onsdag 26 mars 2008

DEN GODA MÄNNISKAN

Efter ångest, rannsakan:

Jag har av någon anledning en lögnares nervösa uppseende. Den plötsliga påträngande hjärtklappningen, kallsvett, skakningar, stamningar och rodnad. Det är som om ett iskallt svart vatten pumpar upp genom struphuvudet och långsamt spränger örontrumman. Och de egna tankarna gör ögonblickligen världen diffus, som ett allt för högt ljud som slår emot en så öronbedövande att man upplever en absurd tystnad. Ändå kan jag inte minnas mer än en stor lögn ur mitt förflutna. Resten är den gnagande vardagssvekfullheten, allt det som pågår outtalat under ytan. Som i visst mån inte är mer än en lätt irritation, eller en icke outtalad mening, eller ett gräl man borde startat, men som nedtystat briserar den stilla ytan. De flesta konflikter i mitt vuxna liv har mest liknat ensidiga avbasningar. Jag tar emot utskällningar som man får sprutor hos doktorn; bit ihop nu, nu kommer det att stinga till ett litet ögonblick, och sådär ja nu var det över, så ska vi se till att få ett plåster på det där. Olikt de flesta har jag inga problem med att be om förlåtelse. Men den där obalansen förvrider empatin. Vattendelaren mellan genuin omsorg och självbevarelsedrift översvämmas. Och att urskilja när man vill stanna och hjälpa från när man har rätt att gå är omöjlig. Jag stannar således alltid. Och långsamt gror den ofrivilliga samaritens ilska. Och det är mörk skugga över samvetet som stilla förvrider begreppen gott och ont. En översvämmande själviskhet, som just för att den förtrycks, sväller upp och färgar alla handlingar. Däför ogillar jag när människor komplimenterar min ärlighet. Och jag blir nästan illamående när någon pekar ut min själviskhet.
Jag har en ganska fin fabel kring det här, så slagkraftig i sin symbolik att den skulle kunna ha passat bland Söderbergs historietter eller förklädd till ett lamm och en varg i en av Fontaine's fabler. Det var från mina dagar som servitris, (oh, denna själsliga prostitution, jag i mitt minne summerat till förruttnelsens stress, den där ständiga ångesten kring ruttnande mat, att tvångsmässigt lukta på skivor av kyckling, studera färgskalor på den med dagarna grånande äggmajonnäsröran och skaka om smoothiesarna i kylen. Döden var det genomgående temat, den så påtagliga tiden som passerade mätt i fysisk förruttnelse, i dagsavfall, torkat bröd och kött, kött, kött. Och allting tycktes dö, särskilt om sommaren, då hettan slog ut fryssystemet och de inplastade rörorna plötsligt började dofta igen. Den äcklade lukten av skinka, kyckling och fet curryröra som slog upp och dränktes i oset från toastern. Kampen mot tiden. Rötmånaden. De våta fläckiga tummärkena på paprikan, de sladdriga gurkskivorna, och avfall, avfall, avfall. Om kvällarna gnagde det i bakhuvudet och jag tog för vana att lukta på de egna måltiderna, att peta på grönsakerna med gaffel och att oroligt studera bäst före datumen på kartongerna i skafferiet. Servitris kommer jag aldrig att bli igen, hellre då obducent, jag föredrar förruttnelseprocessen nedkyld och uttalad. Jag studerar hellre lakoniskt än bekämpar. Där till bör för övrigt noteras det uppenbara föraktet för de så förnedrande yrket. Ofta fascinerade kunders plötsliga aggresivitet. Att så mycket hat kunde ödslas på något så banalt som en sked socker för mycket i kaffet. Och den där brinnande blicken som väntade på det första misstaget och sedan bockade av ens brister: slarvig, långsam, dum, otrevlig, inkompetent.)
En morgon kom en äldre man in på det lilla kaféet. Vi hade en av dessa inglasade diskar, bakom vilken jag rumsterade, en svettig glasbur mot vilken han lutade de nötta armbågarna. Han hade ett trevande sätt som om det var första gången han provade en rörelse, eller möjligtvis som om han suttit inlåst mycket länge och glömt vardagens kotym, de enkla utbytena, kroppspråket, och thanks, please och goodbye. Den första gången han kom in stod han i ett par minuter utanför fönstret och stirrade på mig, som om han förväntades bli inbjuden, och när han ögonblicket senare steg över trappan, var det med uppsynen av en man som förväntades bli utvisad. Han luktade. Han hade dåliga tänder. Och han sa inte särskilt mycket. "A a a, a tea" stammade han. Och sedan jag gjort honom en kopp de i pappersmugg stammade han igen "sugar" och höjde fredstecknet över disken. "m...m...ilk". Ändå flinade han nästan självgott. Och sedan jag räckt över muggen bockade han och gick utan att betala. Det rådde väl något slags tvivel kring hans sociala position. Han hade en hemlös' uppsyn, och gulnade fingrar som luktade tobak. Jag hade inget emot att bjuda på en kopp te. Och min chef, som jag liksom alla auktoriteter fruktade, var ute den där morgonen.
Så kom han tillbaka dagen efter vid samma tid. Smög tveksamt in igen och stammade "a tea"och promenerade ut igen. Den här gången varken väntade han på trappan eller undvek min blick, istället log han bara sitt besynnerliga leende. De följande veckorna kom han in varje dag, regelbunden som ett urverk och lika fåordig. Ibland hängde min chef i köket och jag påskyndade den där tekoppen för att dölja det faktum att han ofrivilligt idkade välgörenhet. Den där plötsligt så godtagna gåvan som ursprungligen hade varit en vänlighet började bli obekväm. För att gottgöra började jag betala den dagliga tekoppen själv.
Efter att ytterligare ett par veckor passerat började mannen klaga. Tet skulle vara starkare, och du, sa han, mer socker nästa gång, va? Jag kunde knappt titta på honom längre, den där sneda bruna tandraden och de där små knappögonen. Jag började därför gömma mig när klockan kröp mot elva. Duckade på lagret, det meterhöga utrymmet vid sidan av disken, för att undvika att bli upptäckt från gatan. Eller satte mig i köket. Och jag föraktade den där småsinta gemenheten jag såg hos mig själv. Varför kunde jag inte bara servera honom den där koppen? Varför gnager det än idag på mitt samvete. Hur jag började ifrågasätta vem han var. Hur jag plötsligt började ogilla hans korthet, hans dumma sätt att komma in och handfallet stå och vänta på den där koppen te, hans sätt att gripa handen och genast långsamt dra åt sig armen, axeln, huvudet., hans gula tåliknande tummar, som stelnat vax. Och leendet, det där förbannade leendet. För det fanns ingen vänlighet hos honom, ingenting annat än förväntan att serveras. Och det var som om moralen upphörde vid den där punkten när han kom vaggande över tröskeln och skuldens tunga andedräkt flåsade i nacken. Hur kan jag inte vilja ge? Hur kunde jag oroa mig för något så futtigt som min chef's åsikt? Varför vällde den här obehagskänslan in, den här krypande, stickande ångesten?
Klockan elva, likt ett urverk. Kopp, tepåse, vatten, socker, mjölk, ångest. Så fortgick det till slutet av sommaren då min chef tillslut för första gången serverade mannen en kopp te under augustis hetaste rusningstrafik och förvånat hojtade efter honom när han började gå utan att betala. Efteråt drog han ut mig i köket och frågade hur länge det hade pågått. Jag förklarade att jag betalade för teet ur egen ficka. Han skakade på huvudet. "Han luktar sprit och cigaretter" sa han. Jag hade aldrig sett det. I själva verket minns jag inte längre hur den där gamla farbror såg ut. Han har blivit en sån skugga att jag inte ens orkar ge honom en initial. "Han har pengar, förstår du?" sa min chef. "Jag bedriver inte välgörenhet här, och det ska du inte heller göra." Han skakade på huvudet. "Jag bjuder gärna på te" fortsatte han. "men inte såhär. Inte till honom. Kan du inte se det?" Hans praktiska och rationella moral var främmande min egen. Jag kan inte sätta mig till doms över människor. Jag har ingen inre vågmästare som lägger tyngden i rätt skål. Jag har bara en groende känsla av skuld. Av en brist på verklig känsla som sväljer alla valmöjligheter. Jag är så fruktansvärt rädd för mig själv.
Och forfarande maler den här fabelns moral i bakhuvudet. Kan jag beskylla honom för utnyttjandet av min "givmildhet"? Och av vilken anledning skulle jag säga nej till att erbjuda honom den där koppen te? Historien blottlägger givarens behov av tacksamhet. Eller vill jag hoppas rätten att välja våra välgärningar. För det rör sig om en ganska sjaskig gråskala. Och det ögonblick vi förlorar rätten att välja, förlorar vi begreppen godhet och välvilja. Jag kan bara ge så länge jag har rätten att göra just det? För någonstans i utsträckandet av handen byter orden skepnad, någonstans ligger den hårfina gränsen mellan att ge och att ta.

