig, tills jag en dag fann att han aldrig använde sig av någon form interjektioner. Där ett normalt samtal skulle fyllts ut med ett aha, mhm, eller o, förblev G plågsamt tyst. Det kyligt robotiska i denna kommunikationsteknik, så utan patos och mänskligt error, passar väl hans person. Hans ansikte är aplikt, och hans ögon uppsvullna och gloende, ett intrycks som förstärks av hans påträngande kroppsspråk. Han tycks inte heller blinka, vilket gör hans enorma vitor torra och ägglika, och till synes helt själslösa. Han har en form av infantil bakvändhet över sitt kroppsspråk, en oklädsam idioti, som endast passar de priviligerade, den typ av nedärvda butiksägare-bourgeoisie ur vilken han stammar. Nepotismen är grundvalen för hans framgång. Han tog över sin fars handväske-affär på Victoria Street på 80-talet, något som lägrat honom med en sorts ofrivillig femininitet, från den lätta citrus after shaven, till hans faiblesse för couture-märkenas billigare low-end linjer, Versace Versus och Armani Jeans. Tio år senare, efter ett utbyte på väg till postkontoret, gifte han in sig in i sin frus industri och ett äktenskap som liksom allt annat i hans passionslösa liv präglas av en sorts yrkesmässighet, ett affärskontrakt.

PROSPAGNOSISKA FÖRESTÄLLNINGAR

Var gång de tittar bort och jag finner mig studera deras profiler så är det med en känsla av förlust, som om deras bortvända blickar inneburit att de uppslukats av något okänt, att de stulits ifrån mig, och jag finner mig stirra på deras hårda käkben tills de vänder sig om och jag har återerövrat dem. Kanske är det därför vi om och om igen frågar varandra vad vi tänker på, som om vi önskade penetrera det där överhängande främlingsskapet, den där märkliga känslan av alienation. Ögonblicket när ansiktet skiftar form och de tunga glaslika ögonen växlar från det själsliga samförbundet till en sorts crude materialism. Engelsmännen, som de goda vokabulister de är, har två ord för tillståndet, likartade men särskilda; distrust och mistrust, svenskan endast det enda; misstro:

1. Vi har svept den sista g&t'n över en cigarett i köket och retirerat till hans kompakta klostercell. V håller om min känslolösa kropp, min hud likt glas och jag söker med fingrarna utefter mönstret i hans illegala tatuering. Det skeva bläckhjulet tycks snurra och jag undrar hur det kommer sig att jag aldrig har sett den förut och insikten fyller mig med oro. Jag kan känna den tunga pulsen svalla ut över handleden och dra sig tillbaka. Och min hand letar sig vidare upp över hans kropp, likt en vetenskapsman. Hans överarmarna är nakna, kala, nästan likt ett havsdjurs. Endast ur hans skuldra spricker tre sträva hår ut, påminnande om taggar eller spröt, likt nålar mot fingertopparna, som om han mycket långsamt och högst ofrivilligt börjat transformeras. Min best... Och för ett ögonblick blir tankarna allt mer otyglade, medan kroppen domnar bort mot hans bröstkorg, undrar jag om jag borde gå, men jag kan inte minnas av mina skor är. Var gång jag tänker resa mig, övermannas jag av tanken på den smala mattklädda trappan. För mitt inre faller jag var gång ner för stegen och slår upp huvudet i dörrposten till köket. Jag finner mig kontemplera huruvida man kommer att begrava mig i hemlighet, kanske bakom dörren vid J's rum som leder ut över den stenlagda planen där vi brukar röka. Jag stirrar på hans ansikte. Jag känner mig vansinnig, säger jag. Och han håller i mitt ansikte. Du har inte förändrats. Du ser ut precis som du alltid gör.

