TILLFÄLLIGA HEM

L- håller långsamt på att förvandlas till en polsk-svensk koloni. Gatan har rivits upp eftersom stadsrådet har fått för sig att denna relativt lilla stad kommer att gynnas av en spårvagn. De röd-vita konerna marcherar ned för backen kring den vidsträckta graven, som långsamt börjat fyllas med regnvatten och skräp. Avlagda kläder hänger uppslängda över de temporära staketen, och förkastade rester från fredagsnatten ligger kringströdda i den uppbrutna asfalten, mögliga bacon-rolls, flaskhalsar och den fläckiga röda tråden från ett drucket slagsmål som spårat ut. Att spårvagnarna ska röra sig ned i denna öken av igenbommade affärer, furusängsbutiker och oljiga snabbmatsställen som tomt blickar ut mot byggarbetet känns smått absurt. Ändå har processen inletts, och de övre kvarteren vid backens krön har börjat transformeras. Tre svenska barer har öppnat med rena nymålade fasader, ikeafåtöljer, termosar med gevalia och kopparbergscider i kylen. Och på andra sida spårvagnsklyftan sträcker sig det lilla Polen: en polsk delikatessen, med kulörta färdigfabrikat i trefärgsskala: rött, gult, grönt, konserver, glasburkar med rivet kol och morötter, korvar i en mängd storlekar och styrkor, vitt surdegsbröd, och Burtonska gräddbakelser. Intill har en polsk frisersalong öppnat, med de universella åttiotalsglamour-affischerna bakom avgasgrånade fönster med handskrivna notiser på polska. Och lite längre ner två nyöppnade kaféer. Efter en promenad kring L's hamn (som till stora delar förvandlats till en grusöken med futuristiska byggprojekt i vitt och grått vid horisonten, två sjunkna båtar på sin sida i hamnen, och doften inte av sjögräs utan maltbröd, från den lokala fabriken, i luften), dricker jag och J eftermiddagste i på den ena. Föreståndarens plötsliga entusiasm får mig att misstänka att vi är hans första okända kunder. Resturangen är öde. Otända ljus i märkliga trälycktor dekorerade med torkade blad står uppställda på de röda dukarna. Ett rudimentärt tromp l'oeil motiv har målats upp över väggen, en tafflig pelarfasad i bränt tegel mot en allt annat än paradisik trädgård. Snarare än att ge åskådaren illusionen av yta, hänger motivet som en deprimerande skugga över borden. Och ändå finns den brinnande ambitionen i projektet. Den estetiska drivkraften. Krakow, har han döpt resturangen, och menyerna står tecknade på polska på fönsterglaset. Enjoy our meals. På den mindre färdigtryckta engelska menyn finns de brittiska standard-varorna, bacon och ägg, korv och bönor, te och mer te. I disken ligger chockladkakorna uppradade. Inget är lämnat åt slumpen. De hårda mattliknande beiga gardinerna uppknutna med ett pärlband av plastkulor i guld och rött. En ensam kvinna läser det brittiska skvallermagasinet Heat och pratar med föreståndaren på polska. Den tidiga nittiotalsmusiken dämpar samtalet. Hans händer skakar så mycket att han måste vända tillbaka med våra koppar te halvvägs över golvet. Sedan han ställt ned den ena koppen kommer han tillbaka med den andra, det utspillda teet likt en brun ring över det vita tefatet. Skeden rasslar. Han har en prästs blida och blidkande ansikte. Om han kunde krypa fram över golvet mot oss skulle han göra det. Det är inte en brist på stolthet utan enbart ett begär efter att bli uppskattad. Det går inte att förneka att det taffliga möblemanget och den hantverksmässiga väggmålningen är en konstform, att den lilla prästen med den lösa svarta slacksen och det fint kammade håret, har lagt ner sin själ i projektet.
Det här behovet att återskapa våra hemmiljöer fascinerar mig. Jag minns en semester med en väninna för kanske sju åtta år sedan på kanarieöarna, min första upplevelse av tid- och platslöshet kombinerat med en märklig intensifiering av årstiden. Det var vår och ön hade förvandlats till ett byggarbetsplats, de enorma kranarna reste sig i tiotal på andra sidan stranden, de märkliga skeletten av halvbyggna tomma hus kringspridda i stenlandskapet, och bungaloosen öde runt hotellkomplexet. Frukostbuffen var en billig kombination av alla tänkbara nationaliteters begär; svenskt knäckebröd, marmelad på vit toast till britterna, yoghurt, musli, torra croissanter... Det var som ett microkosmos av våra nationella identiter, den minsta gemensamma nämnaren, som av någon anledning reducerats till våra konsumtionsvaror. Våra rötter nedskalade till kopparbergs cider, ikea och köttbullar. (Ändå finner jag en förvånande skönhet i fulheten. Det är en slags finkulturens nya exotism. En dröm inte om Amazonas gröna djungler, eller Thailands vita stränder, inte den tidiga nittonhundratalets ide om vilden, utan den asociale intellektuelles begär efter den vanliga människan, efter den lyckliga människan. Den moderna människans problematiska relation till skönhet, som efter århundraden av nästan matematisk estetik kommit att slå över i en konstnärlig förkärlek för det fula, det äcklande och onda. Den ironiska generationens estetik.)

