torsdag 6 mars 2008

AND ELYSIUM WITH ALL ITS GLORIES DECENDS UPON THE DAZZLED IMAGINATION OF THE DRINKER...

Klockrena freudianska misstag är ovanliga. Så det är givetvis svårt att inte spara dem likt torkade blommor mellan bladen i dagboken när de väl inträffar. D. har varit hos doktorn. Han ger mig en ganska detaljerad beskrivning av besöket i helvetet medan han dricker cider ur ett decilitermått och ritar ett streck i bläck på ovansidan av handen för att hålla räkningen. Sjukbesöket är fyllt av absurda detaljer, det papper han fått fylla i, i vilket han kunnat kryssa i önskemål om tilltal, Mr H, D or other, alternativ som verkar mer än meningslösa sedan varenda läkare fortsatt referera till honom som Mister H. Och dessa labyrint-liknande gångar med remsor i färgglad tejp, likt en ariadnetråd (dessvärre snarare i minotaurens riktning än ut ur labyrinten). Främst var man däremot intresserade av hans alkoholintag. Och D räknar strecken över handen:
"I told them I drink about one lie of cider every two days."
"Liter" säger jag.
"Yes, one liter every two days."
"Lie" säger jag.
"Lie?"
Freudianska felsägningar. Strecken på D's hand har redan överstigit tjugotalet. Någon har därtill anonymt lämnat en liten brochyr betitlad "So You Are an Alcoholic" med blyertsanteckningen Shop Reference på en av hyllorna bak i butiken; en av dessa torra problematiseringar som talar om offer och förövare och erkänner tillståndet som en "sjukdom". Då har vi betydligt roligare dryckeslektyr i den Glasgowske Mr Macnish's The Anatomy of Drunkenness från 1828. Både jag och D. finner den patologiska kuriosan är ändlöst inspirerande:

"The perspiration of the wine-drinker is often of the hue of his favorite liqour: after a debauch on Port, Burgundy or Claret, it is not uncommon to see the shirt or sheets in which he lies, tinted to a rosy colour by the moisture which exudes from his body." (p86)

Till skillnad från samtida försök att summera sjukdomen, är Macnish's alkoholist inte sällan tecknad som högst sympatisk med en ganska klassisk romantisering av drickande och dess utövare. Kan vi smickra oss själva med att falla under kategorin det drickande geniet sparar han inte på ömhetsbetygelser:

"Men of genius are often unfortunately addicted to drinking. (...) Genius lives in a world of its own: it is the essence of a superior nature - the loftier imaginings of the mind, clothed with a more spiritual and refined verdure. Few men endowed with such faculties enjoy the ordinary happiness of humanity. The stream of their lives run harsh and broken. Melancholy thoughts sweep perpetually across their souls..." (p.26)

Det påminner mig om tidiga kristna målningar av helvetet, där det kreativa frosseriet i nakna kroppar och synd sipprar fram genom motivet och mot konstnärens vilja framstår som så mycket mer lockanden än de hårt tecknade kyska himmelsmotivet i mjuka pasteller. Eller de tidiga 1700-tals texter om prostitution, medicinska avhandlingar som författarna väldigt ofta finner nödvändigt att brasklappa med sina goda intentioner medan beskrivningarna av glädjeflickornas gathörn blossar ut i vibrerande färgstark prosa i stark kontrast till de hårda avhandlingarna om "kärlekens sjukdomar" och samhällets korruption. På samma sätt väcker stackars Macnish's laborerande inlevelser snart törsten:

"First an unusual serenity prevails over the mind, and the soul of the votary is filled with a placid satisfaction. By degree he is sensible of a soft and not unmusical humming in his ear, at every paus of the conversation. He seems to himself to wear his head lighter than usual upon his shoulders. Then a species of obscurity, thinner than the finest mist, passes before his eyes, and makes him see objects rather indisctictly. The lights begin to dance and appear double. A gaity and warmth are felt at the same time about the heart. The imagination is expanded, and filled with a thousand delightful images. (...) The extacy is now perfect." (p30.)

Innan kvällen är slut är D's hand en svart karta över de passerade timmarna, den tjocka markeringspennan utfluten i den rynkiga huden. Lies, Liters. Vi skrattar ganska länge åt det freudianska misstaget. Och jag intygar honom att läkarna med största sannolikhet muliplicerar hans kalkulering med två i vilket fall som helst. "Den perfekta extasen" gör för ett ögonblick allt annat irrelevant. I själva verket är vi båda ganska redo att fly in i komiken. Fortsättningen på D's absurda sjukhusformulär innehöll givetvis en serie frågor om hans begravning och anhöriga, ett standard formulär helt utan betydelse, men samtidigt onekligen en påminnelse. Och om kvällens samtal ska skalas ned till sina minsta beståndsdelar och betraktas på rent atomär nivå sitter vi väl egentligen mest och säger till varandra:
"Jag kommer att dö snart."
"Du kommer inte att dö."
"Någon gång kommer jag att dö."
"Det är lång tid tills du kommer att dö."
"Men jag kommer att dö."

4 kommentarer:

Anonym sa...

Tack för läsningen. Tänk att läkarbesök kan bli en så härlig berättelse om D.
Anne-Marie

Anonym sa...

TÄnker på dig. Skålar för dig, du vackra berätterska, det är internationella kvinnodagen, och kvinnliga författare ska rosas, därför en ros till dig, Ma

Kersti sa...

Jag bara älskar dina historier. Kan riktigt se D framför mig. Klunkande cider och rita streck. de är en magisk värld du låter mig kika in i.

J sa...

Tack båda två. Jag är så oändligt tacksam för era kommentarer. Bättre beröm går väl knappt att få kersti.