Den här plötsliga marskylan har tecknat staden i mjöl-aktigt vitt, trottoarerna linjerade i frost och gräsmattorna i den avgränsade New Town parkerna, som krasar likt insekter under skosulorna. Min besatthet av det ständigt föränderliga vädret, som från vardagsrumssoffan kommit att bli en mycket långsam klocka. Väderverket som av någon anledning, mycket likt ett verkligt urverk, är en påminnelse om det organiska i den gråa skottska stenstaden med dess viktorianska gracer och edwardianska allvar. Naturen gör sitt intrång. Kylan har dragit in mössen, som prasslar under golvbrädorna. Soffans småskaliga blomstermönster kliar under benen som om det slagit rot. Jugendkandelaberns mjuka grenverk spirar. Murgrönan chippar långsamt ner stenen på fasaden, ett fint grus täcker asfalten.Av någon anledning kommer jag att tänka på biologen och konstnären, Ernest Haeckel, mannen som definierade fauna-måleriet med sina viberande detaljrika plancher och som rörde upp det darwinistiska dammet med sin konstnärliga om ej helt vetenskapligt underbyggda bevisföring. Den grundläggande sanningen för konstnären så mycket viktigare dess detaljer.
Född i Preussien 1834 kom Haeckel att stå med fötterna i två världar. På en gång biolog och konstnär, var hans jakt efter naturens mönster på en gång estetens och vetenskapsmannens. Och som en konstens mästare på övertalning kom hans tecknade ordning en kort tid att misstas för konkreta bevis. Mest notorisk hans kartläggning över likheterna mellan olika djur och människans embryoniska stadier 1874 som var på en gång överdrivna och förenklade för att driva hans tes. Haeckel sällade sig också till de som trodde sig kunna finna den evolutionära utvecklingen i sin helhet återspeglad i den embryots stadier och ansåg att människan i sin embryoniska utveckling gick genom fisk-, amfibie- och övriga former i livmodern, innan hon föddes in i mänskligheten. "Ontogeny recapitulates phylogeny" som han förklarade teorin. Kritiken var övervädigande och fortfarande när man söker på namnet Haeckel ramlar man in på vilda pro-genesis sidor som aggressivt diskrediterar konstnären. (Och därför bör tilläggas att Haeckel var mycket annat än förfalskare; under sin livstid, tecknade han och namngav över 4000 marina arter, ritade evolutionens första stamträd och myntade termer som ekologi och (kuriosa) lär ha varit den första att referera till the Great War som den Första Världskriget, innan han dog 1919. Det är också lätt att glömma hur nära konst och vetenskap måste ha stått i den proto-teknologiska åldern. Före filmen och kameran var teckningar, modeller och målningar grunden för den vetenskapliga katalogiseringen av världen.)
Efter att ha studerat Haeckels Kunstformen der Natur känns det inte främmande att mannen sökte en perfekt ordning i naturen och evolutionen. De detaljerade vattenvarelserna liknar fraktaler, symmetriskt återupprepar de sina detaljer i helheten. Och det är väl det som fascinerar mig mest i historien om hans liv, det märkliga sam- och mot-spelet i konstnären och vetenskapsmannen, och ett nästan ogudaktlig begäret efter skönhet och ordning, som är lätt att igenkänna i sig själv. För Haeckel hade förmågan att teckna världen vackrare än gud hade skapat den. Och för denna aggressivt intensiva forskare (som Emma Darwin, the great man's wife i ett brev till sin son omnände som "very nice and hearty and affectionate, but he bellowed out his bad English in such a voice that he nearly deafened us.") att lägga band på behovet att kategorisera, att formulera och knyta samman det större sammanhanget med det mindre. Embryologin och Evolutionen därför förenade i den ideala ordningen hos Haeckel.Iden om "det lilla" i "det stora" fyller ett konstnärligt behov och skapar en hanterbar ordning där alla delar är lika förklarbara och i grunden utgår från något välkänt. Och denna storslagna symmetri är lockande. I språket är synekdokerna (delen symbol för helheten eller vise versa) så maskerade att vi upphört att betrakta dem som metaforer. Och historiens vetenskapliga paradigm är fulla av tillfälliga tolkningar som till en början kopierar det bekanta för att långsamt bli allt mer främmande. Från Anaxagoras, den antika filosofen hävdade att allt rymmer allt annat, till Bohr's tidiga modeller av atomen om vilka han själv beskrev "the striking resemblance to a planatary system" i nobeltalet, en likhet som blivit alltmer främmande med utveckligen. Tidiga födelseteorier innefattade på samma sätt iden om spermier som förenklade homunculi, bokstavligen som "små män" som växte till barn i livmodern, upptäckta 1694 av en Nicolas Hartsoeker, (för övrigt inte helt förvånande var det tidiga microskåpets uppfinnare). Väldigt neat teori indeed eftersom idén om en homunculus givetvis födde frågan om denna lilla mänskliga kopia i sin tur förökade sig med en miniatyr. Reductio ad absurdum. Konstnärens perfekta värld lik Mandelbrots set och Koch's kurva som återupprepar sig själv perfekt i all oändlighet. There's turtles all the way down, som den gamla kvinnan förklarade kosmos för filosofen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar