lördag 23 februari 2008

"SLEEP, THOSE LITTLE SLICES OF DEATH; OH HOW I LOATHE THEM"

Jag vaknar ur en dröm om en packning skor och böcker jag bär runt på en båt; en social sammankomst med barndomsvänner där någons aristokratiska föräldrar ber mig ta av mina högklackade stövlar eftersom jag kommer repa det nylagda golvet. De ber mig upprepade gånger som om de varken hör eller ser mig. "Charles, hon kommer att repa golvet, det här går inte för sig." "Elsa, du får be henne ta av de där skorna." "Charles, golvet är nylagt." "Minsann om de där billiga klackarna inte kommer göra skada, någon måste säga till flickan." När jag avlägsnar skorna är de plötsligt fler än jag kan hålla reda på, och de sprids ut bland den främmande familjens ägodelar, i bokhyllor, plastpåsar, vid dörren, bredvid någon annans par skor och jag försöker förtvivlat hålla ordning på dem. Någon har redan börjat tömma mina böcker ur ryggsäcken, trasiga läderband som de lägger ifrån sig på stolar, soffor, hyllor och golv. Jag försöker samla ihop dem, men omedelbart då jag släpper dem ur händerna försvinner de i mångfalden. Och mina händer fastnar i mitt eget midjelånga hår som jag släppt ut och långsamt kammar med fingertopparna.

Uppvaknandet, känslan av att ha klivit över en tröskel, och minnet som långsamt sipprar ut likt spillt vatten över kudden. Den hypnopompiska förvirringen, fingrarna i J's svettiga nackhår, och de första orden redan dränkta i överflödet av intryck, dagen som redan slagit in likt en stormvåg mot fönsterrutan. Ljuden av ett samtal som pågår utanför fönstret, som skvalpar runt i det ebbande vattnet. Morgon
. I den grekiska mytologin rann glömskans flod Lethe förbi sömnen, Hynos' grotta, där han sov på en bädd omgiven av vallmo, övervakad av drömmens hantverkare, Morpheus. Hypnos var också tvilling med döden, Thanatos, den drömlösa eviga sömnen. De båda tvillingarna lockar med sin kolsvarta avgrundslösa göl, det kroppslösa, det oförutsägbara och den totala ensamheten. Aldrig är vi väl så privata som då vi sover, vilket kanske är varför uppvaknandet också efter snart fyra års förhållande fortfarande är en smula genant och tanken på att bli studerad i sömnen överväldigande skrämmande. (Jag minns ett filmklipp från en familjevideo i vilken mina föräldrar går genom barndomslägenhetens nedsläckta rum, viskande, och filmar mina bröder medan de sover i sin våningssäng, det märkliga svartgröna nattljuset och deras uttryckslösa slappa ansikten, som får dem påminna om främmande varelser. Vi såg filmen lång senare och som en häftig våg ur det förflutna drog de där sekundkorta bilderna fram en dold värld som aldrig funnits för oss barn, världen som pågick när vi inte deltog, föräldrarnas fnitter och deras utskildhet, deras vakna timmar. Det solipsistiska barndomssinnet som länge fick mig att föreställa mig rummen frysta sedan jag lämnat dem, med karaktärerna avbrutna mitt i rörelse, banala skulpturer ur vardagslivet jag var dömd att aldrig hinna ikapp.)

Tillståndet mellan uppvaknande och sömn eller insomnande och sömn är sammanbundet med märkliga neuro
logiska element. Jag vaknar med en känsla av att tömmas, som om min kropps inre är på väg att rinna ur mig, likt en ruttnande mussla som skurits loss och sipprar ut mellan glipan i skalet. Det finns människor som upplever en känsla av att huvudet exploderar i sömnen efter ett genomträngande ringande ljud i deras eget huvud. Andra vaknar i ett tillstånd av sömnförlamning, och ligger vanmäktiga utan att kunna vare sig tala eller röra sig, jagande av hallucinationer som hänger kvar från nattens drömmar. Andra erfar en hypnogogisk macrosomatognosia, mer känt som The Alice in Wonderland syndrome, känslan av att delar eller hela kroppen växer till abnorm storlek (bilden intill tagen från the Migraine Art Competition, den åtföljande känslan beskriven av konstnären: "My head seemed very large and situated near the ceiling, looking down on a tiny body on the bed. The head was always connected with the body but somehow remote from it. It felt as if I was looking through a telescope the wrong way round.") Den plötsliga känslan av att tungan sväller upp likt en ballong i munhålan eller att fingrarna sträcker ut sig likt strängarna i ett instrument genom rummet. Våra kroppsliga dimensioner är ett sådant mänskligt postulat att det är som om världen rämnar när de undermineras. The Guardian har en artikel om att leva med Alice i Underlandet syndromet. Författaren beskriver hur det hela började med att hans fot en dag började sjunka genom mattan och hur han sedan långsamt drogs allt djupare in i en värld av golv som kurvade sig, stolar som växte runt honom, känslan av att gå som på tvättsvampar, att se en bil på väg mot honom och omöjligt kunna avgöra dess storlek, avstånd eller hastighet. Som om världen långsamt smälter runt omkring en.

