söndag 9 mars 2008

MR X OCH KONSTEN ATT VARA EN PERSON

Att vara en person, kan för den sjukligt asociale ibland ses som en verklig konstform. För den som finner sin egen identitet ständigt undflyende, som varken kan räkna sina intressen eller djupaste begär på högra handens fingrar, lika ytlig som en vattenpöl om våren, är den totala styrkan i en glasklar personlighet alltid ett objekt att dyrka. Den ogrundade skärpan i en figur som slår handen mot bröstet, här är jag, och visar pekfingret mot alla som tvivlar. I den skottska själen tycks finnas en ogrumlad känsla av identitet, av stolthet, rubbad endast av det inre vansinnet, alltid ståndaktigt mot omvärlden.
X
(som kommit att bli min ide om den arketypiske mannen, mitt platonska ideal, och därför med rätta kan tituleras med den kändaste av initialer, Herr X) mästrar konsten över alla andra. Eftersom jag har en fysik av järn, och är en av de få kvinnor som kan dricka ikapp med honom, som kan svepa den rökigast island single malten, och följa upp med en pint Guinness utan att blinka, har han någon slags märklig aktning för mig, grumlad endast av min totala blyghet, som till en början hänger som en mur mellan oss, som en kolsvart natt där endast ett fåtal bleka stjärnor kämpar genom mörkret. I min brist på karaktär har jag utvecklat min förmåga att lyssna, en förmåga som med all rätta också sprungit ur mitt passionerad intresse för historier av alla slag. Där jag kämpar med min språklöshet och den avgrund som mitt vara innebär, är andra människors historier den gren jag famlar efter i fallet, och den eld som tänder mina ögon och får mitt ansikte att brinna. Och X är ändlöst fascinerande att lyssna till. X är skiljedelaren mellan det banala och speciella. Han har levt otaliga liv som rör sig som skuggor under vattenytan. Han har dödat i kriget, han har legat med prostituerade och tagit varenda drog som förbjudits, han har bestigit berg och ensam kommit över stenhällen på toppen med hela naturen blottad och uppfläkt framför fötterna, han har skrivit ett tiotal böcker, spelat i bbc produktioner och kämpat med insomnia, alkoholism, och sin egen dödlighet. När han talar är det som att värma sig vid en eld som hotar att tända gräset runt dig, som hotar att förtära hela världen runt dig, och som när den slocknar blottar ett sånt fruktansvärt mörker och en som total skräck att marken drar sig tillbaka under dina fötter och varje dag i ditt liv som passerat tycks tömd på innehåll. Vad kan man säga till en sådan man? Och från vilka dolda källor i mitt inre har han sprungit. Förnuftets sömn skapar monster, och den egna felbarheten skapar gudar.

Sedan jag kommit att nyktra till, och gårdagen hänger som ett färglöst täcke över vardagen och nuet, analyserar jag kommunikationsmomenten på ett allt mer matematiskt sätt. Som för att skydda mig från den överhängande ångest som fortfarande sipprar fram i minnet, och känslan av att ligga som ett tomt skal i sängen om morgonen, försöker jag bryta ner X i enkla beståndsdelar (som man anatomiskt skulle förklara gud, se här, guds cortex, det fina grå membranet, se här, guds biceps, dessa välformade runda knölar, se vidare, guds hårväxt över de kraftiga vaderna, etc.). Intensiteten, den orubbliga passionen och skamlösheten. X har ett brinnande örnöga som när det gripit tag om din blick inte för ett ögonblick släpper den. Hans små grå ögon sitter spända vid dina egna som vore de knutna med osynliga band och det är omöjligt att titta bort. Och hans kroppsspråk är som privat föreställning, hans händer rör sig som en flock insekter genom den täta luften, tar form än som människor, än som fåglar, berg och träd, och griper ibland tag i dig, så hårt att det nästan gör ont, och rör dig som om du vore en del av föreställningen, ett objekt att manövrera, att flytta, att forma. Och det är som att skruva upp färgskalan på verkligheten fem grader, den mustiga rika nyansen innan färgerna glider samman och slår över i mörker, tingen intensifieras och får liv och vart enda ord blir det viktigaste här och nu. Allt kan uttryckas i superlativer: det bästa, det vansinnigaste, den sjukaste, det ondaste, det vackraste. Och färgskalan slår ut över dina egna händer, klättrar upp över dina armar, får dig att svettas, att yra; du är för ett ögonblick det vackraste, det sjukaste och det ondaste; du är centrum i universum, elden som får ljusspelet att hettas upp och klirrande snurra runt runt runt. Och Guinnessen är det svartaste, det kallaste, whiskeyn förtätad, rinnande rök som bolmar ut mellan läpparna och puben runt omkring är etsad i guld, i total perfektion. Och mer slående än något annat är X's totala skamlösa säkerhet, den orubbliga identiteten. Skönheten ligger varken i orden eller sanningarna, utan i frånvaron av tvivel. Och först efter en kvarts flaska Laphroiag kan jag bemöta det, kan jag släppa ut det monster som jag hyser inom mig, och sätta eld på ögonen och tala. Och vad jag säger, mer för att jag kan det än något annat är: "Du har fel! Skojar du med mig, det är så här det förhåller sig..." Den hisnande känslan av att vara en person, av att marken sträcker ut sig under fötterna med varje steg, att avgrunden i själva verket inte är bottenlös, att världen är min och formas efter mig, bergen tränger sig ur grunden, vattnet delar sig, och himlen är klarblå.

Jag kan inte likna X vid annat än en präst eller en frälsare. Och jag antar att människan har ett grundläggande behov av att dyrka och ett lika grundläggande behov av att inte dyrkas. X hänger kvar som en alkoholens biverkan, och gör de första timmarna av dagen bräckliga, ansiktet likt krossat porslin, orden uttömda. Jag måste fördriva honom som en demon, skriva honom ur min kropp, eftersom han hänger som en tung skugga över mig när jag vaknar om morgonen och det är mig själv jag saknar.

5 kommentarer:

Anonym sa...

du är kappan för mig. Tänk så det är. Det är dina berättelser jag törstar efter. Är inte det märkligt. Du som inte tror dem finnas i dig, bara utanför dig. Anne-Marie

J sa...

Tack. Sen är ju mitt litterära jag bättre än den person jag är med semi-främlingar.

Kersti sa...

Du fantastiska berätterska. Du får mig att återupptäcka glimtar av sådant jag glömt. En känsla en stämning. Jag vet plötsligt hur det är att sitta där trollbunden. Jag vet hur det är att helt hitta sig själv att ta steget, ta plats, bli ett jag! Du sätter ord på historer som jag känner mig hemma i. Tack!
Och detta trots att jag inte gillar whiskey, om den inte är så där alldeles extremt rökig. Nu var jag tvungen att kolla om det var santoch vilken sort Laphroiag är om den är sådär rökig(har viss brist på kunskap här). Gick upp till mannen i mitt liv och frågade. Gillar jag Laphroiag? Kanske, men prova blev svaret. Så nu sitter jag här med ett litet glas av den bärnstensfärgade drycken. Och ja helt ok för att vara whiskey.

J sa...

Du är så fantastisk kersti! Skål.

Anonym sa...

Har börjat tycka om whiskey...men vägen är väldigt lång... behöver en ciceron i smakens rike...Anne-Marie