fredag 22 februari 2008

ANAGRAMMATISKT FÖRFALL

Regnet har tillslut brutit genom. På ett par sekunder har himlen gått från granitblått, till mjukt askgrått och ögonblicket senare bländar det vita förmiddagsljuset genom de uppskurna fönsterglasen. Taket till den övergivna byggnade vägg i vägg med oss bångnar av tyngden. De bleka spegellika pölarna likt bottenlösa hål, låter de sista molnen glida förbi över den krusade ytan. En fiskmås plockar torsdagsnattens våta fish and chips från gatan. De rika kvarterens privilegierade svarta sopsäckar sitter hopsjunkna kring lyktstolparna. Och så har natten redan börjat dra in, som en skugga som lägger sig över det vita ljuset och regnet bryter sig löst och krafsar som torkar ris mot fönsterrutorna. Skottsk väder är lika oberäkneligt som de skottska brevbärarna, som dyker upp allt mellan åtta och två, ringer på dörrklockan eller slänger posten under farstudörren eller likt Mussleburgh skandalen för ett par månader sedan, av leda och fetma, samlar decemberpaketen i tvårummaren, låter traven växa tills den blir övermäktig. Varje natt viskar J att det är en storm på väg in, och varje morgon när dörrklockan ringer griper jag halvsovande tag i hans hand och håller fast honom, man vet aldrig vem det kan vara... En ny paranoia jag odlat sedan flytten, efter en serie besök av olika instutioner. Oftast hyresagenten vars kostymklädda män ordlöst vandrar genom våra rum med block och penna, inte sällan åtföljda av en trettioårig kvinna i snäv pencil-kjol, högklackade skor och slingat hår. De talar sinsemellan och nickar mot oss men inte så mycket som hälsar. Eller brandmännen som kom in och installerade vårt brandlarm och lät oss fylla i en serie papper: do you smoke in bed? do you light candles? do you love eachother? howdoyoudo? grova kraftiga händer och bred leith accent. Eller de män från stadsförvaltningen som satt en halvtimme på vår soffa och stirrade på J's elektronrör som står uppställda likt genomskinliga Tove Jansson figurer på spisenkransen. "What are those things?" Allt för många har fått elektronrörens mjuka ljudkurva förklarad, hur det fulla spektrumet av ljudvågorna kan passera genom de små upplysta rören, till skillnad från dagens transistorer som obarmhärtigt kapar de högsta och lägsta tonerna. Det händer att jag packar samman mina saker inför liknande besök när de byråkratiskt annonseras i förväg, eftersom jag heller förblir en lägenhetens skugga och min namn fattas på hyreskontraktet. Jag tömmer tvättlinan på kvinnliga underkläder, stoppar tandborsten i badrumsskåpet och ställer samtliga par skor i garderoben, rafsar sminket från sminkbordet i dess översta låda. Efter tre och ett halvt år utomlands kan jag fortfarande samla de flesta av min ägodelar i en resväska och flytta med taxi. Detta lilla svenska microkosmos i handväskan, den ransonerade kaviartuben i kylskåpet, den svenska ordboken, och min skivsamling, som min kära mor så ömsint bar över, och som jag letar genom efter allt för många år med en känsla av distans och sentimentalitet; hur ska jag lyssna på det här? Liksom de porslinskoppar jag en gång packat undan och som också flyttats över och rullats ut ur tre år gamla DN, symbolisk krossade efter flygresan, 50-tals serviser, sprött vinglas på grönfot; vad tänkte jag? Det är ju ändå bara glas. De där beståndsdelarna i ens materiella entourage som långsamt förminskas, tills man rör sig, efterföljd av endast en smutsig kaffekopp, en nedbiten tandborste, datorn och den genant ostyriga garderoben. Nickade åt de passerande som bullrande efterföljs av ett ekipage av memorabilia, vindslådor av dammiga minnen, skräniga antika möbler, bilar, pryd modern konst och oupphörligt tjattrande teveapparater. Gatorna förvridna av oväsendet. Ändå verkar det förflutna somliga dagar hänga i klasar om morgonen, färska, söta, med fukten droppande över den rynkiga morgonhuden. Älskade hem. Kära vänner. Någon har skickat ett mail, men så mycket troligare flera mail. Brev som omedelbart måste besvaras innan de många uppmaningarna väller in. Nu har jag inte hört av dig på länge. Den verkliga hypergrafin överhängande, skriver före frukost, före påklädnad, före tandborstning, tills orden rör sig blinda över skärmen. Denna så konkreta kommunikation som just därför är så dömd att misstolkas. Alla dessa brev som måste skickas. Och som glöms och förvrids i minnet. Vad skrev jag? Thank you for being so lovely. Eller var det kanske A Darling. Thank you for being a Darling. Så sentimentalt. Det skulle jag inte skrivit. l-o-v-e-l-y... Be loony, a fleshy vigour knot. Be a young foreskin, holy volt. abeef ghi kll nnooo or stuvyy. Oh, hur kunde jag...

Oh Sverige (grieves) fosterland - forestland - far old nest - laden frost - salter fond - adorn felt - star fondle - art enfolds


...and self rot...



3 kommentarer:

Niklas sa...

Man blir förälskad i det du skriver. Det är så hmm dammigt. Jag hoppas att du förstår att det är en komplimang. Det är befriande, och hederlgt? Är det ordet jag söker? jag vet inte, men vi får köra på det.

Kersti sa...

Att finnas, att försvinna. Jag har ibland önskat att jag kunde reducera mina saker så att de fick plats i en ryggsäck och sedan ta den med och bara kliva ut ur det liv som är mitt. Oftast är de tankarna kortvariga. Men att reducera det materiella är en tanke som lockar, trots det samlar man lätt på sig ännu fler prylar som man tror ska tillfredställa en och skänka den lycka som vi alla så hett eftersträvar.
Samtidigt är det något vemodigt, sorgset när man försvinner ur bilden samtidigt som skorna göms i garderoben. Jag hoppas att du likt en gumma i lådan sedan raskt återtar ditt revir.
Blåsiga vårkramar från Enskede

Anonym sa...

Jag älskar det du skriver... bara älskar det... och detta var skrämmande begripligt... Anne-Marie