lördag 2 februari 2008

KIRURGERNAS HALL


En av mina absoluta favoritplatser i Edinburgh är det gamla kirurgimuseumet, The Surgeon's Hall, väl undangömt bakom en serie dörrar och en mycket oansenlig, nästan privat trappuppgång. Biljetterna i kassan (som viskande delas ut av en satt och fryntlig man, som inte sällan påträffas slumrande när han senare vaktar museets anatomiska avdelning, det tunga huvudet nickande fram och åter) har ett bifogat varningsmeddelande Note: The museum displays human remains which some people may find unsettling.

Det är egentligen inte själv artifakterna jag finner så fascinerande utan snarare historierna från en passerade era av kaos och vetenskaplig kreativitet. För de små glasmontrarna brinner av tidigare kirurgers energi. Av stolta kirurger som dokumenterat sina framgångar, som hyrt in konstnärer att måla av patienter med cancersvulster före och efter behandling. Av tidiga kirurger som samlades och provade ut olika sorters bedövningsmedel och av en slump andades in kloroform och förlorade medvetandet, hopsjunkna mot ett tjockt ekbord på universitetet, medan ett av tjänstefolket förskräckt bankar på dörren. Och den ökände Doktor Robert Knox (karikatyr ovan), en av de mest framstående anatomisterna i Edinburgh vars hunger efter kroppar att dissikera fick ganska brutala konsekvenser. 1800-talets Edinburgh etablerade vakttorn vid kyrkogårdarna eftersom seden att gräva upp och stjäla de fattigas kroppar för att sälja dem till universiteten blivit ett bra sätt att tjäna ett par extra slantar. Och de legendariska bufflarna Burke och Hare ramlade slumpvis över sin nya proffession när Hare's inneboende dog, en gammal pensionerad soldat med en obetald hyra, och Dr Robert Knox pungade ut £7 för liket. En olyckllig slump som ganska snart eskalerade i vad som skulle bli känt som The West Port Murders, en elva månaders vetenskaplig slakt av en serie prostituerade, fattiga, tiggare och bekanta till de båda männen, samtliga lik endast timmar efter morden, redan upplagda för disektion i Knox studiesalar, och inte helt sällan igenkända av eleverna. Hare spenderade ett år i fängelse sedan brotten uppenbarats. Burke hängdes. I The Surgeons Hall finns hans dödsmask, ansiktet förvridet av snaran, samt en liten bok bunden i hans skinn.

I Museets innersta rum, finns den anatomiska avdelningen och den medicinska historiens våldsamma utveckling under det första världskriget. Historien har tagit en vändning. Från vetenskaplig kreativitet, till vetenskaplig realism. Från teori till praktik. Jag blir lätt igenkänd här eftersom jag upprepade gånger slår huvudet i glasmontrarna medan jag försöker böja mig närmre och se bättre, fler detaljer. Det är väldigt sällan man har möjlighet att studera en annan mänsklig kropp. Och avklippt tycks en fot, ett ben, en arm, så bräcklig, att det framstår som ett under att vi faktiskt fungerar. Det finns också en förvånande slumpmässighet, på gränsen till slarvighet, i konservationsprocessen, som jag kan stirra mig blind på. I en av montrarna finns en serie glas med exempel på soldaters tatueringar, ett enormt skepp som måste spunnit över ryggen på en seglare, en suddig kvinnogestalt, någons privata målning som sparats för generationer. Men läkaren som av någon anledning fått kroppen lämnad och anonym på obduktionsbordet har som i brådska klippt skinnet snett och vint och kapat topparna på den mäktiga fullriggarens master. Som om bevarandet varit ett oplanerat infall och snittet gjorts på ren impuls. Skinnbiten är tjock och gulnad och bläcket utflutet. Bredvid fyrmastaren finns den övre delen av en annan soldats ansikte (museets enda riktigt stötande utställningsobjekt), en rödbrun mustasch över överläppen, underläppen förlorad, pannan veckad och ögonen slutna med de fina ögonfransarna bleknade i formaldehyde. Han är uttryckslös, och skinnet har fått en vaxliknande grovporig hinna med åren, men hans tunna vita ögonfransar ger honom en air av feminin bräcklighet, som om han generat blundar.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Jag minns när du och jag gick där. Jag älskade mannen som på så korrekt engelska hedrade oss med ett samtal. Jag minns också den bok som gjordes av människohud... och alla de lik som nattetid bars omkring i Edinburgh... men för egen del såg jag mycket av den fantasiska lärande utveckling som synliggjordes. Fascinerande. Anne-Marie

kersti sa...

Hu, jag är lite osäker på om det är en plats jag vill besöka. Men kanske ändå. Bok i människohud...jag tror att jag skulle vilja se den.

Anonym sa...

Burking blev termen för "body-snatching" i tex. det viktorianska London. Dickens förfasade sig över det dåtida Nova Scotia Gardens/Shoreditch (http://en.wikipedia.org/wiki/London_Burkers)
Läs mer i Iain Sinclairs "London: City of Disappearances". (http://www.guardian.co.uk/books/2006/nov/04/history.biography)...