Som barn och tonåring led jag, relativt sällan men återkommande, av migrän. Jag minns känslan av världen som plötsligt förvreds inför ögonen. Som om skvalet av omvärlden plötsligt tryckte sig lite närmare och övermäktigt började susa genom mitt huvud, och omgivningen tycktes krakelera och intrycken likt en kubistisk tavla byta plats, störda av vita brinnande fläckar. Själva huvudvärken var egentligen alltid mindre störande, liksom molande likt ett rivjärn mot pannloben, istället var det det krypande tunnelseendet som skrämde mig. De ansiktslösa kroppar som rörde sig runt mig och texten på pappret, som alltid var mitt testområde, so
m började röra sig likt myror, den andra bokstaven i ordet alltid utplånad och jakten på den bland de blinkande svartvita krumelurerna. "T..s..e lllttlll s...l...i...c...e... of ...e...e...t...t; oh, h..w l...o...th...em." Varpå händerna och kroppen började skaka och pigmentet sögs tillbaka in i kroppens centrum. Det var som en svulst i huvudet som skulle drivas ut. Tickande, brusande, susande, brinnande, kaleidoskopisk. Som långsamt banade väg genom de iskalla hjärngångarna, och som kläcktes ut över toalettstolen efter en timmes värkar. Inte helt olik min paniska skräck för bränder som sexåring upplöstes sjukdomen nästan omedelbart sedan den erkänts av mina föräldrar och vi besökte huvudläkaren till den neurologiska avdelningen på Huddinge Sjukhus, en vän till mammas pojkvän, och nu reducerad i mitt minne till en arketypisk läkare, femtio år, man, skäggig, med djup röst och en medicinsk syn på människokroppen, som la min fot tillrätta i sin hand, likt en hantverkare en såg eller en skruvmejsel, och som oförsiktigt stack undersidan av bläckpennan han burit i den vita rockfickan mot fotvalvet och drog den upp mot tårna. "Vore du psykopat skulle du sakna den här reflexen." Han var uttråkad. Hans medicinska intresse i mig, kunde liknas vid en glasblåsares intresse för en plastmugg.

Migränkonst är inte helt olik abstrakt konst.
Den första kända medicinska migräntavlan från 1845 av Christian Georg Theodor Ruete är ett runt zigzagmönster. Och när Jean Marie Charcot, Neurosens Napoleon, lät rita migränens visuella drag 1888 är tavlan ett modernistiskt furstlingsverk. Charcot's Illustration of Scintillating Scotoma nedan. (Sedan dess har det ju blivit lite av en trend att finna stora konstnärers neurologiska problem, och Van Gogh, Seurat och Dali har alla studerats ur ett migränoid perspektiv. Picassos kubism, trots att konstnären själv deklarerat sitt neurologiska välmående, givetvis urtypen för migränens abstraktioner av verkligheten.) Oliver Sacks har en enastående artikel i The New York Times kring migränaurans olika mönster. Han förklarar sin egen migrän som ett mönster av trädkronor som grenar ut sig inför hans ögon men beskriver också andra återkommande mönster, orientaliska mattor, sataniska mönster av miniatyrdöskallar, geometriska mönster, mosaiker, vars roll i den männskliga bildminnet är nästan arketypisk och universell. "There seems to have been, throughout human history, a need to externalize, to make art from these internal experiences, from the decorative motifs of perhistoric cave paintings to the psychedelic art of the 1960s." Och han ställer frågan: "Do the arabesques in our own minds, built into our own brain organization, provide us with our first intimations of geomentry, of formal beauty?"

Och så har natten redan gjort sitt inträde, efter en dag av oupphörligt skrivande. Kroppen utslängd över den geometriska eldfärgade sofföverkastet, benen tunga under bordet, och skorna uppradade i garderoben. Middagen glömd och morgonens kaffekopp stjälpt på golvet, med sitt motiv av Moses som leder sitt folk genom det delade havet och den humoristiska undertexten: What do you mean its a bit muddy!? Det är som om det bubblar under träplankorna i golvet. Eller är det kranen som står på. Jag är i alla fall tillslut klarvaken.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Läst, läst, sugit i mig... och älskar en mening mitt i alltsammans... den tar jag med mig till mig...allt gott... a-m

Kersti sa...

Jag älskar den tanken att rummet fryser när man lämnar det. Som tanken på om det det man inte ser verkligen finns. Om trädet faller i skogen och ingen hör låter det då?
Så tycker jag om att smyga in och titta på mina sovande barn. Lite i smyg utan att de vet. Ja jag vet det är inte helt ok men jag är bara en vanlig mamma.