(En storm är påväg in. Vinden så kraftig att den lägger sig som en hand över läpparna och tvingar de sista flanörerna i mörkret att vända bort ansiktet för att kunna andas. Sopinsamlingarna ligger utstjälpta över gatorna och hyresagenternas träskyltar blåser av fasaderna. Väggarna i lägenheten knakar och knäpper. Och vinden som slår upp från kanalen dundrar mot köksglaset och får rutorna att slå mot fönsterkarmarna. Det låter som dov bordunton eller en svagt rasslande cymbal. Regnet är överhängande. En natt jag kan föreställa mig inte helt olik den regniga juninatt då Mary Godwin, Percy Shelley, Lord Byron och hans läkare utlyste sin litterära tävling i villa Diodati. Tvärs över gatan i det sällan nedsläckta fönstret på tredje våningen, en kvinnans profil, som orörlig i timtal, plötsligt framstår som en docka. Och därför, inatt, Turken och den gotisk-romantiska iden om det mekaniska livet:)
"Among all these prodigies of mechanism, there are, undoubtedly, some which excite admiration by the skilfullness of the deception only. We will mention one of them: The famous chess-player which made so much noise in 1783."
The Book of Illustrus Mechanics of Europe and America, Edouard Foucaud, p 88.
Man kallade honom Turken, Wolfgang von Kempelens schackspelande maskin som 1770 avtäcktes i det österrikiska slottet Shönbrunn. Klädd i turban ("query: Why are all automatons dressed in turbans?" som New Mirrors korrespondent skulle utropa 1843) och turkisk dräkt, svart skägg och grå ögon, traditionellt påminnande om en orientalisk magiker, mötte han sina motspelare över det mystiska schackkabinett mot vilket han satt lutad. Han var en stum uttryckslös motspelare som ibland skakade på huvudet med träögon som rullade i ögonhålorna. Men han lär ändå ha vunnit majoriteten av matcherna till publikens fascination och förvåning. Den schackspelande turken.
Edgar Allen Poe skulle komma att skriva den mest kända skildringen av maskinen, från en av dess uppvisningar i staterna under den affärsmässige ägaren Mälzel 1836. Efter en lång utläggning om den "rena maskinens" underverk och schackspelets oberäknelighet beskriver han träfiguren: "A figure seen habited as a Turk, and seated, with its legs crossed, at a large box apperently of maple wood, which serves it as a table. (...) The right arm of the Chess-player is extended at full length before him, at right angles with his body, and lying in an apparent care-less position, by the side of the board. The back of the hand is upwards. (...) The left arm is bent at the elbow and in the left hand is a pipe." Vetenskapligt registrerar han lådans storlek och form, dess rörlighet och position i rummet och fortsätter med att beskriva Mälzels uppvisning av det inre maskineriet: "Mälzel now informs the company that he will disclose to their view the mechanism of the machine. Taking from his pocket a bunch of keys he unlocks with one of them the door marked 1 and throws the cupboard fully open to the inspection of all present. Its whole interior is filled with wheels, pinions, levels and other machinery, crowded very closely together so that the eye can penetrate but little distance into the mass." På samma rituella vis fortsätter Mälzel uppvisningen av låda två och tre och låter ett stearinljus genomlysa maskineriet för att påvisa dess brist på hemligheter. När maskinen så börjar spela gör han det enlig Poe med vänster hand i en rät vinkel, armen höjd över brädet och sedan sänkt, och fingrarna greppande om pjäsen. Maskineriets kuggar kan höras knäppande genom trät i lådan. Träansiktet är uttrycksfullare än förväntat: "During the progress of the game, the figure now and then rolls its eyes, as if surveying the board, moves its head, and pronounces the words Echec when necessary. If a false move should be made, he raps briskly on the box with the fingers of his right hand, shakes his head roughly, and replacing the pieces falsely moved, in its former situation, assumes the next move himself. Upon beating the game, he waves his head with an air of triumph, looks around complacently upon the spectators..."
