Almost anybody can learn to think or believe or know, but not a single human being can be taught to feel
the moment you feel, you're nobody-but-yourself.
(EE Cummings, A Poet's Advice)
I Klas Östergren's nyligen utkomna framtidsskildring Orkanpartyt beskriver han iden om att uppföra ett systematiskt register över människans känslor, från kärlek och eufori, via längtan, till förtvivlan, ilska, och total desperation. Ett känslornas periodiska system. I hans utopiska samhälle har känsla efter känsla utarmats och förlorat mening, litteraturens många dramor, lockar inte längre utan har börjat betraktas som sentimentala. Människan har slutat att känna.
I en intevjuv med Jonas Hassen Khemiri in DN den 28e januari 2006 uttrycker han sin upplevelse av skrivandet och, om än inte uttalat, en slags jakt efter den sanna känslan: "För första gången fick mitt liv ett värde. Alla upplevelser, händelser och känslor fick en mytologisk valör." Och han fortsätter: "Ibland gör jag saker för att kunna använda mig av erfarenheten när jag skriver."
Jakten på den verkliga känslan påminner om guldet vid regnbågens slut. Går det verkligen att söka en känsla? Att begära en upplevelse? Ändå måste jag erkänna att jag vet vad han menar, eller, eftersom jag inte alls vill yttra mig om Khemiris tankar kring yttrandet, att den där meningen drar upp en massa minnen ur mitt förflutna. Med författarens sadomasochistiska bläckfläckar över fingertopparna. Det finns saker i mitt förflutna jag har gjort mot allt bättre vetande, för att veta hur det känns. Det är en slags känslomässig prostitution med en efterhängande känsla av äckel och smuts som korrumperar vilken känsla eller erfarenhet jag än kan tänkas ha begärt. Det är lätt att inbilla sig att man gör det för konsten, men på det yttersta planet handlar den om en utbredd tristess, och en enorm torftighet. Av ett överflöd av fiktiv dramatik, dagdrömmar och en ännu oupptäckta konsekvenser. Eller, när jag förlåter mig själv, om ungdom, om naivitet. Om en ålder, då känslopaletten fortfarande var lika ny som de första orden. Och en ålder då världen fortfarande var enbart en lekplats. Med åren lär man sig ånger, vilket är den sanna känslan som reser sig ur de sökta, och som stundtals är överväldigande och kvävande. Passiviserande och paranoid. (Hemligheter vädras aldrig ut i bokhandeln utan lägger sig snarare som ett tjockt damm över bokhyllorna, så lätt upprivet av minsta rörelse.) Jag vet inte längre om jag tror tillräckligt på konsten för att den ska vara värd att offra människorna runt omkring mig för. Det finns en anledning till att Gud förbjöd användandet av hans namn. För makten att dikta om andra och sig själv är skrämmande. Jag skäms, inför Herr R, inför D och C och J och V och A's golv. Givetvis är sanningen språklös:
"_____________________________________________________"
the moment you feel, you're nobody-but-yourself.
(EE Cummings, A Poet's Advice)
I Klas Östergren's nyligen utkomna framtidsskildring Orkanpartyt beskriver han iden om att uppföra ett systematiskt register över människans känslor, från kärlek och eufori, via längtan, till förtvivlan, ilska, och total desperation. Ett känslornas periodiska system. I hans utopiska samhälle har känsla efter känsla utarmats och förlorat mening, litteraturens många dramor, lockar inte längre utan har börjat betraktas som sentimentala. Människan har slutat att känna.
I en intevjuv med Jonas Hassen Khemiri in DN den 28e januari 2006 uttrycker han sin upplevelse av skrivandet och, om än inte uttalat, en slags jakt efter den sanna känslan: "För första gången fick mitt liv ett värde. Alla upplevelser, händelser och känslor fick en mytologisk valör." Och han fortsätter: "Ibland gör jag saker för att kunna använda mig av erfarenheten när jag skriver."