2. Inget har förändrats. Efter sju år kände jag samma främlingsskap också inför J's ansikte. När jag varit bort och återvände brukade jag ibland, i hemlighet genomsöka hans kropp efter märken. Ibland hade han rivsår på ryggen, jag antar att han kliade sig med sina långa gitarrnaglar om nättern, fastän jag ofta fruktade att någon annan rivit honom. Hans tunna vita bristningar i ett band över korsryggen, var jag inte övertygad om att han hade piskats som barn? Om nätterna sedan jag gått upp och druckit ett glas vatten och återvände till sängen i det elektriska blå ljuset från natthimlen mot hans väggar, var jag alltid tvungen att kalla hans namn, om så bara för att höra honom viska detta enda, what?, för att kunna övertyga mig om att han ännu var den samma. Annars när hans tunna ludna ben virade sig om min höft, brukade jag erfara den mest bizarra förskjutning, och en krypande skräck att kroppsdelen var en annans.

Kanske är det inte annorlunda än det barnsliga vokabulära experiment under vilket man håller upp ett objekt och upprepar dess namn, gaffel, gaffel, gaffel, tills en form av verbal agnosia omintetgör ordets betydelse och får det att för ett ögonblick förefalla nästan groteskt eller skrämmande. Eller också är det just detta som skrämmer mig: livets laglösa karaktär, de vildvuxna otyglade möjligheter som gror i vart ögonblick. Den fina gränsen mellan det normala och det onormala, mellan det välkända och det främmande, mellan det verkliga och fantasin. Mellan kärleken och gastarna som hemsöker den.

EN SERIE ORELATERADE TIT BITS

På gatan nedanför slåss grannarna med en såg. En ung man utan skor i träningsbyxor och bar överkropp, den typ av tunna seniga heroin-fysik som kännetecknar nedsen, jagar en äldre pojke i keps ned för Elm Row med verktyget höjt över huvudet.

Någon form av ohyra rör sig upprört under golvbrädorna. Den tjuter som ett svin när jag sätter tårna mot trät.

A ringer och berättar att N förflyttats till en lägenhet i Craigmillar och följdaktigen fått huvudet inslaget av några unga män som brutit sig in i hennes lägenhet. Hon ska få metallplåtar inopererade för att ersätta den krossade käken.

En namne lär ha kopulerat med en ung hippie uppe vid observatoriet och under akten koprofagiskt rullat sig i exkrementerna de hittat vid en sten ut med stigen. Vid hemkomsten deklarerar hennes inneboende att hon nyligen avbördat sig på platsen i fråga. De finner i detta ett sorts amoröst förbund.

En ung man kommer in på jobbet och letar efter en kilt. Han ber mig ta hans mått men i ögonblicket jag lägger måttbandet mot hans tunna midja drar han försiktigt upp tyget så att mina fingrar kommer att vila mot hans seniga höftben. Jag rör mig inte. Han komplimenterar min blus.

M träffar för tillfället två kvinnor. Den ena heter Black Beauty, den andra kallar sig Princess. Princess ber honom skicka fotografier på allt han ser. På kontoret låter han telefonens automatröst läsa upp hennes robotiska meddelanden: I-am -so-glad-to-have-found-such-a-handy-man. xxx LOLS - Princess.

I metro läser jag om en kvinna som bitit örat av sin pojkvän. Broskbiten hon spottat ut står inte att finna men visar sig senare ha ätits av terriern. Artikeln medföljs av en serie porträtt av de inblandade. Terriern är klädd i en tomteluva. Kvinnans ansikte är poröst och poriskt, hennes groteska sprayade solbränna får henne att påminna om en aktör ur någon typ av rasistisk tjugotalsfilm. Hennes partner, med öra, ser ut som en bilförsäljare.

J avläser radioaktiviteten i mitt rum med sin nya geigermätare. 1microSv/hr vid eldstaden. Han lämnar sedan följande lapp på köksdisken: 1 valium on your desk in case you freak. x

Från sängen spelar ljuset från gatan över väggarna och får dem att likna tunga draperier svepta i vinden. Det känns som om jag skulle kunna dra isär dem men det är en hägring. Febern gör mig paranoid. Jag överväger att hämta en kniv från köket men jag är allt för rädd för att passera hallspegeln.

