BETLEHEM 2004

Jag pendlar uppenbarligen mellan eufori och desperation så hastigt att kroppen knappt kan hänga med och jag finner mig totalt utslagen redan vid klockan ett. Efter några timmar i min brors studentrum mitt emot södersjukhusets lokaler vars upplysta rum med surrealistiska vita metallskepnader som slår ut över en märklig gårdsplan med svarta rektangulära dammar, krusade i vinden, är kvällen höljd i rofylld tonårsdekadens. Av bläcksvart nattkaffe framför en överfylld ljuslykta som agerar askfat, av flugor i rispapperslampan och räkningar i halvt uppfläkta kuvär över golvet. Dekadens ännu inte ett tillstånd utan en målriktning.
Jag minns Glasgow för snart fyra år sedan.

Glasgow om nätterna har en överhängande råhet i luften, som att sätta näsan till en spritflaska och andas in. Dess vidunderliga gråhet tornar upp sig kring infarten, där övergivna bostadskomplex bommats igen med träskivor och lämnats, inväntande förfall, eller när pengar finns att uppborda, demolering. Hilton skuggar M8:n med svarta glas mot en grå fasad. Och sista bussen stannar vid tolv på Buchanon Street Busstation, en öde parkeringsplats, med ett tjugotal kallt upplysta bås i en halvcirkel kring den asfalterade gården. När jag anlände för snart fyra år sedan var stationen är tom så när som på fyra svarta taxibilar parkerade mot trottoarkanten, chaufförerna tillbakalutade, tomt stirrande ut i mörkret. Någon bläddrade i kvällstidningen. Mannen i den främre bilen, med ljuset avslaget, lät röken från en cigarett rulla ut mot glaset innan han hakade upp dörren, släppte fimpen på gatan och stönande sträckte ut sin känga och trampade ut glöden. Han hette James, skulle det visa sig, en korpulent frånskild sextioåring med en fjortonårs dotter och en liten knappt inredd två, knappa kvarteret från ex-fruns hus. Han andades väsande och rökte som en skorsten, fimpandes över plastmattan på golvet, innan han slängde ut det gulnade filtret genom fönsterrutan, och räckte över sitt tummade paket till mig, genom hålet i plexiglasskivan mellan oss. Mayfield med dess röda extraprisbanderoll kring plasten, den billigaste smaklösaste tobaken Storbritannien har att erbjuda.

Glasgow, 9 september 2004, bredde ut sig som en sur sjö utanför taxifönstret, glasklar men livlös. Stan kunde knappast liknas vid annat än ett Betlehem för tvåtusentalet i förhållande till dess gästfrihet. Medan natten utanför förvreds i sin kulmen och pubarna slog igen vid ett och de sista grällt upplysta snabbmatsresturangerna drog till sig de grönvitrandiga fotbollströjorna, likt nattflugor vid en låga, stapplande med sina bruna flottiga papperspåsar upp för gatan, uppenbarade sig staden i all sin sänglöshet. Det första vandringshemmet vi stannade vid var fullbokat, liksom det andra och det tredje, och de dyrare hotellen, till och med självaste Hilton. Vi satt i det gula ljuset från taxilampan och lyssnade på det brusande ljudet från taxicentralens pakistanske telefonväxel i radion, som tillslut uppgivet deklarerade sin hjälplöshet, "There's nowhere tonight..." Den blekt blå bilklockan slog över i tre. Nollorna rullande fram, som om slaget tycktes oändligt plågsamt. Och James böjde sig fram och slog av den tickande mätaren.

Hans lilla hus låg i en av Glasgows uniforma villaområden. Putsfasad och grusplan, likt en sandfärgad medelklassöken. Han visade mig hummande runt de fyra rummen. Det garderobstora köket med furuskåp, det knappt möblerade vardagsrummet och hallen med en serie inramade fotografier av hans fjortonåriga dotter, liten, satt, med tandställning och tjock svart eyeliner. "She lives with her mom, my ex-wife, just down the road." Hans engelska trög som sirap, släpig och guttural. I det lilla sovrum visade han upp den syrgasmask han måste använda om nätterna. Han slog på den och vi lyssnade till dess artificiella andetag, och det rasslande maskineriet. Han trädde den över näsan och munnen för att förklara, fingrade över inställningarna och andades så djupt att den tunga klotrunda överkroppen hävde sig kantigt. Ljudet påminnde om brusandet från grannens vattenledningar, på en gång knappt hörbart och överväldigande i den annars så isolerade tystnaden. "It's me lungs" sa han. "But it innay the cigarettes that are to blame." Som om hans ensamma andetag inte redan vore lägenhetens enda ljud var han bunden till en maskin som orkestrerade dem. "My wife hated that I snored. Used to wake'er up."

