måndag 4 februari 2008

REQUIESCAT IN PACE - ETT MAKABERT SIDOSPÅR I BOKBINDNINGENS HISTORIA

"Think when you are terrified by humans. . . . of your own human skin."
(Stämpel på tyska från utsidan av kartongen till en inbunden samling pamfletter av den holländske anatomisten Bernhard Siegfried Albinus, bunden i mänskligt skinn)

Helt apropå Burke's lilla skinnbok i det Surgeon's Hall har jag plötsligt funnit mig indragen i den obskyra värld som antropodermisk bokbindning innebär. Traditionen är mer vanlig än man kan förvänta sig och anrika bibliotek sitter på fler än ett verk i människohud.

Den dokumenterade processen sträcker sig tillbaka till 1700-talet (även om den relativt odokumenterade antropodermiska marknaden förmodligen är betydligt äldre). Tidiga exempel bands ofta för sin symbolisk eller som propaganda. Den Franska Revolutionen såg banbrytande verk som The Rights of Man och flera utgåvor av den franska konstitutionen 1793 bundna i revolutionens offers skinn, att kraftfullt symboliskt verktyg. (Användandet av mänskligt skinn som en slags krigstrofe likställer offret vid ett djur, och givetvis inte helt oväntat, hade flera av nazister i koncentrationslägren för vana att samla på sig delar av offrens skinn, gärna med färgglada eller obscena tatueringar, som det yttersta beviset på total förakt, ett flertal arkiverade i Washington DC efter att ha legat som bevisföring i en serie krigsbrottsrättegångar.)

1800-talet och dess vetenskapliga nyintresse och överklassromantik såg en nyutveckling i det mänskliga boklädret i en serie medicinska skrifter bundna i de medicinska exemplen från obduktionsbordet, många förmodligen fattiga eller utan släktingar, och de inbundna verken i viss mån en slags hyllning till de offer som hjälpte forskningen framåt. Lagböcker fick en liknande behandling. The Harvard Law School's bibliotek lär ha plockat upp en 1605 manual för Spanska advokater, Practicarum quaestionum circa leges regias Hispaniae,
för 42.5 dollar i ett litet antikvariat i New Orleans för att först decennier senare upptäcka den lilla lapp som satt fästad vid insidan av pärmen:

"The bynding of this booke is all that remains of my deare friende Jonas Wright, who was flayed alive by the Wavuma on the fourth day of August, 1632. King btesa did give me the book, it being on of poore Jonas chiefe possessions, together with ample of his skin to bynd it. Requiescat in pace."


En annan ökänd praxis var att binda böcker i avrättade kriminellas skinn. Fader Henry Garnet, avrättad för sin involvering i Guy Fawkes högföräderi, lär för evigt stirra ut ur pärmarna på boken som enligt myten bands i hans skinn, A True and Perfect Relation of the Whole Proceedings Against the Late Most Barbarous Traitors, Garnet, a Jesuit and his Confederates, 1606. En annan legendarisk titel är The Highwayman: Narrative of the Life of James Allen alias George Walton som bands i författarens skinn med inskriptionen Hic Liber Waltonis Cute Compactus Est (Den här boken av Walton, bunden i hans eget skinn) på författarens egen begäran för att sedan överlämnas till en John A Fenno, ett av Walton's rånoffer som imponerat honom genom sitt motstånd. (bild ovan). Antoine Le Blanc, fransk emmigrant till New York, lär å sin sida finnas utspridd både till höger och vänster bland den amerikanska småstaden Morristowns överklass sedan han klubbade ihjäl familjen Sayre på vars farm han fått arbete 1833. Den hängning som följde blev ett mindre publikattraktion som samlade mer en fyra gånger den lilla staden befolkning, dit man vallfärdade med picknick och filt för att vänta in spektaklet. Efter avrättningen lät man skinna Le Blanc och skicka hans hud till the Atno Tannery, där man tillverkade en serie små minnesartifakter till stadsborna; plånböcker, lampskärmar, och bookpärmar. De resterande skinnlämningarna såldes gatan, signerade av självaste sheriffen.

Lawrence S. Thompson's kapitel om anthropodermic bibliopegy, The Tanned Skin, 1946, är en ingående dokumentation av ämnet (och en ändlös källa till historikt tvivelaktiga men underhållande anekdoter) och beskriver ingående de olika verkens utseende. Råttfångare Cudmore, som mördade sin fru, har en bok bunden i sitt skinn om vilken Thompson noterat: "The skin is dressed white and looks something like pigskin in grain and texture." Medan mördarens Horwoods bok "resembles light russia, has tooled borderlines in gold with a skull and crossbone stamped in each corner." Vi kan också lära oss att ryggskinn oftast är grovporiga medan skinnet från en kvinnas lår är nästan omöjligt att skilja från grishud. Samt att mänskligt skinn under färgning och preservationsprocessen krymper tre storlekar men istället blir fyra gånger så tjockt.

Inte helt oväntat är ämnet alltid så politiskt korrekt utan höljer ändlösa smaklösheter som gömts undan i dammiga museumsarkiv med åren. Till de mer groteska samlingsobjekten i människoskinn hörde Hermann Boerhaave's (1668-1738) samling medicinsk curiosa med bland annat ett par högklackade kvinnoskor i läder från en avrättad man, bröstvårtan likt ett ornament vid tån. Givetvis, enligt den småpornografiske förläggaren Isidore Liseux lär det finnas en volym av de Sades Justine and Juliette bunden i ett par kvinnobröst. Och en viss oidentifierad Dr V. i 1800-talets Frankrike lär ha haft en faibless för tatueringar och lär ha begärt en privat utgåva av De tre Musketörerna, bundet i hud med en tatuering av två duellerande riddare. Avslutningsvis, för att riktigt infamna smaklösheten i ämnet bar en viss amerikansk kvinnlig burlesk artist enligt historien sina mynt i ett påse av ett manligt skrotum.

För vidare bryderier: Tanned Human Skin av Lawrence S Thompson, 1946 , The Fine Books Blog , Books bound in human skin, Lampshade myth? av Dan Alban , The Wallet Man

2 kommentarer:

Ninna sa...

Det är helt ofattbart! Detta med att använda mänsklig hud till bokomslag (lampskärmar mm) är så makabert. Samtidigt upplever vi det knappast makabert att vi använder djurskinn, djurhud till en mängd ting.
I nazityskland lär man även ha gjort tvål av människor. Men av vad? Huden där också? Fettet? om det nu fanns något fett att ta av de arma koncentrationsfångarna.

Ja, tankarna springer iväg helt av sig själva. Tack för dina underbara, välskrivna, intressanta inlägg. Jag ser alltid fram emot dem. Jag hoppas de blir en essäsamling så småningom. Den skulle jag mer än gärna ge plats för i min bokhylla.

Martin sa...

Politiskt inkorrekt var ordet sa Bull! Helt otroligt, man baxnar.

Finns det inga tidningar som är intresserade av dina artiklar - jag hade definitivt hört av mig till t ex Populär historia kanske!

Instämmer med Ninna ovan - essäsamling gärna!