De mänskliga behoven är på liknande sätt nedskurna till sin mest basala nivå på miljöer där vi ofrivilligt tvingas stanna. I en artikel, förmodligen den första beskrivningen av vad Guantanamo Bay verkligen ser ut som, fastnar jag för den surrealistiska miljön. Guantanamo Bay som blivit synonymt med orangea fångdräkter, staket, öken och avskalad brutalism är i själva verket till stora delar en kondens av den amerikanska kulturen med ett eget shoppingstråk: Starbucks, McDonalds, Subway, Pizza-Hut, en Wal-Mart kopia och en presentbutik med Guantanamo nyckelringar, shot glas, och t-shirts; It don't Gitmo better than this. Kanske märkligare än att tänka sig soldaterna avslappnande på det lokala snabbmatsstället efter ett grovt förhör, är den absurda idén om vad vi behöver för att klara oss, vad vi behöver för att uppleva en nostalgisk känsla av ett hem. Av någon anledning stannar det alltid vid menyn, som om vi är vad vi äter, och denna vana så länge den kan upprätthållas enligt traditionella rutiner, skapar en slags trygghet i våra liv.
En liknande miljö av tillfällig hemtrivsel har byggts upp i entren till det sjukhus där J's mamma för tillfället ligger inlagd med bruten lårbenshals. En serie plastartade blomsterbäddar i vita porslinskrukor, ett blek servering med fastskruvade bord, och lat surrande belysning, en trave brickor och tallrikar och tre oljiga "dagens", engelsk husmanskost, grällt upplyst och fräsande i dessa kistliknande metallbehållare på heta vattenkokare. En kiosk med tobak, läsk, chockladkakor och magasin. Ett par tulpanbuketter för £2 i en svart plastbunke på golvet. Och ett par snurrande ställ med kort och pocketar. Höger om entrén finns den ställföreträdande kyrkan, ett vitmålat rum med en bänk, ett rudimentärt altare, med en av dessa 70-talsdukar, ett par ljusstakar, ett litet krucifix och ett större silverkors över väggen. Furustolar med beiga kuddar placerade i grupper ut med väggarna och en av dessa små speakers upphängda i takhöjd spelade religiös musak. I sovsalarna har folk packat upp sina personliga ägodelar på sängborden, en kombination av tidsfördriv och hemlängtan, fotografier, chockladaskar, pocketböcker, damtidningar och korsord. J's mamma svär åt personalen och har nikotinabstinens; hennes nattduksbord är nästan tomt. Vi tar med oss likörpraliner när vi kommer, dessa små chockladflaskor med krusat omslag i grällt guld och små miniatyretiketter. Alkohol som alkohol. Luften är på en gång kvav och medicinskt ren. Jag kan förstå behovet av en drink, atmosfären tung och frän som av alkohol.
Sjukhusmiljön har alltid intresserat mig genom sina kamouflerande egenskaper. Det är inte en slump att vi refererar till sjukhus och ålderdomshem som hem. Det är illusionen vi vill skapa. I vintras under en promenad uppe i M-side, hamnade jag och J oväntat, efter att ha klättrat över ett trasigt staket och strövat genom ett hagtornsfält, på en av M-sides öppna mental sjukhus. På andra sidan hagtornsfältet bredde det lilla bostadsområdet ut sig. De smala gatorna och gallerförsedda fönstren innan vi insett misstaget var vad engelsmännen skulle beskriva som uncanny. Miljön föreföll till en början identisk med den flotta lägenheterna i M-side, tills likt krakelerat porslin, den anonyma fasaden upplöstes. Gatorna saknade namn och föreföll overkligt smala, oanpassande för biltrafik, trottoarna stundvis klädda i gräs, som om de sällan eller aldrig beträddes. Det gallerförsedda fönstren på de övre våningarna nedsläckta. Och häckarna, blomsterarrangemangen onaturligt perfekta. På hörnet låg en liten cornershop, igen förklädd, och först vid närmare studier uppenbarad genom de varor som tömts från hyllorna: rakhyvlar, alkohol, kondomer, blöjor, barnleksaker och familjeförpackningar av middagsmåltider. Istället hade förskjutningen skett mot enmansportioner av microvågsugnsmat, ett raffinerat utbud av chips, tobak, läsk och choklad. Igen, för att upprätthålla en fasad av att vara ett samhälle, en känsla av hem, anses inte behövas mycket annat än en cornershop, ett bistert grönområde, en umgängeshall och på en av kullarna på sjukhusområdet, mentalanstaltens egen pub, the Tipple-in. Det är samma idé som ligger bakom Drive-through McDonalds i Guantanamo, svenska köttbullar på Kanarieöarna och Kafé Krakows meny av kielbasa med surkål, bigos och Barszcz, rödbetssoppa. En kulinarisk livboj att gripa efter i ett försök att glömma de två behov som är de enda som faktiskt skapar en känsla av hem: gemenskap och frihet.