fredag 21 mars 2008

MUSEUM OF CHILDHOOD

Det kan vara equinoxen eller den plötsliga köldknäppen som får LP-spelaren att sakta ner och Bobs släpiga stämma att låta som den spelas på fel hastighet, dov och satanisk, tills bandet värms upp och Molly's Farm kan urskiljas ur helvetesskvalet. Det kan också vara Jesu död eller fullmånen, men dagen förflyter i lågmäld agitation. De märkliga kättingar som umgänge ibland medför och det nästan giriga fysiska behovet av ensamhet. Ofta finner jag mig springandes hem och anländer med hjärtklappning och skakande händer i ett försök att minimera all tid annat än den jag spenderar med mig själv, och mitt skrivande. Det är som om hela världen lägrat sig över mig som en hök, som om varje publikt ögonblick är väntan på ensamheten, varje meddelande, telefonsamtal, och efterhängsna timmar på jobbet, är ett inkräktande på den tid då tiden tycks stå stilla, på den absoluta ensamheten, den absoluta klarheten och det absoluta lugnet. För första gången på länge känner jag ingen sorg, ingen saknad och inga ambitioner annat än det överväldigande begäret efter ensamhet. Jag vill bara bli lämnad ifred. Jag vill slippa den där skulden som lägrar sig över samtliga relationer, tvånget att ursäkta sin frånvaro och sin distans, och tvånget att förmedla sig. Mänskligheten känns längre bort än någonsin. Som en annan art, eller en nyupptäckt frukt. Jag har på många sätt upphört att vara människa. Jag har blivit ängeln i rummet, som kontemplerar problemet "att gå" och "att lämna". Att hitta det naturliga avbrottet i min samtalspartners mening, att resa sig och gå, de tysta sekunder medan man samlar ihop sina ytterkläder, och klär på sig, stoppar tobaken i väskfacket och rätar ut byxbenen. Och att finna undanflykten att dra sig tillbaka. Att retirera utan att förskjuta och oroa. Varje ögonblick av rörelse är ett förskjutande av nuet och det umgänge man tillbringar det i. Sedan det organiskt naturliga tvånget att gå upplösts, är den egna viljan ur led, du har ingen rätt att röra dig, du kan stanna för alltid.
Jag antar att det här är åldern då det är meningen att vi ska etablera oss. Kanske därför passande att spendera påsken på The Museum of Childhood, detta nostalgiska panorama över oskulden. Denna historiska återkonstruktion av ett fenomen vi så gärna vill kapsla in, men egentligen aldrig fullt kan minnas eller återuppleva. Istället ordet Nostalgi. Och som vuxen vill man kunna leka igen, när man som barn egentligen på något plan ville spela upp och överta vuxenheten. Alla dessa spädbarnsdockor, bilbanor och dockhus. Detta så hanterbara microkosmos av en så oförklarlig enorm värld. Barndomsmuseet är mer än ett museum över en ålder, ett museum över tingen man omgav sig med. Och kanske också ett monument över en idyllisk barndom vi tror oss ha förlorat eftersom den barndom vi minns alltid är tecknad i högst privata färger och med åren förlägrat med den föråldrade teknologins nyanser, ett sjuttiotal i gult, nittiotalet i polaroid, sextiotalet i technicolor och allt dessförinnan i svart vitt. Föremålen likaså åldrade, som om de faktiskt aldrig kommit i nytt okrusat papper, emballage och kartonger. Som om de alltid varit så nötta, trasiga och malätna. Minnet spelar spratt. Som om minnena ligger i tjocka sediment och vi borstar dammet av det översta och redan där finner nyskapade minnen av barndomen. Minnen av minnen. Tågrälsen slingrar genom montrarna. Dockorna på plan fyra är nästan medicinskt numrerade med små vita lappar, och påminner om stel vuxenskap, uppmålade och uppklädda. Somliga redan skalliga, på en gång spädbarn och gamla tanter. På nedre plan spelar automatorna fortfarande för fem pence gången, en mekanisk orkestern trummar i otakt, dragspelet pumpar tomt, och pianot gnager tänder, de orörda tangenterna spasmiskt upp och ned bakom det röda snöret. På plan två, de rudimentära arbetarklassleksakerna. En docka med ansiktet utskuret ur en sko, och de gamla rag n' bone, dockorna, verkligen inte annat än en bit djurskelett inlindat i gulnade trasor. Någon annan har tillverkat ett helt möblemang i bark, vass och fjäderpennor.
Samtidigt kan vuxenheten förbrylla mig i lika hög grad. Jag skulle kunna vandra i timmar genom ett vuxenhetens museum, genom upphängda kostymer, inramade räkningar och rekonstruktioner av dubbelsängar, matvarubutiker, och parsamhet. Provsitt volvo's förarsäte, skriv ett cv, säg upp dig, ha en affär, drick drinkar i en hotellbar.

