KARAKTÄR

K skulle kunna stå för Karaktär, eftersom det är så man refererar till människor som luktar för mycket, har för stort skägg, talar viskande, eller i största allmänhet faller under kategorierna galna, eccentriska och konstiga. K passar in på samtliga beskrivningar ovan, och balanserar någonstans mitt emellan de tre övriga kategorierna. "He's not the sharpest knife in the drawer." som J skulle säga. "He's loony as a coot" som D skulle säga (med vördnad).
I själva verket reagerar vår vakthund redan innan han slagit upp dörren. Med huvudet mot mitt knä börjar han morra, så dovt att att jag knappt kan urskilja det utan snarare känner hans stämband vibrera mot mitt knä. K stannar halvvägs över trappan, och i ljuset från gatan ser han ut som Allen Ginsberg, det mörka skägget likt en vildvuxen krans som klättrar upp över kindbenen och förenas med den glesnande svarta hårmanen. Han är kanske sextio, men ansiktsdragen är så grovt tecknade att han undflytt åldrandet, han skulle kunna ha varit fyrtio eller åttio. "I just want to say hi to the dog" säger han tyst utan att röra sig. Och sedan låter han dörren slå igen bakom sig, och tar ett par steg över mattan, rullande en av dessa kompakta små resväskor i grällt lila. Dess patetiska storlek, den feminina daterade färgen, och det relativt oanvända skicket står i skarp kontrast till sin ägare, denne arkaiske poseidon, som ser ut att ha klättrat in från vildmarken. Han harklar sig. Hans röst, när han talar, påminner om en pojkes. Låg och viskande, så måttlig och balanserad. "I just wanted to say hi to the dog."
Det är en märklig kommunikation mellan mannen och djuret. Hunden som uppenbarligen är allt mer obekväm med vår gäst och mannen som på en gång generat och naivt som ett barn ignorerar morrandet. "It's probably the bag" säger han efter ett ögonblick och nickar. Han små ögon blinkande. "I had some books i wanted to sell..." Och plötsligt vrider han runt den lila dramaten. "I wanted to sell these books to you. In my bag." Jag håller ena handen om hundens krage och andra handen på dess rygg, och jag kan känna hur musklerna rör sig, det här så bekanta djuret plötsligt förvandlat till en best. Jag ber honom dra upp dragkedjan på väskan och han placerar den på golvet framför mig och reser sig upp och står och tittar på mig. "I didn't mean to... The dog doesn't like the bag, does he?" Och sedan står han tyst och väntar. Det slår mig att hundens reaktion sårar honom mer än min egen. Men så har vi väl föreställningar om att vi är riktigt motbjudande varelser först när djuren hatar oss. Försiktigt plockar jag ut böckerna han presenterat mig. Efter ett par år i bokhandeln har jag lärt mig processen, och det räcker med ett par sekunder för att avgöra värdet på traven; de första två titlarna nästan alltid representativa för resten, penguins silverryggar alltid attraktiva, medan vissa typsnitt på kulörta omslag alltid får magen att knytas; de subtila skillnaderna i billig respektive "classy" estetik. Däremot upphör kundernas urval aldrig att förvåna mig. Det går aldrig att läsa i kundens ansikte vad han ska försöka sälja. De mest obskyra romaner, occulta kultklassiker och skottska monografier dyker upp i skabbiga resväskor från galna eccentriker, som förtvivlat kliar sig om nacken, övertygade om att regeringen har givit dem cancer via internet. Och den elegante universitetsproffesorn, Herr Beverage, som (och det är inte en pun på hans namn) alltid insisterar på att bjuda ut alla han möter på en drink, brukar ofta dyka upp med ett par kassar 70-tals pocketbiografier över radiopresentatörer, söndertummade kokböcker och thrillers.
När jag slår upp locket till K's väska däremot så kan jag omedelbart skaka på huvudet, vilket jag inte gör, istället går jag igenom varenda bok i väskan, lyfter upp den tittar på den, som för att vinna tid. Det finns inget sorgligare än att förklara för någon att deras litterära bagage är värdelöst. Och i all välmening är K's urval förmodligen det värsta du kan försöka sälja till ett antikvariat: en serie sliskig tantprosa i oklanderligt skick, Cookson, Steele, Taylor Bradford... Och sedan under de första fem titlarna, mjukt rosa omslag och softade fotografier, ett tiotal titlar kvasi kama sutra, explicita sexmanualer från åttiotalet (Wild Amour, Joy of Sex - the Gourmet's Guide to Lovemaking, Great Sex). Han fortsätter att stirra ner på mig. Han blinkar inte för ett ögonblick. Och jag slår igen den lila resväskan efter mig.

Det händer allt oftare att de ensamma timmarna i butiken får mig att börja tvivla på världen runt omkring mig. De avslagna ljuden som dämpas till viskningar och ekon mellan de otaliga bokhyllorna och den stängda dörren som ibland slår lätt i vinden och för ett ögonblick stör koncentrationen, som får en att för ett flyktigt ögonblick göra sig presentabel, dra ned kjolen, torka sig om ögonen, sänka datorskärmen och titta upp för att möta... ingen. Mörkret som sänker sig allt hastigare över gatan utanför, det gula ljuset från gatlyktorna som kastar fönstergallrets uppskurna skugga över golvet. Det är som att spendera dagarna fastkedjad i Platon's grotta och varje natt bryta sig ut och promenera hem.
I K's fall är därför den första tanken som slår mig att det måste vara ett spel. Som om jag förväntar mig att finna någon som plirar över axeln på den kraftige mannen, som glirande tittar på mig, joke's on you missis. Som om någon testar min tolerans och skrattar åt min artiga förvirring. Min egen genans är punchlinen snarare än K's smått perverterade bibliotek. Dessa köttiga vita damer och deras blonda muskulösa män. Och jag söker i hans ansikte efter något spefullt, men finner inget annat än det uttryckslösa. Och så nickar vi båda med lika delar paranoid respekt och fläckfri proffesionalism. "No, it's not what we are looking for at the moment. But if you would like another opinion, there are a few more booksellers up the road." "There are" säger han. Han böjer huvudet mot bröstet när han talar, en slags feminin sårbarhet. Och den där kristallklara ljusa rösten som reser sig ur det tjocka svarta skägget. "Do you think they might want them." "I don't know" säger jag. "It's not really..." Jag stirrar på honom. "Probably not, I'm afraid." Han nickar. "They're a bit raunchy, aren't they."