Rummen var avskalade som om de aldrig fyllts upp igen efter skiljsmässan. Den lilla enkelsängen med dess noppiga lakan, en fleecefilt utbredd till överkast. Blå heltäckningsmattor spirande runt sängen och garderoben. I vardagsrummet visade han sin bokhylla, två gånger noll komma tre meter, ett par encyklopedier, ett par barnböcker, Moby Dick, och en skottsk historieantologi. I övrigt den universella ålderdomsestetiken, blekt rosa fransade lampskärmar, inrökta konturtapeter, decenniegamla soffor, och furumöbler från Ikea. Och den så överhängande ensamheten, från den enda diskade koppen vid diskhon, den enda handduken i badrummet och den ensamma läderfåtöljen framför teven, med den gråa cigarett-askan pudrad över det högra armstödet.

Han bäddade åt mig med en brun sovsäck på den oanvända bäddsoffan och vi satt under tystnad och tittade på sportreferaten som repriserades i loopar om trettio minuter. De förutsägbara resultaten om och om igen. Nästan generat förberedde han en tallrik åt mig i det lilla köket och ställde ned den på soffkanten. Den brittiska kosten som då tycktes så oändligt främmande. Former, färger och smakkombinationer ur en Burtonsk skräckfilm. Torra vitrosa sockerkaksformer med sylt och glasyr, och kantiga pudrade chokladkakor och färglösa puddingar i små plastförpackningar till kolsvart frukostte. Han hade ett behov att förklara även de mest basala aspekterna av sin livsföring, som om alla dessa vardagliga banaliteter hade gått ouppmärksammade allt för länge, och först i någon annans umgänge fick sin betydelse. Han pekade ut de ensamma krukväxterna, de få porträtt som hängde över väggarna, soffkuddarna, askfatet, och tofflorna som om de minsta beståndsdelarna plötsligt blivit de viktigaste, som om han fann sig nästan stolt över att kunna säga någonting om dem, att kunna visa upp den tyngd av minnen som hade lägrat sig istället för möbler i de tomma rummen.

Sedan jag hade somnat måste han ha gått ut för att fortsätta sina ensamma pass över glasgows gator för jag vaknade av att han kom hem igen vid soluppgången och smög in i det lilla sovrummet och väntade på att jag gått upp innan han kom ut igen. Han hade köpt en karta över Edinburgh som han slog upp över frukost teet och Mayfair cigaretterna medan han förklarade att han lika gärna kunde köra mig hela vägen. Motorvägen låg öde i morgonsolen. Han hade kört Henke Larsson en gång, minns jag, på den tiden när han spelade för Celtic. Och han förklarade att han hade varit mycket liten, mycket vänlig och pratsam. När han släppte av mig utanför den nedklottrade trappan till the Backpackers Hostel knappa timmen senare skakade han avfärdande på huvudet när jag frågade om jag var skyldig honom något. En pint, sa han, en pint nästa gång du besöker Glasgae. Han klottrade sin adress och sitt nummer över en utriven sida ur kartbokens försättsblad. Och sedan, efter viss tvekan, krafsade han dit sitt namn i kapitäler ovanför: JAMES. Avskedet var på en gång taffligt och bottenlöst tragiskt. Jag tror att han räckte fram sin hand genom den nedvevade rutan och att han ett ögonblick satt kvar, slog ut en Mayfair ur det blå paketet och tände den, medan jag vinkade från trappuppgången med min enorma kappsäck. Och sedan rullade han ut över kullerstenen och försvann i myllret av svarta taxis runt hörnet på Princess Street. Jag upplevde det som om båda våra liv försjönk i osedd tystnad. Hans i den rasslande rökfyllda taxin och den lilla isolerade tvåan, och jag i mitt eget främlingskap, på en ranglig loftbed i ett blåtecknat rum i en av vandrarhemmets många slingrande korridorer. Jag å andra sidan skulle, på den tiden, erövra, bygga upp mitt nätverk av bekräftelse, av åskådare. Han skulle fortsätta att vänta, fortsätta sina nattliga tiominuterssamtal med turister, alkoholister och affärsmän, fortsätta vänta på den fjortonåriga dotterns besök, och åter sjunka in i den stilla osedda lunken, låta möblerna åter bli möbler, och somna till det tunga pulserande ljudet av de egna andetagen.