Märkligt nog, mer än något annat, mer än lekar, naivitet och frihet, saknar jag att ha någon som bekräftar mig. Som barn skedde all utveckling på två plan, vart enda ögonblick skedde i ens egna ögon och i den osynlige förälderns. Varje omvälvande storhet skulle förmedlas, godkännas, berömmas, och framför allt ses av någon annan än en själv. Mina minnen, erfarenheter och egenskaper samlades av någon annan än mig själv. Jaget var aldrig förlorat. Varje slag som slogs vakade någon osynligt över ens axel. Det fanns alltid tre par ögon. Det slog mig med enorm sorg den dag jag insåg att mitt liv kunde fortgå utan att jag förmedlade det till någon annan. Att jag kunde vrida mig i ångest, gråta, älska och skrika utan att det fanns någon annan där som fångade in ögonblicket. Att det bara förflöt. Att jag var min egen gemensamma nämnare. Och att det i framtiden inte skulle vara någon annan än jag som bekräftade och mindes mitt eget liv.

18 kommentarer:

N sa...

Detta måste vara ett av dina mest privata inlägg? Rätta mig om jag har fel, men det kändes väldigt naket. Jag önskar att jag hade din förmåga att hitta liknelser och metaforer.
Någon dag får du förklara för mig vad UBU innebär btw.

J sa...

Alas dear Yorick, Du har helt rätt. Jag försöker acceptera det här tillståndet. Det verkar relativt oacceptabelt att vara eremit i dagens samhälle, och att vara ointresserad av andra människor (vilket inte är helt sant, teoretisk sätt älskar jag människan, men på ett privat plan finner jag relationer omöjliga.) Svårast finner jag att kombinera den här känslan av att bry mig förtvivlat om andra i min närhet men samtidigt inte orka socialisera med dem. Det är själviskt. Men nu mer kan jag kallsvettas och få hjärtklappning av tvungen närhet. Och jag är inkapabel att spela med. Det skrämmer mig att jag skulle kunna lämna allt med en fingerknäppning.

Gillade din tolkning av ensamhetsbehovet. Jag tror att du har rätt i att den totala ensamheten innebär en otrolig frihet, apropå den efterföljande dialogen. Jag tror att det var därför på ett plan ingen-idén fascinerade mig. Ingen står ju så att säga utanför de sociala ramarna. Varför att vara en ingen är på en gång ensamt, anarkistiskt och fritt. Den där Emily Dickinson dikten summerar det utmärkt. Det finns en heder i att inte behöva vara för någon annan än sig själv. Vilket jag inte fullt är, varför annars författa. Liksom Dickinson av samma anledning förmodligen inte var. Å andra sidan är skrivandet alltid helt på ens egna villkor. Vilket är oerhört befriande. Hur förhåller du dig förresten till den här paradoxen i att begära total ensamhet och samtidigt använda sig av ett utåtriktat forum som bloggen. Läsarna är ju onekligen viktiga. Jag funderar en del på det här, och även om jag inte tror att bloggandet är innebär en dagboksliknande transparens, så tror jag att anonymiteten och distansen ger en viss frihet.

UBU har jag faktiskt inte hunnit och vågat tränga in i fullt än men gillar det lika fullt. Jag ser det väl lite som en finkulturell youtube eller ett slags arkiv över det udda, om så litteratur, konst, musik, poesi etc. Det är lite övervälmigande, men somligt mycket inspirerande...

