LITTERÄRA MOLARER

"Under vårt underhållande minspel väntar alltid kraniet, pokeransiktet."

För Levande och Döda, Tomas Tranströmer, 1989

Det händer att D, när han sjunkit till botten av sin anarkistiska letargi, struntar i att sätta i löständerna. Istället sitter han och putsar dem med en tandborste doppad i TCP, en antiseptisk lösning med en tung rökig doft inte helt olik min ett glas Laphroaig (som redan blivit lika nostalgisk för mig som klassiska madeleinekakor som plasttrollen på åttiotalet, pastellkritor, och Davidoff Coolwater). Att se D utan tänder är inte helt främmande från att se honom naken, och gör mig lika generad. Utan att egentligen sätta fingret på vad som förändrats, är det som om en främling uppenbarar sig i hans kropp. Eller också är det hans röst som förändras, den lätt läspande s'en, och orden som förlorar skärpan, som trubbiga föremål eller oskarpa fotografier. Men mer än något annat är det en intim påminnelse om förgänglighet. Om ögat är fönstret till själen, kommer tänderna alltid vara fönstret till det primitiva, det själlöst anatomiska, och efterlivet.

Ingen kroppsdel gestaltar väl åldrandet och den stundande döden bättre än våra tänder. Det mest överväldigade tecknet för vår förlorade barndom, de fina små pärlformade mjölktänderna. Och åren som kan räknas i uppsprickande tänder, plågsamma visdomständer och tillslut tandlossning, kaffefläckar och tandlöshet. Samtidigt, paradoxalt nog , är det den enda kroppsdel som efter vår barndom förblir oföränderlig och som fortsätter gapa även ur den hudlösa förruttnade skallen. De sitter uppradade som en påminnelse om vad som ska komma, per definition märkliga, den punkt där skelettet under huden tränger sig ut genom skinnet. En symbol för skönhet, smärta och djurisk potens. Och när du tillslut bestämmer dig för att ohämmat stirra in i folks munnar, reser sig tandraderna plötsligt hejdlöst ur de mest oväntade källor.

