KULTURELLT VANSINNE

Att lyssna på ett gräl mellan en inbiten skottsk kommunist och en ännu mer inbiten ortodox kristen är som att lyssna på två varuhusförsäljare som försöker sälja varandra sina konkurrerande varor. Det var mitt första möte med J's halvbror och far. Hans lilla pappa, med vit page och toppluva, urgröpta tandlösa kindhålor och ögon som våldsamt for fram och åter över rummet, nästan skakande av rörelse, som om sanningen låg serverad och uppskuren på det lilla soffbordet mellan oss och världen i ett kast skulle kunna bli en bättre plats. Och mitt emot honom, P, vars vinda bruna ögon stundvis sjönk tillbaka i skallen, blind för omgivningen och bokstavligen betraktade den mjuka suddiga punkten vid näsfästet, och vars oavbrutna meningar var upprepningar av ett mycket enkelt budskap i tre ord: Gud, Jesus, Helvetet. Jag minns den överhängande passionen som fick varje felvalt ord att vibrera likt en ostämd sträng, på gränsen till desperationen. Och den fina balansen mellan realism och surrealism som långsamt tippade när P plötsligt började gråta, med huvudet sänkt mot knäskålarna, och modern vaggande började muttra shut up, shut up, shut up. Och den svenska artigheten, som är så fintvättat förnuftig och sund, att den i dessa stunder klättrar upp genom halsen och tränger sig upp genom gommen och rullar ut som en knytnävsstor sten över trasmattan: "Tack så hemskt mycket för teet, men..."

D. brukar kunna beskriva den inombordes dynamiken i alla grupper av tre genom att utpeka vem som är Alice, vem som är the March Hare, och vem som är The Hatter. (Hattmakare som faktiskt blev vansinniga under 17- och 1800 talet av kvicksilverpreparaten i hattmakeriet då metallen, som kunde absorberas genom huden, i de mest extrema fallen ledde till Korsakoff's syndrom, en form av minnesförlust). Alice, den förbryllade åskådaren, är de gånger jag besöker D's hem uteslutande min roll, medan D. av förklarliga skäl alltid är the Hatter, och C, hans fru, den galna side-kicken, haren. De gånger en fjärde person gör entre, ömsom bordern collien, ömsom D's son, reduceras han omeddelbart till the Dormouse, för att upprätthålla den Carollska balansen, tyst foglig och lika lite en del av det vansinniga spelet som han är dess åskådare. Och så snurrar den vansinniga karusellen på, och vi stannar ibland upp, rusar runt den klapprande metallen för att rida nästa figur i Underlandet. Jag lämnar sällan Alice, endast i sammanhang om två kryper jag försiktigt in i harens skinn och transformes än mer sällan, men i mitt rätta element, till the Hatter.

Med det Carollska perspektivet på sociala sammanslutningar är det vansinniga normen, och i allt större utsträckning kan samtalspartnerns mentala instabilitet understrykas. Och ganska snart framstår de flesta i sitt fullblommade vansinne och när jag och J, som man plockar bladen av sommarblommor, försöker peka ut våra stabila vänner kan resultatet räknas på handens ena fingrar. Etiketten är relativ, och ordets ursprungliga betydelse i detta fall utsträckt i den moderna prokrustesbädden, innefattande ordets bredare icke-patologiska betydelse (omfattande nästan allt som inte faller inom det omöjligt smala "normala"). I antikvariatet är det en ganska vedertagen människosyn, något vi anställda inte sticker under stol med utan snarare skämtsamt omfamnat som en slags utanförskapets identitet. D. har till och med periodvis låtit signalera vårt behov av omsorg och särbehandling att sätta upp en inte helt politiskt korrekt skylt på fönstret till ytterdörren med texten: "I RUN A BUSINESS THAT PROVIDES A SHELTERED WORK SITUATION FOR HIGHLY INTELLIGENT; BUT PSYCHOLOGICALLY VUNERABLE PEOPLE." Adresserat till stadskontoret och icke namngivna statliga mobbare. Vi har också intrett ett ljusrum, en kvadratmeters garderob med två stolar, för anställda med seasonal affective depression, komplett med folie-klädda väggar, och ett trettiotal nakna energisparande glödlampor. (Som nästan omedelbart, likt alla ytor i ett för litet antikvariat, har översvämmats av sopsäckar, efter ett misslyckat försök till sopsortering, bokkartonger, och hyllplan av familjebiblar i skinn.)

