"Infinite is the number of examples of affection which have been known in all parts of the world; but one in particular occurred at Rome, to which no other can possibly be compared. A woman of quite the lower class and whose name has consequently not come down to us, having lately given birth to a child, obtained permission to visit her mother, who was confined in prison; but was always carefully searched by the gaoler before being admitted, to prevent her from introducing any food. At last however she was detected nourishing her mother with the milk of her breast; upon which, in concideration of the marvellous affection of the daughter, the mother was pardoned, and they were both maintained for the rest of their days at the public charge; the spot, too, was consecrated to Piety, a temple to that goddess being built on the site of the prison, in the consulship of C. Quintius and M. Acilius, where the theatre of Marcellus now stands."
Plinius den äldre, The Natural History, bok 7, kapitel 36: Instances of the highest degree of affection (ca 77 e Kr)
"A Praetor had handed over a woman of free birth found guilty at his tribunal of a capitol crime to the Triumvir to be executed in prison. Received there, the head Warder had pity on her and did not strangle her immediately. He even allowed her daughter to visit her, but only after she had been thoroughly searched to make sure she was not bringing in any food, in the expectation that the prisoner would die of starvation. But after a number of days had passed, he asked himself what could be sustaining her so long. Observing the daughter more closely, he noticed her putting out her breast and relieving her mother's hunger with the succour of her own milk. This novel and remarkable spectacle was reported by him to the Triumvir, by the Triumvir to the Praetor, by the Praetor to the board of judges; as a result the woman's sentence was remitted."
Valerius Maximus(20 f. Kr - 50 e Kr), Memorable doings and sayings of Ancient Romans, bok 5, kapitel 4: Of Piety towards parents and brothers and country
Efter att ha upptäckt Plinius igår natt hade jag tänkte börja det här inlägget som en slags hyllning till min mamma, men ju mer jag studerat och korrumperas desto mer har det gått upp för mig att detta med stor sannolikhet kommer att kvalificera som mitt osmakligaste inlägg hittills. Brasklapp. (Alas, kära mamma, uteblir min uppvaktning idag...)
Caritas Romana (Romersk v
älgörenhet) har blivit eufemismen för bilden av kvinnan som bröstföder sina föräldrar, ett motiv som faktiskt är förvånansvärt populärt i den klassiska konsten, odödliggjort av bland andra Caravaggio och Rubens (ovan) och till en början, (notera tonen i Plinius's text) betraktat som en dotterlig from välgörenhetshandling. Konflikten i motivet är otvivelaktigt laddad. Den tabubelagda avmaskuliniseringen och det incestuösa i relationen kontra räddandet av ett liv, välgörenhetsakten. Kanske är det därför litteraturen föredragit motivet av den åldrande modern i fängelset och hennes godhjärtade dotter. Värt att notera är att till och med Maximus (till skillnad från Plinius) avslutar historien med en liten brasklapp kring det moraliskt tvivelaktiga i handlingen:
"This might be thought to be against nature, if to love parents were not Nature's first law."
Texter i ämnet är givetvis få och förutom de romerska exemplen och en återgivning av samma scen av Boccaccio på trettonhundratalet är det enda exemplet jag lyckas ramla över en postumt publicerad text, Health's Improvement, av läkaren Thomas Moffat som så sent som 1655 beskriver hur så kallade "wet-nurses" stundtals anställs för att föda sjuka åldringar, hans exempel taget från den framstående läkaren Cajus sjukbädd:
"What made Dr Cajus in his last sickness so peevish and so full of frets at Cambridge, when he suckt one woman (whom I spare to name) froward of conditions and of bad diet; and contrariwise so quiet and well, when he suckt another of contrary disposition; verily the diversity of their milks and condition, which being contrary one to the other, wrought also in him that sucked them contrary effects."
Vid slutet av femtonhundratalet, ännu inte enbart en erotiskt laddad symbol, ansågs bröstmjölken fortfarande som en viktig bot, med lindrande effekter för bland annat infekterade ögon och tuberkulos. Med Neoklassicismen kom motivet att tonas ned allt mer för att tillslut försvinna helt som pietetsmotiv i den moderna konsten och litteraturen, med undantag givetvis för Steinbecks slagkraftiga scen i Vredens druvors sista kapitel (once read, never forgotten), som faktiskt är ett av de få moderna exempel där akten beskrivs med en slags förvriden hoppfullhet och där motivet är uteslutande averotiserat.