Turkens skapare, Kempelen själv, skulle komma att känna allt större motvilja för maskin efter dess första triumferande uppvisning, refererande till den som en bagatell, en simpel maskin. När partier efterfrågades på hoven och bland aristokratin, hävdade han ofta att automatan var under reparation. Under dess första decennie uppträdde Turken inte mer än två gånger och vid tillfälle lät Kempelen helt nedmontera maskineriet, för att sedan åter bygga upp den och motvilligt låta den turnera Europas hov, från Paris, till London, till Leipzig, och Potsdam. Efter sin skapares död övertogs Turken av Mälzel, en tysk musiker med en mindre samling mekaniska dockor, som förfinade mekanismen och installerade en ljudlåda med vilken turken istället för att nicka kunde deklarera sin triumf med det slående Echec! Mälzel och hans nya docka fortsatte turnera hoven, spelande partier med det tidiga artonhundra talets historiska storheter. 1809 slog Turken Napoleon Bonaparte. Partiet spelades på två separata bord, med Mälzel springande av och åter, representerande motspelarens schackdrag på de två brädena. Napoleon lär ha inlett med ett felaktigt drag, varpå turken skakande huvudet flyttat den felaktiga pjäsen till dess rätta plats. När Bonaparte sedan upprepat draget, svarade träfiguren med att ta pjäsen av brädet. Den tredje gången Bonaparte försökte fuska, lät automatan träarmen svepa våldsamt över brädet, och slog ut pjäserna över bordet. Kejsare var road.
Turkens historia kom att få ett abrupt slut efter en sista triumferande tour runt America och Kuba då Mälzel avled på fartyget från Havanna. Dömd att överleva sin ägare, men utan ägare värdelös, kom han att hamna i ett dammigt hörn av det kinesiska museumet i Philadelphia där han uttryckslöst passerade sina sista dagar och tillslut 1854 förtärades i branden som förstörde byggnaden. Hans lär ha viskat sina första och sista ord genom lågorna medan det torra trät sprack upp i elden, Echec, Echec. Och med hans bortgång blev också den hemlighet han burit uppenbarad. Till skillnad från Vaucanson's ätande och skitande anka, som 1739 var hovens mest uppmärksammade automata, var Turkens mysterium inte den rena mekanikens och Kempelen var aldrig den moderna Prometeus han önskat. Den artikel som så tidigt som 1785 i Paris hävdade att i turkens center satt en liten dvärg och styrde hans rörelser hade inte helt misstagit sig. Inte heller den herr Freyere, som 1789 hävdade att en mycket smal och kort pojke kunde ligga utsträckt i lådan under bordsytan var helt på villovägar. I Turkens kabinett satt mycket riktigt en köttslig spelare; i människans kärna, alltid människan. På ett rörligt säte i de bakre delarna av kabinettet kunde spelaren glida fram och åter medan dörrarna till skåpet öppnades för åskådarna. Ett magnetisk bräde speglade dragen uppepå kabinettet och en hålskiva med spelpjäser var kopplad till Turkens arm. Den dolde spelaren kunde också spela upp de klockverksljud som cementerade illusionen samt kontrollera dockans ögon och huvud.
Det är märkligt hur fascinationen för det artificiella livet, lika utbredd på 1800-talet, industrialismen och maskinens era, som idag, ofta bygger på idén att den mänskliga maskinen kan påvisa bättre vad detta att vara människa innebär, än en människa själv. Som om vi kan fånga vår egen kärna endast i antiteser. Genom att skapa vår exakta kopia och nåla fast vad som fattas den kan vi hitta vårt eget innersta element. Lustigt nog är den avslöjande skillnaden mellan människa och docka ofta den mänskliga felbarheten. När Poe tvivlar över Turkens rena mekanik är det automatans slumpmässighet som förbryllar honom. Och när WB Yeats låter dockorna i dockmakarnas hus tala i sin dikt The Dolls beklagar det retligt vaggan och det skrikande barnet i den: "The man and the woman bring, hither, to our disgrace, a filthy and noisy thing." Hur kan ett skrikande, skitande, rödmosigt barn överträffa porslinsdockans matta hud, blanka klara ögon, och följsamma ro? Och dockmakarens hustru lutar sig mot sin makes stol och böjer sig fram och viskar i hans öra: "My dear, my dear, o dear, it was an accident."