Ulrika sa...

Hej,
Det var jag som gav mig på "n". Menade inget illa, utan det ni båda skriver fascinerar mig. Jag är ännu en av dem som lever med ett slags utanförskap. Självpåtaget, skulle jag säga. Men till skillnad från er kan jag inte riktigt se friheten i ensamheten. Skulle den vara större där än om man tyckte om att vara übersocial?

J sa...

Ulrika, det är spännande att få din infallsvinkel, ifrågasättande utvecklar, så att säga. Jag tror att både det här med ensamhet är ganska känsligt, det blir lätt ett sorts avfärdande av resten av världen och därför vill man väl gärna ursäkta den. Jag tror att det är högst personligt. Man kan välja ensamheten av många skäl. Mitt är väl för tillfället en slags självbevarelsedrift. Jag orkar inte riktigt. Jag vill på inga sätt hävda att jag är fri, just av den anledningen, men jag upplever frihet i min ensamhet. Det låter motsägelsefullt men det är väl så jag skulle vilja förklara det.

Jag tror för övrigt att du har rätt i att det sociala för en del människor kan innebära en frihet. Ensamheten kan upplevas kvävande. Men det sociala är mer formulerat, det är ett samspel. Jag tycker det är väldigt svårt att förmedla mig med andra, på ett socialt plan finner jag inte mig själv särskilt intressant, och allt umgänge innebär ju ett utbyte. Jag måste vara, formulera, visa upp mig själv. Ensamheten däremot är naken. Självisk antar jag. Och på så sätt, för mig friare. (Total frihet, however, är givetvis omöjligt, ett idealt tillstånd...)

Jag skulle gärna höra dina tankar kring din egen ensamhet. Den är självvald, men ändå ett fängelse? På vad sätt är den ofri?

Ser fram emot att höra vad du tänker. Och tack för kommentaren. Det uppskattas.

Ulrika sa...

På vilket sätt är min ensamhet ofri? Jag har valt ensamheten därför att jag inte orkar delta. Verkligheten är ett svårt kapitel för mig. Vet inte hur jag ska vara där. Det är ett spel jag inte förstår. Så jag lever i ett gränsland kan man säga: träder ut i den sk verkligheten när jag måste, ex för att arbeta, men tar mig sedan så fort jag kan tillbaka till min egen värld.

Detta gör mig ofri. Önskar att jag kunde röra mig lika fritt i båda världarna, de två typerna av verkligheter. Men nej, jag kan inte, inte på ett otvunget sätt iaf. Lurar mig själv att tro att jag kan ibland, men det sker allt mer sällan nu.

Människor ska prata så förbannat. Jag är gärna tyst. Men det är svårt att hitta människor som accepterar att man tiger. Och skicka lappar fungerar inte så bra. :)

Sedan svämmar jag lätt över. Jag är så mycket känsla och ganska lite förnuft. Ingen bra mix och detta är i den sk verkligheten ett handikapp. Du ska ha koll på dina handlingar, inte låta känslan ta över. Sorry, men jag kan inte det heller.

Så jag drar mig undan. Men fri upplever jag mig inte.

Detta blev kanske en aningen yvig förklaring, men jag kan inte förklara på annat sätt, tror jag. Svårt ämne, men intressant.

Vill också säga att du har en mycket vacker och intressant blogg.

anne-marie sa...

Tur att samtalet omslöt detta inlägg. Jag är alltid --runtomkringalltingochhyserdigständigti minatankar -- Ma

N sa...

