måndag 17 mars 2008

KALI DANSAR

Bokhandeln förhåller till sina kunder ungefär som min lågstadieklass brukade bemöta vikarier, ett flyende intresse, en delad respekt och en ganska stor dos ögontjäneri. Vissa dagar är kaos granne med boklådan, och okynnigheten kittlar som pollen i luften, kollegorna otåliga och rastlösa, som om vi alla är på bristningsgränsen, som om bokhandeln hotar att svämma över. Jag misstänker att vi är en av få kvarvarande kapitalistiska företag som aktivt bekämpar vår egen framgång, anarkistiskt på barrikaden mot marknadens normer, medan siffrorna i budgeten långsamt tickar ner månad för månad. Det är egentligen inte helt sant men D., trots oklanderlig hjälpsamhet, vägrar blankt att anpassa sig till något han inte är. Mönstret, det hejdlösa helvetesvinden av oanständighet, följer alltid samma mönster dessa dagar:
Det regnar ute. Vi förolämpar varandra på det brittiskt kärleksfulla sättet. Bokhandelns framtid tycks ligga i omintetgörandet av den skitlitteratur som drar ner vår höga standard, Cookson, Steele och Wilbur Smith, Caloriecounters och Atkinsmetoden, not to mention den pastellrosa romansserien Mills and Boons: The Doctors bride by sunrise, The heartsurgeon's secret son, Who needs cupid?, My lady innocent. Marknadsekonomin är glasklar och knivskarp och ljudet när man slår an framtidens sträng är ett klockrent A. Alleluja! Knappnålsögat vidgas ögonblickligen till en highway av framgång. Vi måste göra oss av med skiten. Rening är förnyelse. Ring klocka ring.
Och D slår lite på måfå upp en dammig gammal kokbok med fransiga kanter och trasigt omslag, vänder intresserat på den, och säger plötsligt: "I like this book. I think I will keep this book for myself." Varpå jag skakar på huvudet och liksom i förbigående ser efter i fall vi har några kunder i butiken. De gånger våra kunder står tryckta mellan bokhyllorna kan skådelspelet ta form och eskalera. "It's very nice indeed" säger jag. "I like that book you're holding, D." D. skakar på huvudet: "I think I'm going to keep it." Han torkar bokens pärmar med skjortärmen. "I think this book is mine." Det är destruktionen som får blodet att koka. Vi reser oss båda. "No D, I think I deserve that book." Och vi griper tag i varsin sida av den uppfläkta pärmen medan dialogen accelererar snart i svordomar och förolämpningar. Det är lika delar komik och allvar. En slags klumpig tespisk uppvisning kombinerat med verklig uppdämd vrede. Vid det här laget har kunderna stannat upp vid hyllorna, sjunkit in i sina ytterkläder och blivit ett med hyllorna och bokryggarna. Eller också rest sig och gått. Och grälet kulminerar i någon form av brottning, primalskriksövning eller hetsjakt nedför gatan utanför. Det slutar alltid med att boken slitits i bitar med de sönderrivna papprena utspridda över golvet, och jag och D på var sida om det kapitalistiska offret med varsin avsliten pärm.
Jag frågas ofta ut om mitt bottenlösa avgrundsvrål efteråt, medan vi fortsätter med den mer slentrianmässiga processen av att papperssortera avfallet. Kanske för att jag blivit reservationens ansikte i bokhandeln, förvånas man över min så uppriktiga ilska. Genom tårarna och adrenalinruset kan jag för ett ögonblick se deras ansikten när jag skriker, D's och de andra kollegornas, och för ett par sekunder spelar en verklig skräck i deras ansiktsdrag. Det är en bräcklig respekt och en ganska absurd osäkerhet. Jag brukade se samma sak i skolkorridorerna när ett gräl spelades upp mellan två av klasskamraterna, ögonblicket innan slagsmålet bröt ut, den där gäckande uppslagna blicken av på en gång förvirring och beredskap inför det oförutsägbara. Den nästan djuriska ansiktslösheten. När ansiktsdragen för ett ögonblick löses upp och kroppen övergår i ren styrka och dess gränser breddas till det gränslösa. När ruset passerat skakar mina händer fortfarande.

Bild för övrigt från tjeckiske konstnären, Richard Stipl, Sleep of reason.

1 kommentar:

annemarie sa...

UNDERBARA BOKHANDELSBERÄTTELSE. JAG VILL VARA DÄR! SLITA ÅT MIG ETT LEVNADSRECEPT. Anne-Marie