Jakten på den verkliga känslan påminner om guldet vid regnbågens slut. Går det verkligen att söka en känsla? Att begära en upplevelse? Ändå måste jag erkänna att jag vet vad han menar, eller, eftersom jag inte alls vill yttra mig om Khemiris tankar kring yttrandet, att den där meningen drar upp en massa minnen ur mitt förflutna. Med författarens sadomasochistiska bläckfläckar över fingertopparna. Det finns saker i mitt förflutna jag har gjort mot allt bättre vetande, för att veta hur det känns. Det är en slags känslomässig prostitution med en efterhängande känsla av äckel och smuts som korrumperar vilken känsla eller erfarenhet jag än kan tänkas ha begärt. Det är lätt att inbilla sig att man gör det för konsten, men på det yttersta planet handlar den om en utbredd tristess, och en enorm torftighet. Av ett överflöd av fiktiv dramatik, dagdrömmar och en ännu oupptäckta konsekvenser. Eller, när jag förlåter mig själv, om ungdom, om naivitet. Om en ålder, då känslopaletten fortfarande var lika ny som de första orden. Och en ålder då världen fortfarande var enbart en lekplats. Med åren lär man sig ånger, vilket är den sanna känslan som reser sig ur de sökta, och som stundtals är överväldigande och kvävande. Passiviserande och paranoid. (Hemligheter vädras aldrig ut i bokhandeln utan lägger sig snarare som ett tjockt damm över bokhyllorna, så lätt upprivet av minsta rörelse.) Jag vet inte längre om jag tror tillräckligt på konsten för att den ska vara värd att offra människorna runt omkring mig för. Det finns en anledning till att Gud förbjöd användandet av hans namn. För makten att dikta om andra och sig själv är skrämmande. Jag skäms, inför Herr R, inför D och C och J och V och A's golv. Givetvis är sanningen språklös:
"_____________________________________________________"
5 kommentarer:
Man får vada igenom en hel del bloggar innan man hittar något som är bra. Mycket fin blogg, och tilltalande till ögonen dessutom.
För ögonen, naturligtvis. Det är ju en smula pinsamt. Jag gillar din blogg på grund av allvaret. Det och din förmåga att verkligen gå in på djupet av underliga företelser. Mkt upplyftande. Tack för din vänliga kommentar, jag gillade verkligen dina synpunkter på pornografin. Jag skall ta till mig dem och låta dem smälta. Vem vet en vacker dag kanske jag äntligen vågar skriva min analys om pornografin.
Känsloregister. Fashinerande tanke. men hur? Jag tänker att det är med känsor som med färger. Man kan inte veta hur någon annan ser eller känner. Du kallar det sorg men hur den käns i förhållande till det som jag kallar sorg det kan vi aldrig veta.
Om man gör något bara för att få uppleva hur det känns. Om man jagar kännslan. Hur genuin blir den, är den autentisk?
Och skammen, följer nog oss genom hela livet. Den vi har svårast att förlåtaoch ha överseende med är oss själva. Vi är alltid själva de strängaste dommarna. När det gäller andra kan vi vara mycket mer överseende och förlåtade.
Givetvis har du rätt Kersti, och i Östergrens roman blir just det problemet oöverkomligt. Hur isolera en känsla från andra känslor? Hur kartlägga en ide som skiljer sig så fundamentalt från person till person? Han beskriver också väldigt vacker hur verket om kärlek skrivs under helt andra än kärleksfulla förhållanden, gräl, tjafs och allmän vrede, medan volymen om Hat istället antecknas väldigt lugnt och ordnat utan konflikt. Det är en underbar bok, rekommenderar den starkt.
Måste absolut ta och läsa den. Har inte tid att sitta här och blogga när det finns så otroligt många böcker att läsa. Jag kan ibland få panik över det,. att jag inte hinner läsa allt jag vill. Tillvaron rullar på i ett hiskeligt tempo så när jag äntligen slår mig ner med en bok och en kopp te somnar jag nästan alltid. Teet kallnar och boken förblir oläst. Nåja så är det ibland men inte alltid och tur är väl det.
Till en helt annan sak. Är det inte konstigt att jag ser mina stavfel först när kommentaren är publicerad. Pinsamt.
Skicka en kommentar