torsdag 28 februari 2008

VARTSOMHELST, VADSOMHELST

Med samma nonchalant pragmatiska attityd som vår stenade unga taxichaufför i Lisabon, som på knackig engelska, uppbruten mellan de långa återhållna inandningarna och sekunden senare de hastiga utandningen av den uttunnade cannabisröken, förklarade att han kunde köra vart som helst, tonight, no charge, upplever jag ofta mitt skrivande. Han bar ett apostoliskt förnamn, jag sedan länge har glömt, men som fortfarande finns klottrat på en lapp med hans nummer jag sparat någonstans, och han likställde vårt behov av en taxi med ett behov av en resa snarare än ett mål. I drive you round, yeah? I show you town, free, free, no?... Skillnaden mellan vår specifika destination och det ideala Vartsomhelst, uppluckrad i den redan gryende morgonsolen och den tunga söta röken i den gula bilen. Och så körde ha runt, vår apostel, medan ena armen lutad ut genom det nedrullade fönstret och den andra antingen med den rullade cigaretten mot läppen eller förstrött utslängd över ratten, medan han beskrev det portugisiska försäkringssystemet och hans vänner, vars taxis upprepade gånger kvaddats, medan hans egen, noterade han endast tre. Och på motorhuven, i den grå smutsen hade någon tecknat med fingret, Clean Me, denna tingets sakliga begäran om upprättelse.
Och lite på samma sätt känns skrivandet idag, smutsigt, som om orden lämnar ett lager svart avgasdamm över fingertopparna. och lika öppet och kontrollöst som Lisabons bakgator och kaklade fasader. Det specifika likställt med det allmänna. Något detsamma som vadsomhelst. Och det uttalade som en begynnande förkylning som skaver i strupen. Tangentbordet grinar illa. Vad är det du har sagt? En oro över det antecknade, som om det innehåller något jag undgått att se, som spänner ut sig över pappret när jag har slutat läsa. (Inte helt olik de sk Golems som figurerar i judisk folklore, dessa ofärdiga tallösa och viljelösa varelse som reser sig ur rabbins besvärjelser, skapade ur lera, sand och grus och som omintetgörs först sedan den första bokstaven i Emet, Guds Sanning, strukits ut från varelsens panna, lämnande bokstäverna Met, död.)
Det är alltid de mest grundläggande mänskliga rörelsemönstren som tycks kompliceras först, förmågan att gå, förmågan att tala, precisionsförmågan, att sitta och stirra in i den vita skärmen och omöjligt kunna förstå hur man ska kunna säga något alls. Hur man fysiskt ska kunna närma sig tangenterna. Jag väntar fortfarande på att J ska vända sig till mig i soffan och nästan förebrående peka på gårdagens inlägg: "lilla pappa, med vit page och toppluva, urgröpta tandlösa kindhålor och ögon som våldsamt for fram och åter över rummet", vem är det du talar om? och med vilken rätt? jag känner igen som passar in på den där beskrivningen! Liksom min mamma, varje gång jag samtalar med henne skrattande utropar "men det ju jag det där", "det är ju mig du skriver om, mina stolar, mitt nylagda golv!" Och den gnagande ångesten över att någon en dag ska promenera in på bokhandeln och så igenkännande skaka hand med D, be honom korka upp den billiga cidern och skandera de grövsta limericks, There once was a bishop from Birmingham, who buggered young boys whilst confirming'em... Tro inte att jag har något annat än fiktioner att komma med. För processen kan liknas vid att mala korv, kon bär få likheter med köttfärsen. Och så sveper tystnaden in som dimman från Leith Docks, kall fuktig och dämpande. Och det enda tangenter som verkligen ger med sig, som skamlöst kan användas, tandlöst flinande, står att hämta i Witold Gombrowicz dagböcker. Det fyra första inläggen av den första dagboken, sida ett:

Måndag

Jag
Tisdag
Jag
Onsdag
Jag
Torsdag
Jag

9 kommentarer:

Anonym sa...

Hej Johanna, jag àr hos vara italienska slàktingar, har visat din blogg... och Marco B. kommer skriva nagot till dig. Jag àr nu i Rom, fantastiskt att finna sina ròtter hàr, kram Ma

Niklas sa...