5 kommentarer:

annemaire sa...

Berättelsen är hemsk. Givaren utnyttjas... och blir den skyldige. Det är hemskt. Orättfärdigt. Skamligt. Sorgligt. Ledsamt. Anne-Marie

Kersti sa...

Det är inga lätta frågor du ställer. Är handlingen god när du känner dig tvingad att utföra den? När du är ställd utanför möjligheten att själv bestämma. Eller beror själva dilemmat på vårt behov av att vara goda. Och om handlingen tas för given förskjuts balnsen och initiativet är inte längre vårt och på ett sätt inte heller handlingen.

N sa...

Vi är rätt lika du och jag. Jag antar att du hellre kompromisar än tar en fight. Antagligen målar vi ideligen in oss i hörn. Det är rätt skrämmande om man tänker efter.

J sa...

N - Jag tror att det här beteendet i slutändan blir väldigt destruktivt. Man förlorar den grundläggande känslan av vilja eftersom allt tillslut påminner om en våldförelse. F ö känns det bra att uppleva en sorts likhet dig. Jag känner mig lite mindre genomskinlig.

J sa...

kersti, godheten är ett ganska märkligt begrepp. Och inte sällan bundet till ett slags förväntat utbyte. Osjälviska är vi väl egentligen aldrig helt, vilket jag inte heller tror att vi kan eller borde vara. Men det är märkligt hur viktigt det är att valet är vårt eget, inom alla områden i livet. Det ögonblick du är "cornered" som jag skulle uttrycka det på engelska (bra symbolisk bild) förlorar du i viss mån din egen självkänsla. Jag funderade mycket kring Brechts Den goda människan när jag skrev det här. Inte för att jag på något vis känner mig som en god människan men kanske snarare för att behoven är så stora runt omkring oss att vi aldrig kan tillfredsställa dem och det är svårt att sätta gränser för hur mycket man kan göra.