CAR BOOT SALE

Hon påminner om en marionett där hon sitter i sin rullstol, framåtlutad med den tunga underläppen glipande över det röda svullna tandköttet, och de små spända ögonen låsta över hennes skatt: hennes ändlösa bolster av guldfärgade broscher, bröstnålar och bijouterier. Samtliga metikulöst fastnålade vid de gamla sammet, siden och brokadkuddarna hon lagt ut över de träborden. Hennes collie rör sig oroligt vid de fastlåsta stolshjulen. I hennes ena hand en av dessa återanvändningsbara termoskoppar med kaffe, och i den andra ett paket kex. Hon bär en kort bröstlång urtvättad lila t-shirt som knappt täcker de enorma lökformade brösten, och hennes svällande buk, kritvit och kompakt, likt en uppblåst ballong, väller ut över knäskålarna. Från den gapande naveln, likt en andra mun, sträcker sig ett bleknat ärr från någon typ av gastrisk komplikation, ända upp till revbenet.
Hon sitter likt en död, avdomnad i sätet, och först vid frågan, how much, animeras hennes tunga kött, lem för lem. I lätta ryck först armen som vore en tunn tråd knuten vid hennes handled, och sedan rullar den ök-lika axeln till liv och spelar knyckigt med den annars slappa kroppen. Rörelsen, försiktigt orkestrerad av vår osynliga dockspelare, sätter magen i gungning, som om också denna viljelösa svulst vore buren av trådverket, reser den sig och sjunker. Därefter fingertopparna: denna så skrupulösa dirigering, var led i de feta fingrarna stelt vridna, böjda och lämnade upphängda över bordsskivan pekande. Hennes tunga ansikte slits löst från hakan. Läppen darrar, likt en nål trädd genom hennes amorbåge dras munnen isär i hennes i övrigt orörliga ansikte. What? Knäppande faller handen på plats i hennes knä och blir liggande, som om hon tappat den och tycks oförmögen att åter animera den. Någon svarar: I'll give you a pound? Hennes skeva ögon spärras upp. Och när jag vandrar bort hör jag henne avfärdande skälla: No way, you cockeyed cunt!

TILL VAPEN

I fäktningterminologin finns uttrycket "Was sehrt, das lehrt" och jag antar att vi av en viss masochistisk läggning kan applicera följande också inom andra konstformer. Det billiga röda vinet gör verkligen inte under för vemodet. Det är istället som dekanterade tårar. Och det stilla lättjefyllda ruset ger efter för en nästan fysisk smärta, som en sten i skon efter tio mil, nästan omöjlig att urskilja eller särskilja från den egna lemmen och samtidigt nästan kvävande plågsam. Jag letar igenom badrummet efter whiskey eftersom jag inbillar mig att jag senast drack den där, utan framgång. De resterande timmarna utspelas i en solitär torka. Jag funderar över ordet to fence från gammelfranskans defens, och engelskans defend, försvara, och dess relation till det förmodligen äldre engelska feohtan, fight, som är det mest tänkbara ursprunget till svenskas att fäkta. Denna stridens märkliga paradox mellan försvar eller beskyddande och attack.
X brukade ofta förespråka en armé av älskande eftersom dessa desperata skulle slåss med en förtvivlan som endast de som verkligen har något att förlora kan uppbåda. Ursprunget förmodligen Gorgidas arme av hundrafemtio manliga soldater, samtliga älskande par, som gick mot sin undergång i Chaeronae 338 f. Kr. Eller också Platon:

"And if there were only some way of contriving that a state or an army should be made up of lovers and their beloved, they would be the very best governors of their own city, abstaining from all dishonour, and emulating one another in honour; and when fighting at each other's side, although a mere handful, they would overcome the world. For what lover would not choose rather to be seen by all mankind than by his beloved, either when abandoning his post or throwing away his arms? He would be ready to die a thousand deaths rather than endure this. Or who would desert his beloved or fail him in the hour of danger?"