J's ovan nämnda far, hade i den initiella fasen av vår förhållande, drömmar om Sverige. Med fingrarna kramade i varandra, på detta så expressivt oroliga sätt som bara J's fantastiske far kan, nämnde han detta för sin son. "I've seen it" sa han. "And they're mad, all of them." Han skakade på huvudet och fortsatte med sin glasklara Brighton accent: "You can't tell, but they're crazy, in here." Han knäppte på tinningen. Det är en ömhetsbetygelse mer än något annat. Ett erkännande av den svenska folksjälen, som rycks upp med rötterna före, de sega slingrande envisa grenverket, som grävt sig djupare än lagom-beteendet och Ikea, än smaklös herrgårdsost och hej konsument. (Så snittas det långsamt upp och undersöks. En fintecknat träsnitt från artonhundratalet, senare handkolorerat i brunt, grönt, mjölkvitt och betonggrått. Exampel 1 Figur 1: Det svenska vansinnet. Exempel 1 Figur 2: Tvärsnitt av främre cortexet. Det fina membranets sjuka punkt utpekad i Fig. 3. Notera den flakande blicken när det penetreras, den lätta rodnaden och den artiga nekandet av smärta. Denna så skyddade punkt som fläks ut som en lök under kniven, en liknelse D gärna använder, eftersom löken är en växt vars lager, när de långsamt plockas isär, i slutet öppnar sig till ingenting, utan kärna.)

Det socialt accepterade vansinnet, (jag har alltid haft en förkärlek för den engelska terminologin, som i större utsträckning uttrycker begreppens dubbla mening; mad, insane, crazy; som samtidigt betecknar ett sjukdomstillstånd och ett uttryck för gränslöshet, entusiasm, ohämmad vildhet och brinnande dåraktigt intresse, beteckningar som med måtta uttrycker vår så splittrade ide om vansinnet, den kreativa plågade konstnärsdåren och den potentiellt sjuke psykopaten i en och samma kropp.) ter sig plötsligt lika kulturellt betingat som det faktum att britterna behåller skorna på inomhus medan svenskarna tar av dem. I Sverige gror vi de introverta aspekterna, självtvivlet, självhatet, depressionen, den sociala fobin, ångesten, de överväldigande prestationskraven och mindervärldeskomplexen. Och vi sitter och ruvar i ensamhet på våra gyllene ägg. Medan skottarna basunerar sina problem, stoltserar med eccentriskheten, lider av vanföreställningar, aggressionsproblem, alkoholproblem, och storhetsvansinne, och självhat, depression, ångest och mindervärdeskomplex, som man skriker ut över gatan, slår sönder lägenheten för, dricker sig redlös över, eller orerar om i timmar.

I stunder av självinsikt tycks den så nära och gripbar att den nästan irriterar blickfånget, svenskheten, som stod den skriven i en fauna över Europa. Och det sträcker sig en enorm navelsträng efter exilsvenskarna och vi stannar upp när vi möts och tittar på varandra och nickar och vet precis vilka vi är. Vi kan varandra in på den minsta beståndsdelen, vi kan läsa sömmarna i tyget, dialekten, frisyren och det svarta glasartade djupet i pupillen. Och varje ord är knutet till ändlösa historier, teveprogram, moden, datum, platser och minnen som glasklart radar upp sina punkter mellan vilka ritas upp en oändlig betydelse. För ögonblick framstår ni som mina syskon, tysta, blyga, varsamt kalkulerande situationen; privata, plågade och allvarliga; ironiska, vackra och självmedvetna: mina vänner! Och vi tycks så identiska i vår gemensamma frånvaro att hela min person den där sekunden omintetgörs och den gamla western talesättet, This city isn't big enough for the two of us, plötsligt känns allt för sant. Vi är lika generade över att mötas som om vi stirrat in i vår egen spegelbild. Vi normalt så oförlikligt olika, plötsligt identiska. Och det brittiska, det skottska är ogenomträngligt, detta hav av emu-teve, av marmite på färdigskivad vit Hovis, av nakna fötter mot heltäckningsmattan, tesco value, dundrande tvättmaskiner från 70-talet som läcker ner till grannen, av långsträckta hedar, jakobiter, deepfried marsbars, av Cat Deeley, superdrugs nagellack, Sex Pistols och Scott och Burns, av sopstrejker, tuna melt och Ivor Cutler. Av ragies, loonies, nutters and hatters. Det är som en film som rullar förbi. Tvådimentionella föremål. Och sverige, svenskheten suger tag om fotsulorna som tjock lera. Jag har inte en aning om vad det är. Och lika snabbt som det har passerat, samma ögonblick som min medsvensk fortsatt förbi mig, har klarheten upplösts. Svenskhet; humbug.

Addendum: (Givetvis kan denna klargörande fauna över Sverige liksom andra sanningar hittas online. I Times artikel från juli 1964 kan vi läsa om lunchtimmarna då, "heliotropic beauties stand on every sidewalk with closed eyes and hiked skirts, "mooning at the sun," as the Swedes say." Svensk sommar. "It is the season when northerners finally shuck "winter sickness" and speak soulfully of the Good Life. Above all, the good life of summer is for the young. Graduating high school students, wearing old-fashioned visored caps, swarm through the cities celebrating their freedom. Stockholm's pimply raggare, teenage rowdies who drive battered U.S. cars, roar up the Kungs-gatan, stop to pick up a nymphet, then roar off again." Givetvis är det också vad J minns när jag frågar, ett program från bbc's motsvarighet till utbilningsradion, 1959, och en liten man i svarta solglasögon går genom ett soligt Stockholm och förklarar hur svenskarna om sommaren "moonar" solen, de står där blundande och vilar med ansiktena mot himlen. "After the cold winter months, the swedes welcome..." etc.)