Ja du, jag vet inte om det är så värst paradoxalt. Du och jag har ju vår anonymitet. Jag är n, och du är j. Jag har inte ens gett adressen till mina närmaste vänner. De har ingen aning att jag bloggar. Jag vill vara anonym, för då är man ju också fri, fria att skriva vad man vill, utan att behöva rättfärdiga det inför någon man känner. Man kan vara personlig utan att bli privat, eller är det vice versa?Saken är den, jag måste skriva, jag får alltid bäst balans i mitt liv när jag kan skriva, det ger en ro. Men jag kan inte bara skriva till mig själv, jag vill att någon annan läser det. Uppmärksamhet, eller så vill jag inte vara helt ensam. Min ensamhet yttrar sig i att jag vill kunna välja när jag ska vara ensam. I ett sällskap är jag en social person, jag har inga svårigheter att bara socialisera. Ibland uppskattar jag det tom. Men i slutändan vill jag alltid vara för mig själv. Därför är jag nöjd med hur jag har ordnat mitt liv, jag bor på ett ställe, de bor på ett annat. På så sätt kan vi välja när vi vill vara sociala och umgås. Vi semesterar och firar födelsedagar tillsammans, men vi slipper den dagliga socialisationen. Det är den som jag finner betungande. Sen för ärlighetens skull, en anledning till varför jag finner ensamheten och anonymiteten så befriande är just att man slipper rättfärdiga sig själv. Slipper tävla, slipper tänka på om man säger de rätta sakerna eller inte. Jag är bra på att skita i saker och ting som jag inte bryr mig så värst mycket om. Men somliga saker betyder mycket för mig, mitt skrivande t.ex. Jag kan ta att Ulrika kritiserar mig, jag känner inte henne. Men jag skulle ha svårare att acceptera att min bästa vän la sig i hur jag skrev.

Kersti sa...

Ska fundera mer på detta. Att vara ensam, att vara tillsammans. På vems vilkor. Funderar ständigt på detta som gift trebarns mor. Vems behov styr. Längtar till ensamheten men blir rastlös när jag hittar den. Det är spännande och svårt det här. Ofta tycker jag att närhet på distans är mycket lättare än närhet i verkliga livet. Ska tänka ett varv till. Nyss hemkommen från skogen där det varit inte ensamt men kravlöst i flera dagar.

J sa...

Ulrika, jag förstår. Jag upplever väl mer eller mindre samma sak, och jag har nog tidigare känt mig väldigt besvärad av att inte kunna röra mig fritt i båda världar, så att säga. Däremot tror jag väl att jag gjort en styrka av min svaghet numer. Jag mår väldigt bra ensam och jag tycker om att sitta hemma och skriva. Jag har inte längre det där gnagande behovet av att passa in eller ens att försöka underhålla och prata. Och det är befriande. (Nu låter jag förståss starkare än jag är, inom det här rummet jovisst, men det är klart jag tacklas med krav, oro, och rädsla för folks avsky, besvikelser etc...)

N, paradox, fel ord kanske. Däremot måste jag erkänna att jag är ganska fascinerad av mitt eget behov att nå ut, efter att ha skrivit för byrålådan i åratal. Anonymiteten och den monologiska formen underlättar självklart. Och jag liksom du skriver väl, med ett par undantag, för människor jag aldrig träffat. Jag tror att det är väldigt svårt för folk som känner en väl att läsa en. Text och person blir lätt en och samma, vilket jag definitivt inte tror att det är, hur personlig texten än är. Å andra sidan tror jag att kritiken slår lika hårt vem den en kommer ifrån för mig. Touch wood.

Kersti, jag kan tänka mig att ensamheten får ännu en dimension i en stor familj. Men så lär man sig ju ofta att vara ensamma i grupp när man levt ihop länge. Ensamheten känns ibland som något man måste erövra, och främst som N skriver välja. Påtvingad kan den vara vidrig. Men vald är den befriande.

AM, ja du, tänkte nog att du var i krokarna någonstans...

J sa...

Ulrika, tack för övrigt för att du kom hit igen. Virtuellt lappskickande är en sympatisk kommunikationsmetod för oss socialt handikappade. Det ger väl en sorts frihet?

annemarie sa...

Vackra du! Mammari

Ulrika sa...

Ja, det virtuella lappskickandet :) ger en viss frihet.

Du skriver mycket bra. Kan du känna och läsa det själv? Hur bra det är, menar jag?

Har du förmågan att uttrycka dig så väl i tal? Om inte, funderar du något kring varför det är lättare att tänka och formulera sig med pennan i hand?

J sa...