Numer är Caritas Romana förklarligt tabuladdat och motivet är nästan uteslutande pornografiskt. Vi talar om Erotic Lactation snarare än romersk välgörenhet. Av en slump upptäcker jag motivet i amerikansk Tarantino-inspererad skräpfilm, S
hoot them up, från 2007 med Monica Bellucci som plump prostituerad i en kammare inredd med nappflaskor och män som drömmer om den ultimata regressionen, det totala avläggandet av maskuliniteten. Och japanska Visitor Q, filmhistoriens mest smaklösa tabufest, kan givetvis inte undvika ämnet.
Detta sagt ska romarna och klassicisterna å andra sidan inte helt oskyldiggöras. (The romerska naiviteten och naturligheten som kom att bli den viktorianska ålderns största ursäkt för den mängd fallossymboler och pornografi som Pompeijii utgrävningarna uppenbarade. Vi skyller givetvis på våra moderna korrumperade sinnen, inte kunde romarna ha...?) En mycket intressant aspekt av ämnet är nämligen det faktum att fastän Valerius Maximus anekdot huvudsakligen fokuserar sig på den anonyma romerska kvinnan och endast i en par korta rader återberättar historien om Pero som födde sin fader med mjölk från sitt bröst:
"Let the same be predicated concerning the piety of Pero, whose father Myco was in a like sorry plight and equally under prison guard. A man in extreme old age, she put him like a child to her breast and fed him."
och Boccaccio i sin De Mulieribus Claris (Famous Women) endast återger historien om kvinnan och modern är konstens representation av myten uteslutande den av fader-dotter relationen. Rubens voluptuösa unga kvinna i rött (med en ganska accentuerad bröstvårta) med en vek och grånad, men fortfarande muskulös och kraftig fader är inte fullständigt oskyldig. Inte heller Murillos (andra tavlan uppifrån) bleka och yppiga decolletage. Annars tycks de flesta konstnärer undvika att uppröra genom att förstärka kvinnans fromma uttryck, faderns sjuklighet eller helt enkelt skapa en viss distans mellan de två figurerna och fokusera på det mindre intima ögonblicket innan bröst och läppar möts.
Efter att ha avslutat Walter Kendricks, The Secret Museum, kan den litterära pornografins historia kortfattat beskrivas som en demokratisk kamp. Den stora genomgående frågan är den om människan behöver en total transparens och odiskriminerande upplysning eller om vissa ämnen bör lämnas åt den krypande skuggan av censur för att skydda oss från oss själva. Den moderna kulturen har valt det förra. Jag kan faktiskt inte fullständigt ta ställning än. Däremot har jag mot allt bättre vetande valt att upplysa ett av historiens källarhål. Och när väl lampan är tänd, är jag rädd, kan den inte släckas igen.
My sincerest apologies...Caritas Romana (Romersk v
älgörenhet) har blivit eufemismen för bilden av kvinnan som bröstföder sina föräldrar, ett motiv som faktiskt är förvånansvärt populärt i den klassiska konsten, odödliggjort av bland andra Caravaggio och Rubens (ovan) och till en början, (notera tonen i Plinius's text) betraktat som en dotterlig from välgörenhetshandling. Konflikten i motivet är otvivelaktigt laddad. Den tabubelagda avmaskuliniseringen och det incestuösa i relationen kontra räddandet av ett liv, välgörenhetsakten. Kanske är det därför litteraturen föredragit motivet av den åldrande modern i fängelset och hennes godhjärtade dotter. Värt att notera är att till och med Maximus (till skillnad från Plinius) avslutar historien med en liten brasklapp kring det moraliskt tvivelaktiga i handlingen:"This might be thought to be against nature, if to love parents were not Nature's first law."
Texter i ämnet är givetvis få och förutom de romerska exemplen och en återgivning av samma scen av Boccaccio på trettonhundratalet är det enda exemplet jag lyckas ramla över en postumt publicerad text, Health's Improvement, av läkaren Thomas Moffat som så sent som 1655 beskriver hur så kallade "wet-nurses" stundtals anställs för att föda sjuka åldringar, hans exempel taget från den framstående läkaren Cajus sjukbädd:
"What made Dr Cajus in his last sickness so peevish and so full of frets at Cambridge, when he suckt one woman (whom I spare to name) froward of conditions and of bad diet; and contrariwise so quiet and well, when he suckt another of contrary disposition; verily the diversity of their milks and condition, which being contrary one to the other, wrought also in him that sucked them contrary effects."
