lördag 15 mars 2008

INGENS NÄRVARO

I'm Nobody! Who are you?
Are you-Nobody-too?
Then there's a pair of us!
Dont tell! they'd banish us-you know!

How dreary-to be-Somebody!
How public-like a Frog-
To tell your name-the livelong June
To an admiring Bog!


Det finns en heder i att dra sig undan till det absolut privata. En oskuld i att upphöra att försöka vara och rebelliskt endast underhålla sig med sitt eget umgänge. Jag känner mig ofta som Emily Dickinson's I'm Nobody. Men också i dess tilltal finns en omöjlighet. Ingen förutsätter ensamheten, det öppna tilltalet skapar alltid en social ram, och genast är man en Någon. Hur försvarar man dessa groteska kväkanden man känner sig så tvungen att uppehålla sig med. Hur förblir man Ingen?

Det absurda i namngivandet av negativa tillstånd är att själva namnet omeddelbart skapar en närvaro. Så är Ingenstans en ofta besökt plats och Ingen en aktiv aktör i världslitteraturen. För givetvis är det omöjligt att namngiva ett intet utan att namnet i sig förmedlar en mystisk närvaro och detta kartläggande av det icke-existerande gör denna skrämmande öken till en överkomlig handfast plats. För ingenting kan i själv verket inte förklaras som annat än sig själv och ordet är en språklig illusion av kunskap. Vilket kanske förklarar varför vi är så besatta av idén. I själva verket blir dessa namngivna icke-identiteter en ganska skrämmande armé av teoretiska spöken när man väljer att eftersöka dem genom historien. (Vem har inte som barn bläddrat igenom citatböcker och häpnat åt den tidslöse Anon's visdom. Res er John Doe's of America. Jean Duponts från Frankrike. Fulanos från Spanien, Mario Rossi, Nai Gor, Matti Meikäläinen, och Numerius Negidius. Och ta av hatten inför Alan Smithee, filmhistoriens anonyme kreatör som sätter sitt namn på alla de verk som otaliga regissörer vägrar sätta sitt eget namn på. Allan Smithee som för övrigt kan krediteras för det första pilot avsnittet till MacGyver och videon till Whitney Houston I will always love you.)

Det påminner mig om det klassiska arbetsplatspoemet: "There was an important job to be done and Everybody was sure that Somebody would do it. Anybody could have done it, but Nobody did it..." Självfallet författat av Anon Himself.
Och när eftersökt tycks denne Herr Nobody, denna gud, som utan att åldras går genom åldrarna, trotsa de mänskliga lagarna och dyka upp på de mest oanade ställen. Malcolm X uppmanar honom: "Nobody can give you freedom." Einstein sätter sin tillit till honom: "A theory is something Nobody believes." President Bush vet vem som håller i trådarna: "Nobody said it was going to be easy and Nobody was right." Ingen går som en gast genom litteraturen och historien, alltid på en gång oskyldig och evigt dömd. Alltid närvarande och samtidigt, per se, alltid frånvarande.
Radulfus Glaber, den franske munken, var den första att upptäcka denne mystiske identitet som laglöst drog genom bibeltexterna och de latinska klassikerna av Cicero och Horatius, vid slutet av tolvhundratalet. Gestalten Nemo, latin för Ingen, visade det sig snart, besatt krafter som mätte sig med Gud själv: odödlighet och absolut frihet. Radulfus, för vilken Nemo snarare än en simpel negation var ett konkret substantiv, häpnade över den okändes makt. Nemo trädde där ingen man trätt; för Nemo var allt möjligt; Nemo var undantaget i lagböckerna; Nemo hade mött Gud. Bibelns Nemo Deum Vidit (Ingen har sett Gud) blev i Radulfus tolking: Nemo har sett Gud. Nemo kom att gestalta det banbrytande, de omöjliga och trancendenta, och inte minst den totala friheten.

Radulfus verkliga intentioner bakom sin Historia de Nemine är givetvis tvivelaktiga. Med största sannolikhet var Nemo inte mer än en litterär lek, men Radulfus bryderier skulle likväl lägga grunden för en sektlik besatthet vid den mystiska Sankt Ingen, Secta Neminiana. En sekt som kanske skulle bli mest känd för den renlärlige Stephen från St Georges allvarliga kritik och bön om att Ingen's kättare skulle brinna på bål. Och så har leken kring Nemo vridit sig runt sin axel. Mer än något annat blir St Nemo en skrattspegel för den religiösa ortodoxin. För i själva lagverket och i de bibliska negationerna - ingen skall, ingen får, ingen måste - bor den anarkistiske Nemo, som för evigt paradoxalt motsätter sig de eviga påståendena. Komiken är det medeltida religiösa mörkrets största upprorsmakare. (En liknande rättegång pågår för övrigt idag mellan Scientologerna och hackermarodörerna, Anonymous, för vilka den religiösa gruppen kräver en besöksförbud. En rättegång som givetvis erbjuder ofrivillig komik. Vem är dessa anonyma enligt lagverket om inte oss alla?)