Hm, intressant fråga och förbannat svår att besvara. Jag tror, liksom de flesta skribenter, att jag pendlar mellan sensationellt storhetsvansinne och förödande självkritik. Och jag omfamnar väl båda. De dagar storheten hänger över axeln, är det en otrolig kick att skriva, och de dagar man hatar vad man har presterat så misstänker jag att det handlar om någon slags utveckling. Eftersom det lätt slår över i det personliga är det svårt att ha en slags objektiv distans. Och nej, jag kan inte uttrycka mig alls i tal, jag är känd för att vara väldigt tyst. Längre utläggningar brukar sönderfalla i stamningar och brasklappar. Jag tenderar att överanvända "kanske", "jag vet inte" och "nästan" "delvis" etc. Vad som helst som gör påståndena mer diffusa.

Varför skrivande och talande skiljer sig åt? Dels tidsaspekten. Du kan redigera och ångra i text. Och textformen kräver en slags definitet för att undvika missförstånd eftersom du inte har mer än en chans att förklara för dina läsare. Dessutom kan du för ett ögonblick förskjuta rädslan för kritik som är så överhängande när du talar. Och antar jag, den relativa anonymiteten ger utrymme för ett visst skådespel och laborering, orden silas inte genom din person, utan får stå för sig själva. Jag får en känsla av att du upplever något liknande? Verkligen en intressant fråga. Skulle kunna bli ett inlägg i sig.
Tack i alla fall. Allt gott. (Vilken antik hälsningsfras, allt gott...)

Ulrika sa...

Ja, ett inlägg jag gärna skulle vilja läsa.

Tidsaspekten är något som för mig är en viktig faktor till varför jag har så svårt att uttrycka mig i tal men inte på samma sätt i skrift. Tiden är för övrigt något som jag har en mycket förvirrat förhållande till. Jag är i otakt.

Det du skriver om skådespel och laborering är intressant. Jag ser skrivandet som ett äventyr, ofta upplever jag det som en febrig dröm, en drog. Att se orden mingla på pappret är häftigt. De lever en egen värld där och den magi de kan skapa är ofattbar. Titta bara på din mening: " När du aldrig ifrågasätter de kläder andra dräper dig i, kommer din egen nakenhet tillslut att skrämma dem." Amazing! Orden får stå för sig själva.

Allt gott. (en antik hälsningsfras, men sådär lagom laid back och ändå varm och välmenande)

J sa...

Oh, att bli citerad. Tack. Skriver du själv? Dum fråga. Vad skriver du själv?

Ulrika sa...

Vad skriver jag? Allt möjligt. Inga romaner, men många långa anteckningar, världsliga grubblerier, essäer och noveller.

Jag är kaos och spret. Försöker genom skrivandet samla ihop mig. Göra mig tydlig. Hitta navet, mittpunkten. Förbannat svårt. Jag glider undan. Tar ett andetag, börjar om, får fatt i mig, tror jag, men ack nej, jag är en hal rackare. När jag tror att jag vet vad jag har mig, så är jag plötsligt borta igen.

Så blir jag då till slut så less på denna kurragömmalek - som faktiskt är på dödligt allvar - att jag för ett tag skriver om annat. Men det slutar alltid med att jag mellan orden får skymt av något som tycks mig bekant. Och så är sökandet och jakten igång igen.

Än så länge skriver jag inte för någon annans ögon än mina egna. Tror det är bra så.

Skriver du mycket annat än det du lägger ut här på bloggen? Läser du mer än du skriver? Om du var tvungen att välja: skrivandet eller läsandet, vilket väljer du?

J sa...

Jobbar på en roman som smått stagnerat. Och skriver förmodligen mer än jag läser, men skulle inte kunna välja mellan de båda. Någon sa att att skriva egentligen är att läsa. Nästan halva skrivprocessen är ju att sitta och läsa vad man redan skrivit.

Det tar ett tag innan man orkar skriva för läsare. Jag är ganska orolig innan jag publicerar något nytt och fortsätter att vara det tills man börjat få en del kommentarer. Varje gång jag säger något vad som helst förväntar jag mig att andra ska upptäcka något helt annat i det. Som sagt, det är knepigt det här, men jag har skrivit för skrivbordslådan så länge nu...

annemarie sa...

Love you. mamma