Vid slutet av femtonhundratalet, ännu inte enbart en erotiskt laddad symbol, ansågs bröstmjölken fortfarande som en viktig bot, med lindrande effekter för bland annat infekterade ögon och tuberkulos. Med Neoklassicismen kom motivet att tonas ned allt mer för att tillslut försvinna helt som pietetsmotiv i den moderna konsten och litteraturen, med undantag givetvis för Steinbecks slagkraftiga scen i Vredens druvors sista kapitel (once read, never forgotten), som faktiskt är ett av de få moderna exempel där akten beskrivs med en slags förvriden hoppfullhet och där motivet är uteslutande averotiserat.
Numer är Caritas Romana förklarligt tabuladdat och motivet är nästan uteslutande pornografiskt. Vi talar om Erotic Lactation snarare än romersk välgörenhet. Av en slump upptäcker jag motivet i amerikansk Tarantino-inspererad skräpfilm, S
hoot them up, från 2007 med Monica Bellucci som plump prostituerad i en kammare inredd med nappflaskor och män som drömmer om den ultimata regressionen, det totala avläggandet av maskuliniteten. Och japanska Visitor Q, filmhistoriens mest smaklösa tabufest, kan givetvis inte undvika ämnet.Detta sagt ska romarna och klassicisterna å andra sidan inte helt oskyldiggöras. (The romerska naiviteten och naturligheten som kom att bli den viktorianska ålderns största ursäkt för den mängd fallossymboler och pornografi som Pompeijii utgrävningarna uppenbarade. Vi skyller givetvis på våra moderna korrumperade sinnen, inte kunde romarna ha...?) En mycket intressant aspekt av ämnet är nämligen det faktum att fastän Valerius Maximus anekdot huvudsakligen fokuserar sig på den anonyma romerska kvinnan och endast i en par korta rader återberättar historien om Pero som födde sin fader med mjölk från sitt bröst:
"Let the same be predicated concerning the piety of Pero, whose father Myco was in a like sorry plight and equally under prison guard. A man in extreme old age, she put him like a child to her breast and fed him."
och Boccaccio i sin De Mulieribus Claris (Famous Women) endast återger historien om kvinnan och modern är konstens representation av myten uteslutande den av fader-dotter relationen. Rubens voluptuösa unga kvinna i rött (med en ganska accentuerad bröstvårta) med en vek och grånad, men fortfarande muskulös och kraftig fader är inte fullständigt oskyldig. Inte heller Murillos (andra tavlan uppifrån) bleka och yppiga decolletage. Annars tycks de flesta konstnärer undvika att uppröra genom att förstärka kvinnans fromma uttryck, faderns sjuklighet eller helt enkelt skapa en viss distans mellan de två figurerna och fokusera på det mindre intima ögonblicket innan bröst och läppar möts.
Efter att ha avslutat Walter Kendricks, The Secret Museum, kan den litterära pornografins historia kortfattat beskrivas som en demokratisk kamp. Den stora genomgående frågan är den om människan behöver en total transparens och odiskriminerande upplysning eller om vissa ämnen bör lämnas åt den krypande skuggan av censur för att skydda oss från oss själva. Den moderna kulturen har valt det förra. Jag kan faktiskt inte fullständigt ta ställning än. Däremot har jag mot allt bättre vetande valt att upplysa ett av historiens källarhål. Och när väl lampan är tänd, är jag rädd, kan den inte släckas igen.
Johanna
3 kommentarer:
Ja, den scenen i Vredens Druvor, hur kan man glömma den? Jag var inte allt för gammal första gången jag läste VD, måste ha varit första året i gymnasiet. Likt alla andra pojkar i min ålder var jag lätt road av all slags sexualitet, gärna på det där fnittriga sättet. Men, och jag tror det är en eloge till Steinbeck, jag fann aldrig något erotiskt med den scenen. Jag tyckte bara den var fin.
Jag tänkte också på den Niklas, och utan erotik. A-M
Det finns ju en fin tanke här. jag tänkte säga dold, men det är den väl inte, som handlar om uppplysningsakten. ett moraliskt ställningstagande kring hur vetskapen av hur saker och ting fungerar påverkar oss. Om det är frågan du tänker utveckla väntar jag med spänning. Ja det gör jag iofs annars också
Skicka en kommentar