ATT TALA ELLER LEVA

Tänk dig att du bitit dig fast i en gren högt uppe i ett träd. Du har ingenting att hålla dig i, ingenting att stå på och under dig står en man som frågar: ”Vem är du?” Svarar du inte är du förlorad, svarar du slår du ihjäl dig. Vad ska du göra?

Min första litterära korsreferens kom från Sartre's Äcklet och Celine's Resa till Nattens Ände. Sartre's Roquentin utlägger sig om berättandet och dess förfalskande av verkligheten: "This is what I thought: for the most banal event to become an adventure, you must (and this is enough) begin to recount it. This is what fools people: a man is always a teller of tales, he lives surrounded by his stories and the stories of others, he sees everything that happens to him through them; and he tries to live his own life as if he were telling a story. But you have to choose: live or tell. "
Allt återskapande av verkligheten är, per se, inte en del av den och således en osanning. De ögonblick du öppnar munnen ställer du dig utanför din omgivning och kommenterar den. Du ställer dig utanför ditt liv och återskapar det. Talet är alltid subjektivt, alltid laddat med vad vi vill säga, vilka vi vill vara och alltid en dramatisering av vårt eget liv. Vardagen fyller ingen teatral kurva, det saknar klimax, ordning, riktning och litterära trick. Det gevär som introduceras på ditt livs scen kommer inte att avfyras innan din död. Livet är kaotiskt fram till det ögonblick du börjar beskriva det. Berättelsen är vad som skiljer ut det märkvärdiga från det banala, berättelsen skapar det storslagna ur de passerade sekunderna. Valet står emellan att leva och att berätta. Att delta eller betrakta. Och det ögonblick du talar kastar du dig ut över stupen.

Bollocks, skulle jag vilja tillägga. Jag finner det ändlöst fascinerande att vi än idag hyser en sån skepsis inför språket. Som om orden rent naturligt inte vore en del av världen runt omkring oss. Som om berättandet, orden, i sig inte är en handling utan något annat. Bollocks. Från det aktiva handlande ordet har vi gått mot det stagnerade etiketterande språket. Där orden förväntas skandera våra sanningar, Det här är jag!, snarare än att betraktas som en del av oss, en handling att likställa med koppen kaffe vi dricker om morgonen, sättet vi kliar oss i bakhuvudet på eller våra individuella gångstilar. Varför skulle inte en människas berättelse är i lika hög grad vara ett uttryck för hennes person, som hennes faktiska upplevelse av händelsen? (Också sanningar är tillrättalagda, precis som lögner faktiskt ofta uppenbarar en dold sanning om oss själva. För ibland är det i glipan mellan vad vi är och vad vi önskar att vi vore som våra allra mänskligaste drag blir tydliga. I viss mån finns det inget så blottläggande som folks genomskinliga intentioner. Eller som N så elegant frågar på sin blogg: "Säger inte en människas lögner mer om henne än vad sanningar gör?")

Walter J Ong summerar i sin Muntlig och Skriftlig kultur från 1982 utvecklingen som synen på språket tagit från den orala kulturen till den skriftliga och till vad som idag kan kallas den teknologiska (även om Ong, kan jag tänka mig, skulle ha haft ganska mycket att säga om bloggandet och internets på en gång öppna och allmänna textualitet) och hur detta i sin tur fött språkets problematik i förhållande till det sanna och det falska. Och det är svårt att förneka att det medium vi uttrycker oss i, i allra högsta grad påverkar hur vi ser på språket och det sagda. Det talade ordet var ursprungligen ett ljud och en handling, en kraft med skapande förmåga. Med skriftens utveckling flyttades vår fokus från örat till ögat, och synen blev vårt främsta sinne för förståelse. Som greppbara tecken på papper blev orden statiska föremål, visuella tecken och i viss mån symboler för något annat, för den verkliga världen. Kritiken i det överlappande skiftet var kraftig. Platon uttryckte starkt tvivel för detta nya kommunikationssätt, detta mekaniserande av språket som var dömt att förgöra vår förmåga att minnas och som låste det sagda och gjorde det evigt och omöjligt att ifrågasätta. För det skrivna står för sig själv, och varje ord jag författar sätter sig som en etikett över mitt bröst: Det här är jag. Jag. Och plötsligt förväntas en slags objektivitet av språket. Vad vi säger är inte längre uttryck för vad vi är, utan vi är vad vi säger. Och vi kan skyla oss bakom orden. Hund på Katt. Sten på Blomma. D på den skottske bokhandlaren. K för snuskgubben. Och J för mig. Och vi kan anklagas för osanningar. Och tjutande släpper vi bettet om grenen och kastar oss mot döden.

Så valet står mellan livet och berättelsen, för att återknyta till Sartre.Det tycks ju i och för sig bra märkligt att en författare skulle sätta livet före berättelsen. En man som dessutom, genom det fria valet, måste erkänt och likställt personan med personen bakom idealet, masken likställd med ansiktet.(Vi skrupelfria korrumperade konstnärer med världen som vår palett och vänner, fiender och främlingar som dockor på vår privata scen. Vad jag skriver kommer att vara. I början var ordet, för att citera min namne och föregångare.)
Sartres frågeställningen däremot är som sagt lånad från landsmannen Celine (ända ner till den eleganta dramtiska uppställningen av valet, kolon, och de två polariserade alternativen) vars litterära skapelse Bardamu i romanen Resa till Nattens ände fattar sig betydligt kortare och med mer dräpande pessimism än Roquentin. Bardamu's ide om sanningen är på en gång glasklar och bläcksvart. Precis inom räckhåll är den samtidigt alldeles omöjlig att nå:

"The Truth is death. You have to choose: death or lies."

Döden givetvis den punkt där språket tillslut upphör. Den punkt där varken individualism eller ambition stör sanningen. Döden är den totala frånvaron. Och den absoluta tystnaden.