Så framstår plötsligt Gregor Samsa inte bara som insekt, utan än mer som tandlös: "He seemed, unfortunately, to have no proper teeth (...) but the lack of teeth was, of course, made up for with a very strong jaw..." och detta att ha tänder blir givetvis en livsnödvändighet: "It seemed remarkable to Gregor that above all the various noises of eating their chewing teeth could still be heard, as if they had wanted to show Gregor that you need teeth in order to eat and it was not possible to perform anything with jaws that are toothless however nice they might be."
Och när Orwells protagonist i 1984 sitter fängslad i romanens slut är det tänder som representerar hans förfall och maktlöshet: "'Open your mouth. Nine, ten, eleven teeth left. How many had you when you came to us? And the few you have left are dropping out of your head. Look here!' He seized one of Winston's remaining front teeth between his powerful thumb and forefinger. A twinge of pain shot through Winston's jaw. O'Brien had wrenched the loose tooth out by the roots. He tossed it across the cell. 'You are rotting away,' he said; 'you are falling to pieces. What are you? A bag of filth.'"
Även Cervantes Don Quixote lider av tandvärk. Förtvivlat vänder hans sig till Sancho "I pray thee, feel a little how many teeth I want in my upper jaw on the right side, for there I feel most pain." Och Sancho sticker in fingrarna mellan riddarens läppar och frågar hur många tänder där brukade finnas. "'Four, besides the eye-tooth, all of them whole and sound.' 'Think well on what you say' cried Sancho. 'I say four' replied Don Quixote." "'Bless me!', quoth Sancho, 'why, you have in this nether jaw on this side but two grinders and a stump; and in that part of your upper jaw, never a stump, and never a grinder: alas! All is levelled there as smooth as the palm of one's hand.' Och riddaren ojar sig vemodigt och yttrar förtvivlat det för tandläkare så odödliggjorda citatet: "Every tooth in a man's head is more valuable than a diamond."
Tandlösheten är en återkommande symbol för maktlöshet och förfall, försvarslöshet och hjälplöshet, så grundläggande att den återkommer i våra drömmar. Freud likställer kanske inte helt oväntat rädlsan för att förlora tänderna med kastraktionsångest. Förlusten av tänderna är en avmaskulinisering, potenslös, det mjuka tandköttet påminnande om ett barns eller en åldring. Våra molarer besitter en otämjd, nästan djurisk kraft. Och det är väl inte en slump att vidskepelse och folklore alltid förenat avläggandet av mjölktänderna med ritualer som den västerländska tandfen, för att underlätta förlusten. Tändernas symboliska makt sträcker sin rötter till kulturens vagga. I Bibeln förekommer upprepade gånger hotet om utslagna tänder. "Lejonet vrålar, vilddjuret ryter, men bestarnas tänder krossas" (Job 4.10), "Du slår alla mina fiender på kinden, du krossar de ogudaktigas tänder" (psaltaren 3.8) och "Gud, krossa tänderna i deras mun, bryt sönder de unga lejonens käkar, Herre!" (psaltaren 58.7).
Som en not på kastraktionsångest går det inte heller att glömma den vittspredda myten om vagina dentatan (falskt krediterad herr Freud), den absurda iden om det betandade kvinnliga könsorganet, som slutligen helt likställer kvinnas två öppningar med varandra. (Dock snarare mytologiskt utbrett än kvasi-medicinskt, min sensationella facsimile-utgåva av Anomalities and Curiosities of Medicine av Gould och Pyle från 1896 nämner inget om bestialiska vaginor, men har en ganska underhållande artikel om Exctraoral Dentition, "...Dr Dave, at a meeting of the medical society in Christiania, showed a tooth removed from the nose of a woman aged fifty-three. The patient had consulted him for ear-trouble and the tooth was found accidentally..." Tanken på tänder någon annanstans än mellan läpparna är annars extremt äcklande, som om vi kroppsligen skulle hysa delar av en annan människa i oss.)

Litteraturens kanske främsta skildring av tandmotivet tar upp en mer erotiserande och morbid aspekt, och fick Freud att klappa händerna åt den klockrena kastraktionssymboliken. I Edgar Allen Poe's novell Berenice är berättaren Egaeus är plågsamt besatt av sin älskade döende Berenice's tänder. Medan sjukdomen långsamt förtär den unga flickan förblir hennes tänder oföränderliga och hennes kusin sitter med lika delar skräck och besatthet vid hennes sjukbädd och beskådar hennes märkliga leende. "Not a speck on their surface - not a shade on their enamel - not an indenture in their edges - but what that period of her smile had sufficed to brand in upon my memory. The teeth!-the teeth!-they were here, and there, and everywhere, and visibly and palpably before me; long, narrow, and excessively white, with the pale lips writing about them, as in the very moment of their first terrible development." Dessa tänder blir för honom en ide, likt Platons ideer, en perfektion, ett förkroppsligande av skönheten, essensen av kvinnan som varit. Ju mer Berenice's ansikte sjunker samman och långsamt förvrängs till en bild av döden, ett kranium, desto tydligare framträder hennes pärlrad av tänder. Likt många Poe noveller eskalerar vansinnet tills den desperate Egeaus i novellens slut har slitit tänderna ur den halvdöda flickans mun, en handling som uppenbaras när de 32 små fina elfenbenslika tänderna faller ur en ask han kramat och rullar ut över golvet.
Ett annat erotiserande tandmotiv är Nabokovs skildring av Lolitas tänder, fläckade av rött läppstift, som genast får berättaren att associera till minnenas prostituerade. "Some of the red had left stains on her front teeth, and I was struck by a ghastly recollection — the evoked image not of Monique, but of another young prostitute in a bell-house, ages ago, who had been snapped up by somebody else before I had time to decide whether her mere youth warranted my risking some appalling disease, and who had just such flushed prominent pommettes and a dead maman, and big front teeth, and a bit of dingy red ribbon in her country-brown hair." Tandborstningen för övrigt den enda "sanitary act" Lolita "preforms with real zest...".

