fredag 15 februari 2008

NOSTALGI I TRE DELAR

Mina Stockholmsbesök får alltid apokalyptiska dimensioner. Som om tiden upplöses och mötet mellan det förflutna, nutiden och den stundande framtiden oundvikligen kommer att få marken att skaka och väggarna att rämna i det lilla sovrummet i mitt barndomshem, som studerat från madrassen på golvet understryker min regression, barnets grodperspektiv, resväskorna som tornar upp sig över möblerna och den märkliga språklösheten i morgontimmarna innan språken åter flutit isär och återkonstruerats i tvekande modala verb. Skrivtorkan, ännu ett förlorat medium, och den varma torra luften i svenska dubbelglasade sovrum. Ljudet av en borr sex våningar upp, som öronbedövande gnager sig genom halvdvalan. Grannen som tycks ha borrat oavbrutet genom hela min barndom, och som borrar även nu.
Det är som om världen vaskats fram och plötsligt framträder i sitt koncentrerade tillstånd, mjuk, böjlig och våt och som om dess fasta ide ligger precis inom räckhåll, men likt en ål våldsamt vrider sig ur händerna. Jag blir sentimental och vek. Uttycker mig enbart i superlativer. Det handlar om åldrande och nostalgi. Att ha blivit skrämmande lik sina föräldrar. Och samtidigt upptäcka att vi alla har vuxit upp till främmande människor. Vi är mer än någonsin individer, felbara, komplicerade och helt omöjliga att formulera för varandra. Och ålen vrider sig våldsamt mellan fingrarna, musklerna arbetande under fjället och de vattninga ögonen oupphörligt uttryckslösa. Så spänner det förflutna ut sig i en serie till synes oanseliga möten.

ETT
På väg hem genom Gamla Stan i det nästan förödande Stockholmsmörkret, det iskalla regnet så fint att det inte verkar falla utan hänga stilla i luften, och turistfällornas skyltfönsters ljus över kullerstenen. Västerlånggatan, Tyska Brinken och ner på den bredare, lugnare Stora Nygatan. Det klapprande ljudet av klackar mot kullersten ersatt av bilarna som passerar över asfalten, det plötsliga kalla ljuset som slår upp över trottoaren. Vid slutet av Nygatan står en man utanför en resturang och röker. Han bär en vit skjorta och ett svart förkläde och står i halvprofil med ryggen mot mig. Fastän endast hans kontur är tecknad i ljuset från de röda resturanglamporna, och glöden från cigaretten rör sig upp och ner likt en eldfluga i mörkret råder det inte ett ögonblicks tvivel: Jag har inte sett honom på snart åtta år. Och fastän vi egentligen aldrig talats vid, annat än de spridda utbyten som lektionstiden erbjöd, kan jag hans konstnärligt ryckiga rörelsemönster, hans sneda flin, smala ögon och totalt ogenerade elitism och arrogans, utantill. Nästan intimt känner jag hans nacke, hans nonchalanta pose, och rödlätta hy. Jag känner igen honom på flera meters håll och trots att jag inte skänkt honom en tanke på flera år, trots att jag passerar honom utan ett ord eller en blick, är vetskapen och igenkännandet omedelbart, som om jag redan innan jag sett honom, likt en brännstämpel mot skinnet, gjorts medveten om hans namn, Viktor.

