ORGANISMEN

D reser till Spanien imorgon. Likt alla som en kort tid ska lämna butiken är han ansatt av kvävande dödsångest. Han har skickat mig en serie emails i vilka han mer eller mindre testamenterat mig uppgiften att hålla butiken vid liv och än mer viktigt att låta den förbli en utpost för de vansinniga och utsatta. I ansvaret skugga tecknas bokhyllorna i ett ganska främmande ljus. (Det är lätt att glömma att det enda som färdas i samma hastighet som ljuset är skuggan, ljusets inverterade tvilling, dess frånvaro, som alltid rör sig hack i häl.) Det finns en tryckande tyngd i skinnbanden och de billiga hyllplanen som bångnar av belastningen. Det är mörkt, klaustrofobiskt och kaotiskt. Listan på akuta arbetsuppgifter så lång att jag stundvis blir sittande sysslolös, liksom mentalt mättad av allt som borde göras. Böckerna roterar osålda butiken, från fönstret, till hyllan, till lagret, och tillslut, som idag skuffas de undan på de högsta hyllplanen, där dammet ligger tjock som snö, och likt snöflingor dalar ned över trasmattorna när det rörts upp. Att tala om hyllmeter är dessa dagar mer korrekt än att tala om böcker. De har förlorat sitt innehåll, reducerats till tetrisblock, till tegelstenar. Lagen, har varit dagens dilemma, de halvt söndertrasade 100 volymerna Scottish Law, rygglösa, pärmlösa, bladlösa, som ska gömmas i mängden för att spendera ett tiotal år i takhöjd. Ju längre man arbetar desto mer meningslöst känns arbetet. Bokhandeln är en organism, som långsamt mal sitt eget inre, långsamt nöter böcker, hyllor och mattor och spottar ut sitt fina grå damm. Frustande organisk. Om man skar upp tapeterna skulle det inte förvåna mig om tjockt svart blod pumpade ut. Det är svårt att lära gamla hundar sitta. Och sitta förväntas hon göra, besten, sedan D har åkt. Hyllor ska tömmas, meter ska rationaliseras, för vad, för att åter fyllas upp och svälla ut, och försvinna i den kvävande mångfalden, den plottriga detaljrikedomen som tycks täcka rum och väggar som en tunn film, allt detsamma, bok, matta, spanjor, tekopp. Det är ett destruktivt förhållande vi för jag och butiken. Den suger sin energi ur mig likt en insekt, som i ett spindelnät sitter jag klistrad i dess centrum, passivt upprätthållande status quo. Böckerna har åldrat mig femtio år. Jag är gammal som gatan. Jag känner mig uråldrig. Det första som offras är romantiken. De finns något komprometterande i en miljö som verbalt definierar dig varje steg du tar. Om och om igen summeras jag av andra. J's this that or the other. J är tyst. J känner ingenting. J vill ingenting. J kommer en dag att rymma. För i andras definitioner gryr snart en oavsiktlig lögn. När du aldrig ifrågasätter de kläder andra dräper dig i, kommer din egen nakenhet tillslut att skrämma dem. Och den här livslögnen är dig en dag övermäktig eftersom du aldrig sett den komma. Det är som en tsunami, som stilla sipprar in runt fotknölarna och sedan helt plötsligt står dig till midjan och innan du vet ordet av det sveper hon dig med sig och dränker dig.

Fotografi för övrigt, begåvade Lori Nix.