ETA Hoffmans Olimpia, litteraturens kanske främsta automata, ur Sandmannen från 1816, följer samma tema. Olimpias hemlighet, i motsats till Turkens, är inte en docka med en mänsklig kärna utan istället en docka förklädd till människa. En tyst liten fröken, enastående pianist, blankögd och getingsmal, kommunicerade med världen och sin passionerade älskare uteslutande med orden Ach Ach och Goodnight Dear och med ovanan att nysa för att dölja ljudet av sitt mekaniska hjärta. Avslöjandet av hennes identitet i novellens slut kastar mörka skuggor i stadens salonger, likt sur fukt över de tapetserade väggarna, det plötsliga tvivlet av personen mitt emot dig vid bordet:
Edgar Allen Poe skulle komma att skriva den mest kända skildringen av maskinen, från en av dess uppvisningar i staterna under den affärsmässige ägaren Mälzel 1836. Efter en lång utläggning om den "rena maskinens" underverk och schackspelets oberäknelighet beskriver han träfiguren: "A figure seen habited as a Turk, and seated, with its legs crossed, at a large box apperently of maple wood, which serves it as a table. (...) The right arm of the Chess-player is extended at full length before him, at right angles with his body, and lying in an apparent care-less position, by the side of the board. The back of the hand is upwards. (...) The left arm is bent at the elbow and in the left hand is a pipe." Vetenskapligt registrerar han lådans storlek och form, dess rörlighet och position i rummet och fortsätter med att beskriva Mälzels uppvisning av det inre maskineriet: "Mälzel now informs the company that he will disclose to their view the mechanism of the machine. Taking from his pocket a bunch of keys he unlocks with one of them the door marked 1 and throws the cupboard fully open to the inspection of all present. Its whole interior is filled with wheels, pinions, levels and other machinery, crowded very closely together so that the eye can penetrate but little distance into the mass." På samma rituella vis fortsätter Mälzel uppvisningen av låda två och tre och låter ett stearinljus genomlysa maskineriet för att påvisa dess brist på hemligheter. När maskinen så börjar spela gör han det enlig Poe med vänster hand i en rät vinkel, armen höjd över brädet och sedan sänkt, och fingrarna greppande om pjäsen. Maskineriets kuggar kan höras knäppande genom trät i lådan. Träansiktet är uttrycksfullare än förväntat: "During the progress of the game, the figure now and then rolls its eyes, as if surveying the board, moves its head, and pronounces the words Echec when necessary. If a false move should be made, he raps briskly on the box with the fingers of his right hand, shakes his head roughly, and replacing the pieces falsely moved, in its former situation, assumes the next move himself. Upon beating the game, he waves his head with an air of triumph, looks around complacently upon the spectators..."
Turkens skapare, Kempelen själv, skulle komma att känna allt större motvilja för maskin efter dess första triumferande uppvisning, refererande till den som en bagatell, en simpel maskin. När partier efterfrågades på hoven och bland aristokratin, hävdade han ofta att automatan var under reparation. Under dess första decennie uppträdde Turken inte mer än två gånger och vid tillfälle lät Kempelen helt nedmontera maskineriet, för att sedan åter bygga upp den och motvilligt låta den turnera Europas hov, från Paris, till London, till Leipzig, och Potsdam. Efter sin skapares död övertogs Turken av Mälzel, en tysk musiker med en mindre samling mekaniska dockor, som förfinade mekanismen och installerade en ljudlåda med vilken turken istället för att nicka kunde deklarera sin triumf med det slående Echec! Mälzel och hans nya docka fortsatte turnera hoven, spelande partier med det tidiga artonhundra talets historiska storheter. 1809 slog Turken Napoleon Bonaparte. Partiet spelades på två separata bord, med Mälzel springande av och åter, representerande motspelarens schackdrag på de två brädena. Napoleon lär ha inlett med ett felaktigt drag, varpå turken skakande huvudet flyttat den felaktiga pjäsen till dess rätta plats. När Bonaparte sedan upprepat draget, svarade träfiguren med att ta pjäsen av brädet. Den tredje gången Bonaparte försökte fuska, lät automatan träarmen svepa våldsamt över brädet, och slog ut pjäserna över bordet. Kejsare var road.
Turkens historia kom att få ett abrupt slut efter en sista triumferande tour runt America och Kuba då Mälzel avled på fartyget från Havanna. Dömd att överleva sin ägare, men utan ägare värdelös, kom han att hamna i ett dammigt hörn av det kinesiska museumet i Philadelphia där han uttryckslöst passerade sina sista dagar och tillslut 1854 förtärades i branden som förstörde byggnaden. Hans lär ha viskat sina första och sista ord genom lågorna medan det torra trät sprack upp i elden, Echec, Echec. Och med hans bortgång blev också den hemlighet han burit uppenbarad. Till skillnad från Vaucanson's ätande och skitande anka, som 1739 var hovens mest uppmärksammade automata, var Turkens mysterium inte den rena mekanikens och Kempelen var aldrig den moderna Prometeus han önskat. Den artikel som så tidigt som 1785 i Paris hävdade att i turkens center satt en liten dvärg och styrde hans rörelser hade inte helt misstagit sig. Inte heller den herr Freyere, som 1789 hävdade att en mycket smal och kort pojke kunde ligga utsträckt i lådan under bordsytan var helt på villovägar. I Turkens kabinett satt mycket riktigt en köttslig spelare; i människans kärna, alltid människan. På ett rörligt säte i de bakre delarna av kabinettet kunde spelaren glida fram och åter medan dörrarna till skåpet öppnades för åskådarna. Ett magnetisk bräde speglade dragen uppepå kabinettet och en hålskiva med spelpjäser var kopplad till Turkens arm. Den dolde spelaren kunde också spela upp de klockverksljud som cementerade illusionen samt kontrollera dockans ögon och huvud.