X med svärdet hon transporterat från någon bar i Katalonien upphängt på väggen i Dublin. Hon brukade ta fäktningsklasser i Edinburgh. En oväntade förespråkare för passionen, min kyska väninna. I krig och kärlek... Skuggorna är långa och bronsfärgade mot gardinen. I det tunna metalliska morgonljuset bär de onekligen liknelser, fäktningskonsten och dess gäckande spel av konstnärligt försvar och skoningslös attack och förälskelsens lekar, den ständigt ruckade balansen mellan att ge och att ta, att äga och att ägas, att lova och att svika. Was sehrt, das lehrt, inte sant min käraste? För var gång du säger att du älskar dig så hugger det till. Var gång skadar det, precist och perfekt, detta morteschlag, och var gång denna plågsamma insikt, att lär mig, det gör jag aldrig.

SKJORTA

Jag får upp en av skjortorna ur leveransen på jobbet. Oxford cotton. Blå med franska manchetter.
Varje torsdag anländer de, vävda vita säckar av avlagda plagg. Jag har alltid varit svagast för herrekiperingen. Den sträva Harris tweeden mot fingertopparna, den jordiga doften av kall hebridisk ullväv och de knivskarpa stärkta kragarna i gamla kvällskjortor. Jag har alltid förbryllats över denna kroppslighet som dess kroppslösa plagg har. Hur dess forna ägare tar form likt skuggor under måttbanden. En sorts erotiska dagdrömmar som jag delar endast med de fuktiga väggarna och avskavda mattorna i källarlokalen där jag sorterar genom donationerna. Timmarna tycks oändliga, kylan ibland så skarp att jag sveper in mig i en av de gamla pälsarna och huttrar under ljuset från de flackande ljusrören. Ute har stormen anlänt, regnets piskrapp över gatan ovanför låter likt trumvirvlar mot plåttaket på bakgården. Lamporna blinkar i takt med ovädret som om de vilket ögonblick som helst ska ge upp och slockna för gått.
Kanske är det ensamheten, eller desperationen. I vilket fall som helst, när jag hänger upp den tunna bomullsskjortan på dess galge, kommer mitt ansikte att stryka över kragen och vila nästan lystet mot det ostrykta tyget. Skjortan luktar man. Den luktar som om någon just knäppt upp den och stigit ur den och lämnat rummet. En muskig kombination av aloevera eller sjögräs, svett och sötma.

TREDJE PERSON

Sedan vårt uppbrott refererar jag och J nästan ständigt till varandra i tredje person, något som lägrar vårt umgänge i en ofrivillig komik. En simpel försvarsmekanism, må hända, eller också en form av naivistiskt rollspel. När han kommer hem efter arbetet, kommer han in och sätter sig på min sängkant och frågar trevande, how is joester? Och jag svarar kliniskt som om jag refererade till ett organ eller ett ofött barn, she's ok. Vår relation har alltid haft den här märkliga karaktären av barnslig distansering. På samma sätt som man som flicka refererar till sina olika kroppsdelar som vore de avskurna och självständiga refererar vi till varandra som vore vi delar av någon annans liv. Vi har alltid berört varandra med den mest bizarrt naiva terminologi, groteska smeknamn och nonsensikala ljudeffekter. Som om skillnaden mellan ett emotionellt koncept och en verklig känsla vore minimal, och smärta på det mest smärtlösa sätt kan ersättas med ett nästan djuriskt läte, teatralt och humoristiskt. Ibland när jag grät brukade han sätta pek och långfingret, likt två absurda ben, mot min arm, och låta dem vandra upp över min rygg och mina axlar, the happy armies are coming, och dessa frivola fingrar jagade bort sorgen, springande över min kropp likt små krigare. Inte sällan föreställde jag mig oss, likt två barn vars föräldrar förlorats, levande det sorts lättjefyllda oansvariga liv, som endast de som aldrig åldrats lever, eller också de som aldrig lärt sig leva lever, de som imiterar ett liv så som andra tycks leva det. Och på samma sätt är det detta uttryck saknaden tar, ett mjuk hundlikt försjunket huvud och den stilla frågan; Joes doesn't need her Jinko anymore.