VARTSOMHELST, VADSOMHELST

Med samma nonchalant pragmatiska attityd som vår stenade unga taxichaufför i Lisabon, som på knackig engelska, uppbruten mellan de långa återhållna inandningarna och sekunden senare de hastiga utandningen av den uttunnade cannabisröken, förklarade att han kunde köra vart som helst, tonight, no charge, upplever jag ofta mitt skrivande. Han bar ett apostoliskt förnamn, jag sedan länge har glömt, men som fortfarande finns klottrat på en lapp med hans nummer jag sparat någonstans, och han likställde vårt behov av en taxi med ett behov av en resa snarare än ett mål. I drive you round, yeah? I show you town, free, free, no?... Skillnaden mellan vår specifika destination och det ideala Vartsomhelst, uppluckrad i den redan gryende morgonsolen och den tunga söta röken i den gula bilen. Och så körde ha runt, vår apostel, medan ena armen lutad ut genom det nedrullade fönstret och den andra antingen med den rullade cigaretten mot läppen eller förstrött utslängd över ratten, medan han beskrev det portugisiska försäkringssystemet och hans vänner, vars taxis upprepade gånger kvaddats, medan hans egen, noterade han endast tre. Och på motorhuven, i den grå smutsen hade någon tecknat med fingret, Clean Me, denna tingets sakliga begäran om upprättelse.

Och lite på samma sätt känns skrivandet idag, smutsigt, som om orden lämnar ett lager svart avgasdamm över fingertopparna. och lika öppet och kontrollöst som Lisabons bakgator och kaklade fasader. Det specifika likställt med det allmänna. Något detsamma som vadsomhelst. Och det uttalade som en begynnande förkylning som skaver i strupen. Tangentbordet grinar illa. Vad är det du har sagt? En oro över det antecknade, som om det innehåller något jag undgått att se, som spänner ut sig över pappret när jag har slutat läsa. (Inte helt olik de sk Golems som figurerar i judisk folklore, dessa ofärdiga tallösa och viljelösa varelse som reser sig ur rabbins besvärjelser, skapade ur lera, sand och grus och som omintetgörs först sedan den första bokstaven i Emet, Guds Sanning, strukits ut från varelsens panna, lämnande bokstäverna Met, död.)
Det är alltid de mest grundläggande mänskliga rörelsemönstren som tycks kompliceras först, förmågan att gå, förmågan att tala, precisionsförmågan, att sitta och stirra in i den vita skärmen och omöjligt kunna förstå hur man ska kunna säga något alls. Hur man fysiskt ska kunna närma sig tangenterna. Jag väntar fortfarande på att J ska vända sig till mig i soffan och nästan förebrående peka på gårdagens inlägg: "lilla pappa, med vit page och toppluva, urgröpta tandlösa kindhålor och ögon som våldsamt for fram och åter över rummet", vem är det du talar om? och med vilken rätt? jag känner igen som passar in på den där beskrivningen! Liksom min mamma, varje gång jag samtalar med henne skrattande utropar "men det ju jag det där", "det är ju mig du skriver om, mina stolar, mitt nylagda golv!" Och den gnagande ångesten över att någon en dag ska promenera in på bokhandeln och så igenkännande skaka hand med D, be honom korka upp den billiga cidern och skandera de grövsta limericks, There once was a bishop from Birmingham, who buggered young boys whilst confirming'em... Tro inte att jag har något annat än fiktioner att komma med. För processen kan liknas vid att mala korv, kon bär få likheter med köttfärsen. Och så sveper tystnaden in som dimman från Leith Docks, kall fuktig och dämpande. Och det enda tangenter som verkligen ger med sig, som skamlöst kan användas, tandlöst flinande, står att hämta i Witold Gombrowicz dagböcker. Det fyra första inläggen av den första dagboken, sida ett:

Måndag

Jag

Tisdag

Jag

Onsdag

Jag

Torsdag

Jag