Det är märkligt hur fascinationen för det artificiella livet, lika utbredd på 1800-talet, industrialismen och maskinens era, som idag, ofta bygger på idén att den mänskliga maskinen kan påvisa bättre vad detta att vara människa innebär, än en människa själv. Som om vi kan fånga vår egen kärna endast i antiteser. Genom att skapa vår exakta kopia och nåla fast vad som fattas den kan vi hitta vårt eget innersta element. Lustigt nog är den avslöjande skillnaden mellan människa och docka ofta den mänskliga felbarheten. När Poe tvivlar över Turkens rena mekanik är det automatans slumpmässighet som förbryllar honom. Och när WB Yeats låter dockorna i dockmakarnas hus tala i sin dikt The Dolls beklagar det retligt vaggan och det skrikande barnet i den: "The man and the woman bring, hither, to our disgrace, a filthy and noisy thing." Hur kan ett skrikande, skitande, rödmosigt barn överträffa porslinsdockans matta hud, blanka klara ögon, och följsamma ro? Och dockmakarens hustru lutar sig mot sin makes stol och böjer sig fram och viskar i hans öra: "My dear, my dear, o dear, it was an accident."
ETA Hoffmans Olimpia, litteraturens kanske främsta automata, ur Sandmannen från 1816, följer samma tema. Olimpias hemlighet, i motsats till Turkens, är inte en docka med en mänsklig kärna utan istället en docka förklädd till människa. En tyst liten fröken, enastående pianist, blankögd och getingsmal, kommunicerade med världen och sin passionerade älskare uteslutande med orden Ach Ach och Goodnight Dear och med ovanan att nysa för att dölja ljudet av sitt mekaniska hjärta. Avslöjandet av hennes identitet i novellens slut kastar mörka skuggor i stadens salonger, likt sur fukt över de tapetserade väggarna, det plötsliga tvivlet av personen mitt emot dig vid bordet:
"The history of this automaton had sunk deeply into their souls, and an absurd mistrust of human figures began to prevail. Several lovers, in order to be fully convinced that they were not paying court to a wooden puppet, required that their mistress should sing and dance a little out of time, should embroider or knit or play with her little pug when being read to, but above all things else that she should do something more than merely listen - that she should frequently speak in such a way as to really show that her words presupposed as a condition some thinking and feeling. (...) At the tea-gatherings everybody, in order to ward off suspicion, yawned to an incredible extent and never sneezed."
(Helt visst också ett uns samhällskritik. I grund och botten är vi ju alla automatoner.)
(Helt visst också ett uns samhällskritik. I grund och botten är vi ju alla automatoner.)
4 kommentarer:
The Dolls
-W.B. Yeats-
A doll in the doll-maker’s house
Looks at the cradle and bawls:
“That is an insult to us.”
But the oldest of all the dolls,
Who had seen, being kept for show,
Generations of [her] sort,
Out-screams the whole shelf:
“Although
There’s not a man can report
Evil of this place,
The man and the woman bring
Hither, to our disgrace,
A noisy and filthy thing.”
Hearing him groan and stretch
The doll-maker’s wife is aware
Her husband has heard the wretch,
And crouched by the arm of his chair,
She murmurs into his ear,
Head upon shoulder leant:
“My dear, my dear, O dear,
It was an accident.”
För att komplettera....
Genom att skapa vår exakta kopia och nåla fast vad som fattas den kan vi hitta vårt eget innersta element. Lustigt nog är den avslöjande skillnaden mellan människa och docka ofta den mänskliga felbarheten. - Jag lyfte ut detta ur din essä... varför är vi så rädda för våra fel. Letar vi ständigt efter det perfekta? undrar Mammari
Jag tror min poäng är den omvända. Att vi faktiskt finner en befrielse i vår felbarhet. Ingen vill gå ut med en docka. Hoffmans rader innehåller i min mening en viss samhällskritik, dansa i otakt, o för all del, sitt inte bara följsamt och lyssna, visa att du känner och tänker, visa att du lever. Vi kan beräkna den perfekta rörelsen, men vi kan inte beräkna det så bedårande älskvärda slumpmässiga misslyckandet.
Konsten att vinna ett parti schack är lätt....
Skicka en kommentar