Somliga litterära tänder förvånar. Mot all förväntan har en gammal föräldralös gatupojke som Brontës Heathcliff i 1800-talets England ett nästan perfekt vitt pärlband med sig i graven. Som Nelly, när hon finner hans kropp ännu väntade på sin älskade vid fönstret, beskriver som "sharp" och "white". Det är lätt att glömma äldre tiders hygieniska förhållanden och förutsätta samma tandvård som idag. På 1700-talet var löständer var en nyhet och tandvården i sin vagga. Till och med drottning Elisabeth den 1 lär ha pluggat igen hålen i tandraden med små bitar hoprullat tyg inför officiella möten. Löständerna var stora och klumpigt insatta, och allt som oftast framställda med riktiga tänder, en dyr vara och svår att anskaffa. Tandhygienens historia givetvis lika morbid som den tidiga medicinens. Efter kriget vid Waterloo och över 50 000 mäns fall, främst unga soldar, vid god hälsa, plundrades slagfälten på tänder som sedan skeppades tillbaka till England. Man kallade dem Waterloo Teeth, en fashionable accessoar vid sekelskiftet. Termen kom att överleva bruket och användes väl in på 1800-talet trots att utvecklingen, från seklets mitt, hade börjat röra sig allt mer mot artificiella löständer i porslin.
Thomas Mann ger i Buddenbrooks, (där tänderna spelar som ett ledmotiv genom romanen och familjens nedgång och fall målas upp genom deras gaddar och tillslut i Thomas Buddenbrook fall (hans tänder har redan från födseln beskrivits som dåliga, "small and yellow") leder hans död.) en klassisk tidig skildring av rudimentär tandvård: "Thomas Buddenbrook clutched the plush arm-rests with both his hands. He scarcely felt the forceps close around his tooth; but from the grinding sensation in his mouth, and the increasingly painful, really agonising pressure on his whole head, he was made amply aware that the thing was under way. Thank God, he thought, now it can’t last long. The pain grew and grew, to limitless, incredible heights; it grew to an insane, shrieking, inhuman torture, tearing his entire brain. It approached the catastrophe. 'Here we are,' he thought. 'Now I must just bear it.'It lasted three or four seconds. Herr Brecht’s nervous exertions communicated themselves to Thomas Buddenbrook’s whole body, he was even lifted up a little on his chair, and he heard a soft, squeaking noise coming from the dentist’s throat. Suddenly there was a fearful blow, a violent shaking as if his neck were broken, accompanied by a quick cracking, crackling noise. The pressure was gone, but his head buzzed, the pain throbbed madly in the inflamed and ill-used jaw; and he had the clearest impression that the thing had not been successful: that the extraction of the tooth was not the solution of the difficulty, but merely a premature catastrophe which only made matters worse."

Det är möjligt att den moderna tandhygienen har raderat tändernas expressiva natur ur den samtida litteraturen. Först i Skottland gick det åter upp för mig att vi verkligen fortfarande kan läsa in bakgrund, klass och ålder i våra tänder. Min bror, som bestämt sig för att studera till tandläkare och hans flickvän (med den mest perfekta tandrad jag sett, kritvit, tät, med det fint rosa tandköttet välvt i symmetriska bågar) frågade mig med en märklig blandning av groteskt engagemang och plötslig genuin upphetsning hur det förhöll sig: "Dom är tandlösa där, är dom inte? Det är sant, va? Folk tappar tänderna." Som om något liknande aldrig hade rapporterats. (Spike Milligan dömde, på liknande vis de brittiska tänderna, med "faint praise": English Teeth! HEROES' Teeth!/Hear them click! and clack!/Let's sing a song of praise to them - Three Cheers for the Brown Grey and Black.) Och jag inbillade mig att de betraktade mina egna tänder med samma ohämmade vetgirighet.

Bild och inspiration från Shovelware