Ja hur skall man ens börja att kommentera det här? Jag har läst i hela mitt liv, tyvärr läser jag nu förtiden mest bloggar. Eller tyvärr och tyvärr. Det är intresant att se hur man skriver i gemen. Vilket fall som helst tror jag att jag har börjat få ett gott öga för att se hur en text är skriven. Om den är genuint bra eller inte. Det vanligaste felet folk gör är att de försöker så förbannat mycket. Finns det något hemskare än en text som inte känns naturlig? Den behöver inte vara mindre sann för det, men i längden tröttnar man på att läsa folks osäkerhet. Dina texter däremot. När jag läser dem så läser jag dem inte med psykoanalytiska ögon. Jag struntar faktiskt i om huruvida de är fiktion eller inte. Jag struntar i det, för jag fångas i texten. Du försöker verkligen inte för mycket. Det känns så naturligt som om det hade varit där i evighet, ursäkta den dåliga liknelsen. Vilket fall som helst, det är en fröjd att läsa det.
Dessutom, portugisik trafik är alltid ett tacksamt ämne. Innehållsmässigt kan jag förstå känslan av att orden kan te sig smutsiga. Ibland klibbar de fast, klänger vid en. Men stilistisk, ja då är det "spotless".

Anonym sa...

ÄLSKAR DET DU SKRIVER... ÄLSKAR DET DU SKRIVER - SKRIV! JAG ÄLSKAR DET DU SKRIVER. SÅ ÄLSKAR JAG DIG SOM DEN DU ÄR NÄR DU SKRIVER... JAG ÄLSKAR DIG OCKSÅ NÄR DU INTE SKRIVER. Mamma

Anonym sa...

Jag ska också börja skriva dagbok... så här blir min...

du...
du...
du...
men...
du...
du...
och...

Anne-Marie

Kersti sa...

Phu, lite svettigt det här. Jag kan känna av tanken av att, hjälp är det här så det är, kommer någon att protestera, känna igen, ha åsikter. Jag vet att tex min chef läser min blogg. Det har ibland haft en något hämmande inverkan på skrivprocessen eller kanske valet av ämne för skrivandet. Men vad är dikt och vad är verklighet?

Anonym sa...

Oj då Kersti, vakta inte din tunga på din fria plats, besökarna är frivilliga... och du är i din privata sfär... Må gott älskade skribent Jos, Anne-Marie

Ninna sa...

Just det! Vilka läser ens blogg. Läser min chef min blogg? Vad säger han då när jag dissekerar en film?
Vad säger mina barn? Läser de min blogg och tycker att jag är det knäppaste som finns?

Min sambo läser min blogg. Ibland. Men han säger inte så mycket om dem. Ler bara underfundigt.

Hämmar detta mig? Vet ej! Bryr mig ej.

Jag älskar dina inlägg, J. So what, om de är fakta eller fiction!
Skriv! Skriv! Skriv!
(Och tack för tipset om Brombergs. Ett av mina manusbuntar går dit.)

Kersti sa...

Ni har så rätt. Jag borde sätt mig över det. Mer råg i ryggen. Här är jag! Och för det mesta gör jag nog det och skriver vad som faller mig in.
Jag har en vän som inte alls kan förlika sig med att jag bloggar. HOn förstår det inte och tar allt jag skriver så boksatvligt. En gång skickade hon ett fint brev för att muntra upp mig. Jag var inte alls i behov av uppmuntran men hon hade uppfattat mig så på bloggen. Vad är sant av det vi skriver. Skönheten ligger i betraktarens öga. Liksom tolkningen av det skrivna står var och en fritt. Jag kan inte ansvara för dina associationer. Du kan lämna min sida när helst du vill. Nej Anne-mare jag ska inte vakta min tunga jag ska sjunga ut och det med versaler!

J sa...

Jag har ju fördelen att maskera mig med min svenska. Och jag tror problemet handlar lika delar om vad folk ska tycka när de läser en, men också och i kanske större utsträckning om det att skriva om folk man känner och förvandla dem till "karaktärer", det är väl inte så konstigt att Gud förbjöd andvändandet av hans namn, liksom avbildandet av hans person. Precis som med litterära karaktärer är jag herre över mina vänner när jag skriver om dem, och det känns ibland som ett slags svek. Den där känslan kommer ju och går. Just nu känns det ok, och andra dagar är den moraliska korruptionen förtärande. (Capote skrev till exempel aldrig igen, efter att ha fiktionaliserat mannen han älskade i In cold blood...)
Däremot håller jag med Am, att varken du kersti eller ninna bör censurera för dina läsares skull. Du uttrycker ju vem du är och det bör du aldrig sticka under stol med. Förhållande mellan läsare och text är ju väldigt speciellt annars, eftersom författaren tar hela utrymmet, och jag tror att det kan komplicera relationer ibland.

Niklas - trots min emotionell retardation måste jag erkänna att du väldigt ofta gör min dag.