Det finns något vackert i språk när det sönderfaller och av en eller annan anledning upphör att vara kommunikation. Dialoger som en gång förts reducerande till rasslande obegripliga monologer. Språket nedbrutet till sin minsta beståndsdel: Ljud. Dagens upptäckt är en aldrig tidigare uppspelad ljudupptagning från 1860, den första kända inspelningen någonsin, långt före Edison's Mary had a little lamb fångades på en bit folie. De nyligen upptäckta tio sekunderna av audiohistoria fångar en okänd kvinna sjungandes den franska folkvisan Le Clair de la Lune, på en maskin kallad phonautograph, byggd främst för att visuellt spara ljudet genom att låta skissa ljudvågorna på sotsvärtat papper, av den tidigare relativt okände Édouard-Léon Scott de Martinville. Resultatet är ett märkligt språklöst mummel, som sjungande andetag, barnsligt grälla, som reser sig genom skrapande prassel. Det är som att lyssna till ett spöke, som ordlöst försöker komma till tals:Jag minns från min barndom hur vi lyssnade på band från min mammas uppväxt runt 1963. Ett myller av mycket gamla kvinnor med väl artikulerad gammelsvenska. Och ur sorlet, bestämt, en enda gnällig släpig stämma som, liksom ställd inför barnet framför henne, gällt upprepade i mikrofonen: "Är det Anders?", och besvarades: "Nej det är Anne-Marie.", för att genast fortsätta: "Anne-Marie, var är Anne-Marie, är det Anne-Marie?" varpå någon viskande försökte tysta henne: "Ja, det är Anne-Marie." Och den gamla kvinna måste ha räckt över ett mynt till min då femåriga mamma för från de där nötta ljudbanden steg hennes viskande röst tillbaka ur de fyrtio flydda åren i ett kvävt "tack" innan hennes röst åter dränktes i tanternas tjatter. Och kvinnorna fortsatte att pocka runt barnet. "Anne-Marie, Anne-Marie, vad säger man Anne-Marie?" Om och om igen. "Vad säger man Anne-Marie?" Och tillslut tystnade de skramlande rösterna för ett ögonblick och i den mest kuvat sänkta flickröst jag kunde föreställa mig, svarade min mamma: "Jag sa tack."
Det är märkligt hur dessa sparade ögonblick tenderar att fånga något vi aldrig avsett och som när åren passerar framstår som allt mer plågsamt att lyssna till och betrakta. Våra barndomsminnen är i viss del efterkonstruktioner, ofta en förtätad känsla av frihet, trygghet och gemenskap med fokus på sammanhanget snarare än den egna personen. Det är svårt att minnas vem man var som barn, däremot minns man med värme situationerna och livet som spelades upp runt omkring en. Och det är skrämmande att höra det där förlorade barnet, utdraget ur sitt sammanhang, föra sin egen talan, om så endast det enda kvävda tacket.
Mina egen inspelade barndom kan summeras i det gamla kassettband från 1992 som plockades upp ur vår hemvideosamling för ett antal år sedan och som jag sedan dess har försökt förtränga. Det måste ha varit en inspelning av Söndagsöppet eftersom jag mycket vagt minns Ulf Larsson's valplika ansikte, hans mjuka släpande barnprogramsröst och grälla billiga kostymer. Där kan också ha varit Agneta Bolme Börjessons och Johan Thoren. Om det inte vuxit till en efterkonstruktion av mina samlade minnen av nittiotalets tevehistoria. Vi var där för något skoltevesportsprogram och jag och en pojke i min klass hade blivit utvalda att tävla å vår klass' vägnar. Det var en cirkus av ljus, irrande korridorer med svarta sladdar krypande längst taket, och en scen utan blickfång på vilken vi brutalt drogs runt av programledarna. Jag minns Ulf's hårda händer som försökte placera oss på det mest presentabla sätt ur tittarnas perspektiv och hans obegripliga vuxna ordlekar efter varje svar man gav honom.
(Ulf: Vilken fågel är en symbol för fred?
Jag: beep, En duva?
Ulf: Hurduduva...)
Jag minns också den hektiskt nedtickande tiden medan vi sprang runt i det svettiga heta rummet och försökte lösa de mest absurda uppgifter, häfta tyglister vid bord, äta lakritsremmar och vissla melodier, billiga atrapper som roterade runt oss, och travar med leksaker man tömde över oss vid programmets slut.
Vad jag däremot glömt var mitt eget ansikte. Jag bar en märklig sjuttiotalsoutfit, lång stickad väst med stor metalldragkedja, en märklig vit kråsbrus och tights, kläder jag måste fått för det där programmet och sedan aldrig burit igen. Och i mitt ansikte spelade en förvirrad nästan panisk skräck som hade resulterat i ett äcklande självgott leende. Och kanske var det den där skenbara bristen på självkritik som fick mig att må illa när jag tio år senare betraktade det knappt tio minuter långa klippet. Den där okuvade stoltheten, som jag inte kunde minnas, och den naiva följsamheten. Barnet jag betraktade bar inga likheter med den person jag mindes och ännu mindre med den person jag vuxit upp till. Hon saknade en föreställning om sin egen person, och en medvetenhet om den läktare som sträckte sig runt scenen i studio tre, där åskådarna applåderande följde skådespelet. Där fanns knappast ens kameran eller de rullande skärmar på vilka manus spann på, där fanns inte mer en den där knappt tioåriga flickan, och hennes okorrumperade rena idé om henne själv.
För de fulla artiklarna om den första ljudupptagningen: antingen BBC eller The NY Times. Bilden av Scott's Phonautograph courtesy David Giovannoni.)