TVÅ
På mammas femtioårs fest återförenas femtio års historia, likt en parad ur det undermedvetna, dessa bortglömda och plötsligt så självklara ansikten. Och det är märkligt att möta dessa människor som känt en som barn och stå inför dem som vuxen. Att titta dem i ögonen och i en svallvåg åter minns alla samtal du lyssnat till så aningslöst som sjuåring och plötsligt på allvar förstå det tjocka register av liv som pulserar i rummet. Tvärs över bordet vinkar en äldre kvinna på min uppmärksamhet och ögonblicket senare banar hon bestämt väg åt mitt håll. Hon presenterar sig inte, men när hon börjar tala går det omedelbart upp för mig vem hon är. Hennes djupa hesa röst, distinkt, klagande. Och hennes korta frisyr som jag av någon anledning väljer att minnas som oxblodsröd, kanske för att hon varit den typ av kvinna som passat i rött, i Gudrun Sjöden kläder och långa halsband med träpärlor. Men det är rösten tränger sig fram genom historien, genom glömska lika tjock som marmorblock och lika polerad, och som genast drunknar i en serie andra ljud ur det förflutna, naglar mot svarta tavlan, tjugo stolar som gemensamt dras ut, rastklockan och korridorssorlet: Min lågstadielärare. Hon har mytologiska proportioner. Likt en gud, eller en jätte. En hel sommar skrev jag brev till henne, brev hon nu ledigt citerar. "Jag skriver och skriver och nu undrar de alla vad jag gör och mamma kommer och tittar över min axel och undrar vad jag skriver och jag måste lägga handen över texten så jag får sluta ett tag och fortsätta det här brevet senare." Hon är ett av de få undantag på festen som inte ställer en fråga om mina nuvarande förhållanden utan frågar genast vilka jag fortfarande har kontakt med från vår gamla klass. Hennes leende är outgrundligt. "R" säger hon "minns du honom, han var något speciellt han, i en helt annan liga än ni andra." Jag nickar. "Jag tror aldrig att ni förstod det, ni var för små." fortsätter hon. "Men han var speciell, han. Något extra." Och sedan har hon upplöst i vimlet. Det är med viss besvikelse jag inte längre kan minnas R.

TRE
Mitt tredje möte sker med självaste ålen, slipprande på däcket till en av charterbåtarna vid Södermälarstrand. Röken från dansgolvet under oss sipprar upp genom en ventil, basgången vibrerar i metallskråvet, runt bogen guppar fimpar i det svarta vattnet. På andra sidan kanalen, Stadshusets upplysta krona. Jag kramar ålkroppen mot bröstet och viker knäna, ålstjärten smackar mot låren och käken vrider sig mot min hals, den tunga andedräkten av bottenlöst hav, av sur tång som stiger upp mellan de fina gröna tandraderna. Jag är förtvivlat arg. Och samtidigt, sekunderna innan han glider ur mitt grepp, och våldsamt kastar sig över relingen, framstår Stockholm i all sin gränslöshet, som drömmarnas stad, staden där elementen flyter samman, där jag kan ploga vattnet och så i luft, där elden går att koncentrera och dricka i mitt barndomskök och sanden sipprar in genom ventilen ovanför sängen. Och sekunden senare har ringarna brett ut sig över Mälaren och vattnet kluckar mot kajen. Jag torkar av det finna våta silverfjället över byxbenen.

Den lögnaktiga fiskrackaren!

2 kommentarer:

Kersti sa...

Du väcker så många tankar.
Att återvända är kanske inte längre att komma hem utan att komma åter. Jag tänker mig ofta mitt förflutna liksom stelnat, fruset i ett ögonblick som inte alltid är ett jag medvetet valt. Men när man återvänder till de gator, byggnader och människor man kände så väl som barn så är de inte kvar. De har inte frusit i de ögonblicket, de har fortsatt att traska på i sina liv. Och är (naturligtvs) förändrade. Liksom jag är förändrad. På ett sätt finner jag det fortfarande skrämmande att allt inte är som det alltid varit. På ett annat sätt är det väldigt befriande att det inte är det. Det ger ju också mig en möjlighet att förändras, att förändra. Jag väljer att inte vara den jag var då. Jag tycker inte ens om henne som var (men det är det inte så lätt att erkänna). Nu kan jag vara fri att vara den jag är. Och det som var, får vara precis det och ingenting annat.
Jag kom att tänka på en dikt av Werner Aspenström som jag läste som ung och fortfarande tycker mycket om.

Du och jag och världen.

Fråga inte vem du är och vem jag är
och varför allting är.
Låt professorerna utreda,
de har betalt.
Ställ hushållsvågen på bordet
och låt verkligheten väga sig själv.
Sätt på dig kappan.
Släck ljuset i tamburen.
Stäng dörren.
Låt de döda balsamera de döda.

Här går vi nu.
Den som har de vita gummistövlarna är du.
Den som har de svarta gummistövlarna är jag.
Och regnet som faller över oss båda
är regnet.

Lev väl du vackra människa
Kramar Kersti

Niklas sa...

Ja, den torra luften i svenska lägenheter. Detta, shit du kan verkligen skriva.