Ingen's paradoxala identitet är givetvis lika gammal som ordet. Homeros låter exempelvis Odysseus yttra det okända och avlägga sin person i språklig list när Cyklopen Polyphemus frågar efter hans namn och han svarar honom: Οὔτις (Outis), Ingen. När Odysseus och hans mannar senare övermannar jätten och kör ett spjut genom hans enda öga, kan han inte annat än skrika efter hjälp: Ingen dödar mig! Symmetrin i scenen är vacker. Medan han ännu kan se sin motståndare känner han honom som Ingen och när han lär sig mannens verkliga namn som Odysseus skanderar från det avseglande fartyget, är det i egenskap av vemsomhelst, en ingen, eftersom Polyphemus stirrar ut i vinden med blinda ögon och namnet ekar ur ett mörker av nothingness.


Joerg Schan skapade den mindre kände Niemand, tyska för Ingen, på 1500-talet. "Nobody is my name, and I bear Everybody's blame" som hjälten introducerade sig. Schans Niemand, var tjänarnas svarta får i hushållet, alla misstag kunde skyllas på Nobody. En märklig detalj är att historien publicerades i två omgångar, 1507 och 1533, i den ursprungliga versionen var Neimand en komisk karaktär som tyst tog på sig de andras skuld medan den senare versionen presenterade något av en rebell och sanningsägare. Och så kom Niemand liksom Nemo att en kort tid vara synonym med den rebelliska friheten, namnet buret av anonyma upprorsmakare och signerat under flammande samhällskritik.

Gerta Calmann har en underbar essä (The Picture of Nobody) om Ingens litterära identiteter och hans utveckling och förhållande till jämnlikarna Somebody och Everyman. Everyman som har förblivit det gyllene genomsnittets karaktär vi alla kan ta till hjärtat, ursprungligen från 1500-talets kristna allegoriska spel, och numer representerad i den moderna litteraturen somden realistiske figuren som står stadigt i det litterära kaoset, mannen vi alla känner för och med och föreställer oss vara. Och Somebody, denna sociala funktion, ännu en kroppslös gast, som på medeltiden ofta var den allegoriskt skyldige bakom Nobodys lidande (i George Baron's pamflett Nobody, his complaint, pågår till exempel en dialog mellan Master No-body och Doctor Some-body. Somebody genom att alltid neka sin skuld har gjort Nobody, den evige syndabocken, sjuk) har idag stigit till en oförklarligt hög position. Somebody, en någon, oanmäld men distingerad, vars mystiska onämnda kvalitéer just genom sin vaga existens gör honom acceptabel, eftersträvandsvärd. Han är specifik och allmän på samma gång, men aldrig vemsomhelst.
Ingen har med andra ord semantiskt rört sig det fulla varvet, från en komisk nolla, till Nemesiansk gud, har han åter kommit att anta mer negativa konotationer och slöddrets egenskaper. A Nobody numer unisont inte med en Gud utan snarare med en konkret ingenman: de fattiga, de fula, de maktlösa. Nollorna. Från total anarki och obegränsad makt, förlorade Ingen all kraft, och reste sig som motsatsen, den man rycker på axlarna inför, den man passerar utan ett ord på gatan, a nobody tillslut. Och så har vi tillslut förlorat den litteräre narren, mannen som ironiskt nog aldrig ens funnits.Vad Intet eller Ingen är är egentligen omöjligt att formulera eftersom det är en antites till allt vi känner och kan beskriva och hänger likt en skugga inför det som faktisk är. "Nothing is more real than nothing." Av alla beskrivningar av tomhet är Oliver Sacks på en gång så banalt vardagliga och så skrämmande fundamentala liknelse den jag föredrar framför andra. Sacks liknar känslan av intet, vid känlsan av ens hand sedan man sovit på sin arm och vaknat och för någon minut funnit handens nerver kapade och de neurologiska banorna tillfälligt urkopplade, det flyende ögonblicket då handen tycks stulen från kroppen, en föremål utan vilja och liv, utan närvaro, likt dött kött, sand eller sten och samtidigt befriat på en gång från vikt, ålder och konsistens. Att beskriva den sovande handen är att beskriva något som inte påminner om något annat på jorden och Sachs patienter brukar referera till förlorade kroppsdelar som något som är "nowhere to be found."

Ex Nihil Nihil Fit.

3 kommentarer:

annemarie sa...

ingen plats är så tom som platsen där ingen sitter. Jag är aningen skakad av frånvaron, av intet, eller när ingen är där, där någon skulle vara. Men då är någon en någon, med ett namn, men tomhetens ingenting... ja... oj så många tankar jag fick under läsningens gång. Detta inlägg länkar jag till. Det fyller ett tomrum för mig. Din stol är alltid du. Du är alltid närvarande. Anne-Marie

N sa...

Det är ju också ett annat perspektiv på ingenting. Lustigt det där, i en värld av induvidualism så är ingeting absolut ingenting, men i en kollektivism, så är ingentting friheten. Är inte anonymiteten en av poängerna med en maskerad? hmm.

Anne-marie sa...

Ingens maskerad. Att få vara någonting bakom masken. Dold och gömd. Anne-Marie