Det är märkligt hur dessa sparade ögonblick tenderar att fånga något vi aldrig avsett och som när åren passerar framstår som allt mer plågsamt att lyssna till och betrakta. Våra barndomsminnen är i viss del efterkonstruktioner, ofta en förtätad känsla av frihet, trygghet och gemenskap med fokus på sammanhanget snarare än den egna personen. Det är svårt att minnas vem man var som barn, däremot minns man med värme situationerna och livet som spelades upp runt omkring en. Och det är skrämmande att höra det där förlorade barnet, utdraget ur sitt sammanhang, föra sin egen talan, om så endast det enda kvävda tacket.
Mina egen inspelade barndom kan summeras i det gamla kassettband från 1992 som plockades upp ur vår hemvideosamling för ett antal år sedan och som jag sedan dess har försökt förtränga. Det måste ha varit en inspelning av Söndagsöppet eftersom jag mycket vagt minns Ulf Larsson's valplika ansikte, hans mjuka släpande barnprogramsröst och grälla billiga kostymer. Där kan också ha varit Agneta Bolme Börjessons och Johan Thoren. Om det inte vuxit till en efterkonstruktion av mina samlade minnen av nittiotalets tevehistoria. Vi var där för något skoltevesportsprogram och jag och en pojke i min klass hade blivit utvalda att tävla å vår klass' vägnar. Det var en cirkus av ljus, irrande korridorer med svarta sladdar krypande längst taket, och en scen utan blickfång på vilken vi brutalt drogs runt av programledarna. Jag minns Ulf's hårda händer som försökte placera oss på det mest presentabla sätt ur tittarnas perspektiv och hans obegripliga vuxna ordlekar efter varje svar man gav honom.
(Ulf: Vilken fågel är en symbol för fred?
Jag: beep, En duva?
Ulf: Hurduduva...)
Jag minns också den hektiskt nedtickande tiden medan vi sprang runt i det svettiga heta rummet och försökte lösa de mest absurda uppgifter, häfta tyglister vid bord, äta lakritsremmar och vissla melodier, billiga atrapper som roterade runt oss, och travar med leksaker man tömde över oss vid programmets slut.
Vad jag däremot glömt var mitt eget ansikte. Jag bar en märklig sjuttiotalsoutfit, lång stickad väst med stor metalldragkedja, en märklig vit kråsbrus och tights, kläder jag måste fått för det där programmet och sedan aldrig burit igen. Och i mitt ansikte spelade en förvirrad nästan panisk skräck som hade resulterat i ett äcklande självgott leende. Och kanske var det den där skenbara bristen på självkritik som fick mig att må illa när jag tio år senare betraktade det knappt tio minuter långa klippet. Den där okuvade stoltheten, som jag inte kunde minnas, och den naiva följsamheten. Barnet jag betraktade bar inga likheter med den person jag mindes och ännu mindre med den person jag vuxit upp till. Hon saknade en föreställning om sin egen person, och en medvetenhet om den läktare som sträckte sig runt scenen i studio tre, där åskådarna applåderande följde skådespelet. Där fanns knappast ens kameran eller de rullande skärmar på vilka manus spann på, där fanns inte mer en den där knappt tioåriga flickan, och hennes okorrumperade rena idé om henne själv.
För de fulla artiklarna om den första ljudupptagningen: antingen BBC eller The NY Times. Bilden av Scott's Phonautograph courtesy David Giovannoni.)
4 kommentarer:
Jag minns det här. Jag var stolt över att vara din vän. Du blev utvald på grund av din kombination av popularitet och smarthet. De käder som tillhandahölls under vår uppväxt var verklgen märkliga. Jag hade också en sådan där kråsblus-historia, jag kände mig ofattbart dum i den.
Det är underligt hur frånstötande ljud och bild från ens egen uppväxt kan te sig. För en tid sen tittade jag igenom flera band med egenfilmat material, en banal ansträngning att försöka uttröna hur vi var som familj då. Magen ville vända sig ut och in vid varje uppdykande av det barn som alla pekade ut som mig. Varje entré och efterföljande sekunder i kamerans blickfång kan ses som små teaterstycken, utförda av en usel skådespelerska. Stela leenden, nallebjörnar som dansar, "gulliga" bebissånger som sjungs.
I ditt fall var det bristen på medvetenhet som orskade illamåendet. I mitt fall en alltför tidigt utvvecklad medvetenhet.
Hur som, det må vara vi som fastnat på banden men vi behöver inte tycka om oss/dem mer än man tycker om en familjemedlem man inte har något egentligt gemensmt med./A
Jag minns också din berättelse. Men inte min egen. Ljudupptagningen från min egen barndom slog ett ordentligt slag mot trumhinnan. Jahaja... så lät jag och så försökte jag beveka min omvärld. Du förvaltar min historia när du skriver in din egen. Det är vackert. Anne-Marie
Anna - fan va bra du skriver. Jag minns att vi har pratat om det här nån gång för länge sen. Hur jobbigt det är att revidera de där minnena kring uppväxten. Och den där skådespelsaspekten är fruktansvärt sorglig. Men jag antar att man lär sig acceptera det, the past is the past, så att säga.
Du kan för övrigt inte ana hur lycklig jag blir när du kommer hit.
Am - Jag minns faktiskt hur jobbigt du tyckte det vara att höra det där bandet trots att jag inte kan ha varit särskilt gammal. Vi stängde av bandet kort efter och jag kan fortfarande höra de där minutera i mitt huvud. Jag fann det extremt sorgligt. Men antar jag vackert också. Den här kommunikationen med ens forna själv är ganska märklig. Beckett hade en pjäs på liknande tema, Krapp's sista band.
Jo - det var sorgligt. Jag trodde länge att jag var en glad liten flicka, hoppsastegslycklig, och så hör man en massa kvinnoröster som inte hör vad man säger...Anne-Marie
Skicka en kommentar