tisdag 19 februari 2008

DEN LOKALE FRÄLSAREN OCH SEDEMERA TVIVLAREN

En vän till mig, F, hade en fas för länge sedan då han föreställde sig själv som Jesus. Han hade fridens gåva. Lite som en cykelreparatör förklarar han. Någon gång passerade han ett grälande par i en korridor och promenerade försynt upp till dem, extatisk av sin förmåga att hela, lutade sig mot väggen ett par meter därifrån, och med cykelreparatören i åminne, så pragmatiskt, spred han ro. Av en eller en annan anledning slutade paret skrika åt varandra, och fortsatte vidare. Post hoc ergo procto hoc. Efter detta, alltså på grund av detta, logikens sköna misstolkningar. (Hur poetiskt har inte felaktiga syllogismer alltid klingat, detta logiska sammanbindande av två oförenliga punkter. Stenar kan inte flyga. Människan kan inte flyga. Människan är en sten.)
F har annars med åren avlagt Jesus och höjt Bibelns tvivlare till sina favoriter. Tomas, mannen som ogenerat sticker handen i Jesus öppna sår, empirisk sökande sanningen. Denna så fysiskt köttsliga aspekt av frälsaren. Inte helt olik F själv, som på begäran gärna drar upp skjortan och visar upp sitt sneda blindtarmsärr, refererande till dess bakgrund som Operationen, och som, om du frågar, låter dig sträcka ut fingrarna och stryka över den vaxartade maskan i huden. "Unless I see the nail marks in his hands and put my finger where the nails were, and put my hand into his side, I will not believe it." (John 20:24-25 NIV) En vecka senare, trots den låsta dörren, kommer Jesus till apostlarna och säger till Thomas: "Put your finger here; see my hands. Reach out your hand and put it into my side. Stop doubting and believe." Och Thomas svarar: "My Lord and my God!" (John 20:26-28) Huruvida Thomas rörde Jesus lämnas i dunkel. (Matteus fattar sig kortare: "When they saw him, they worshipped him; but some doubted." Matt 28:17. Medan Lukas håller sig till en mer allmän skildring: "They were startled and frightened thinking they saw a ghost. He said to them. 'Why are you troubled, and why do doubts rise in your minds? Look at my hands and feet. It is I myself! Touch me and see; a ghost does not have flesh and bones, as you see I have.' When he said this, he showed them his hands and feet. And while they still did not believe it because of joy and amazement, he asked them, 'Do you have anything here to eat?' They gave him a piece of broiled fish and he took it and ate it in their presence." Lukas 24:37-43.)

Likt många andra religiösa är hans moraliska karta inte lika förlåtande och liberal som det Nya Testamentet. Istället kan hans sociala utbyten och deras förväntade respons mätas nästan matematiskt efter Eric Berne's The Games People Play, en av dessa pragmatiska 60-tals psykologer. Enkel kommunikation och vardagliga ritualer kan ses som en serie "strokes" (smekningar) som utdelas i enheter beroende på initmiteten mellan de två deltagande spelarna. När Herr F säger Hej (en enhet) bör Herr A svara likbördigt. Detta mest basala två-enhets utbyte. Om inte kommer, som Berne så metaforisk beskriver det, hans navelsträng, detta sociala band, att torka samman, och han kommer känna sig förbisedd. Likvördigt kan för många strokes i fel sammanhang göra den andre spelare misstänksam. Varför frågar Herr F hur jag mår (fyra enheters utbyte) när vår vardagliga kommunikation endast är två? På samma sätt förväntar sig F, när hans gjort vissa medgivanden att hans gäst bör reflektera hans hållning. I detta gungbrädespel kan även de mest banala social faux pas få enorma konsekvenser. (Vi har däremot sedan länge lämnat de grunda vatten som Berne's ritualer innebär, och vadat ut mot avgrunden, de riktiga livsspelen. Jag kan inte finna Berne's titel på min egen situation. Han kunde däremot ha kallat det PHMYLM, Prove how much you like me.)
Så kommer det sig när jag tillslut meddelar min resignation för kvällen, att han förebrått, likt ett barn, vänder sig till mig och på fullaste allvar frågar "Varför?" En fråga vars svar i de flesta fall ligger outtalat i påståendet "Det är nog dags för mig att börja röra på mig." Och vars egentliga bakgrund vi helst lämnar outsagd, om så leda, rastlöshet, oro, trötthet eller hunger. Likt en serie andra fundamentala men okorrekta frågor är dess bredd enorm; varför vill du lämna mig?; varför överger du mig?; älskar du mig inte? Och där andra skulle lämna svaret okommenterat, säger F ilsket: "Är det verkligen viktigare än mig?" Här reser han sig och strycker skägget, rör sig över golvet framför fåtöljen. "Förstår du hur förskjuten jag känner mig?" Men istället för att uttrycka någon sorts besvikelse brusar han upp. Han muttrar. "I så fall kan du gå nu." Likt alla vansinniga nålar han fast en slags skuld på deltagaren. En nål som mycket långsamt gnager sig in i skinnet och mycket snart får dig att inte längre ifrågasätta hans ilska utan istället undra över dina egna prioriteringar. Varpå jag finner mig tryckt i ett av rummets hörn med bössan riktad mot pannan. Damned if you do, damned if you don't. Likt alla sociala hörnor har medspelaren svagheter och F's är hans oändliga respekt för den tredje osynliga pjäsen på brädet. För att blidka F behövs därför inledningsvis A. en Bernsk smekning av enorm storlek, ett erkännande, ett ömhetsbevis, eller ett sammanbrott. Och B. det kravfulla yttre förhållandet, en deus ex machina i form av en opålitlig lynnig partner. Därtill C. eftergivandet. "I'll give you fifteen more minutes, than i have to go; J's going to kill me." Och för att riktigt slå spiken i kistan. "Ok, an hour, but that is all." Och lika hastigt som Guds vrede blåst över, lägger sig en film av sällhet över hans ögon.
På vägen hem genom the meadows, är luften tjock av frusen dimma. Ett vitt tält står uppslaget vid Middle Meadow walk och genom plastfönstren sitter en församling runt ett bord och äter, billiga kandelabrar över vita pappersdukar. I entren sitter två uttråkade unga män i neonfärgade rockar tyst och väntar. Och över regnskyddsfasaden hänger plakat i röd färg. "If you could ask God one question, what would you ask him?

3 kommentarer:

Anonym sa...

Varför tvivlar jag? Det är min fråga. Anne-Marie

J sa...

Tvivlar du? Och på vad? Jag tycker tvivel är enastående. Riktigt säker kan man inte vara om man inte vågat tvivla på den. Det finns en underbar scen i Genesis, där Jacob en natt brottas med en okänd man. De brottas hela natten och när solen går upp ber mannen honom sluta. Jacob svarar att han först måste välsigna honom. Mannen frågar efter hans namn. Jacob svarar Jacob. Mannen förklarar att händanefter är hans namn Israel, för han har brottats med det gudomliga och stått kvar. En otroligt vacker berättelse om tvivel. Jag gillar också bibelns till synes så litterära detaljer. När Jacob fortsätter sin resa står det att han haltar, efter som gud slagit honom över höften. Lika så känns det så mänskligt att jesus, återuppstånden, äter en portion fisk för att bevisa sin kroppslighet för apostlarna.

Svensklärarföreningen sa...

Min fråga till Gud - varför tvivlar jag? Jag undrar så... Anne-Marie