Tystnaden i 17- och 1800-tals grupporträtt är en av mina många mindre besattheter. I höstas i Londons National Portrait Gallery blev jag stående framför Benjamin Robert Haydon's Meeting of the Anti-slavery Society (ovan). Haydon som var ganska förjust i enorma grupporträtt (ett par år tidigare hade han lyckats klämma in 197 ansikten i sin Reform Banquet) lyckades porträttera samtliga 500 delegater i ett slags absurt hav av vit brittisk hud och kroppslösa åldrande manshuvuden. Dynamiken därför än mer fokuserad vid tavlans (nästan) enda svarta man och tillika tavlans enda riktiga utbyte av blickar och rörelse: den jamaicanske tidigare slaven Henry Beckford (med ryggen mot åskådaren, i centrum, Haydons intressepunkt i myllret, slaven och delegaten som blev ansiktet för förändringen, "the African sitting by the intellectual European, in equality and intelligence" som Haydon själv uttryckte sig) med blicken intensivt fästad vid den stående talmannen Thomas Clarkson.
Delvis p g a det historiska tvånget att demokratisk återgiva samtliga närvarande och delvis p g a året 1840s bristande teknologi, som tvingade Haydon att mycket hastigt skissera skedet och senare måla de individuella ansiktena efter andra källor, har resultatet blivit smått surrealistiskt. Vid närmare studier pågår den hetsiga slavdebatten nämligen i en knäpptyst folkmassa, de slutna munnarna genomgående i ansiktsmyllret, till och med Clarkson, med fingret i luften, uttryckslös och sammanbiten. Och blickarna hos de 500 delegaterna tycks stirra ut i den kvava föreningsluften, som om skamsna är det inte ett enda av deltagarnas ögonpar som möts. Täckt i en grotesk köttfilt breder tystnaden ut sig, ansiktena staplade på varandra i ett klumpigt kollage, och fastän än oplanerat är detta, i min mening, målningens storhet. Dess klumpiga detaljrikedom, som just genom sitt misslyckande blir på en gång surrealistiskt och modernt. Detta omvälvande historiska ögonblick som kapslat in i det ögonblick då rummet stannade upp, och den absoluta tystnaden inföll. Fem hundra personer med slutna läppar, stilla kontemplerande ingenting, blickande in i fjärran.
I en annan ambitiös gruppering, Sir George Hayter's grupporträtt (som the f-ing NPG är för snåla för att låta bloggare kopiera) av Storbrittaniens House of Commons från 1833, med nästan fyra hundra individuella ansikten varav 320 identifierats, är individerna försjunkna i det privata och tycks sitta och pilla med byxbenet, drömma sig bort, absurt vinkla sig mot sin granne eller sitta och småle. Kanske för att Hayter's teknik långt överträffar Haydons, och målningen ger en överväldigande realistisk känsla, blir motivet så mycket mer absurt. Därtill den märkliga kontrasten mellan den officiella smått pompösa scenen och de samtidig så privata inåtvända ansiktena. För tystnaden är högst privat, är den inte? Och den leder rakt in i den tigandes inre, ambitionslös, kontemplativ och högst intim. Det tog 10 år för Hayter att avsluta storverket och ytterligare 15 att sälja det okommisionerade porträttet, de fyrahundra ansiktena fotografiskt realistiska och försjunkna i tystnad, en tystnad som blir bisarr eftersom deras kroppsspråk engagerat uttrycker ett samtal som uppenbarligen inte pågår och inte för en sekund speglas i deras blinda ansikten. Har samtliga parlamentariker blivit stumma eller börjat idka telepati? Skuggorna och den svarta munderingen påminner om en vaka. Den sorgsamma sysslolösheten och igen: den överväldigande massans tystnad.
Om både Hayter och Haydon ofrivilligt formulerar en slags sorg, eller kanske snarare skuld som tar form i de bortvända blickarna, är tystnaden i Karl Anton Hickels "William Pitt adressing the House of Commons on the French Declaration of War 1793" (andra ovanifrån) trots det tunga ämnet, betydligt mer förnöjsam och bitvis nästan erotiskt intim. Den vithåriga peruk-beklädda församlingen män sitter nästan uteslutande och småler för sig själva. Färgerna är mjukare och slår ibland över i pastell: en röd rock, beiga byxor, mjukt blått och grönt. Och i centrum, Pitt, med handen utsträckt i luften, feminint särade fingrar som smekte han en osynlig gestalt över kinden, munnen hårt sluten och blicken förlorad. Det är knappast en krigsdebatt som pågår, snarare ett behagligt gemensamt drömmeri medan den klarblå himlen bryter fram utanför fönstret. De regerande männens ansikten likt små pojkars, underfundiga, komiska, liksom de korslagda benen på den främre raden och det nästan fåfänga spelade allvaret. Att inte en mun öppnas och knappt en hand reses är förbryllande. Scenen är försjunken i plastisk stillhet. Det är lätt att sätta händerna för öronen och föreställa sig målningen animeras. Individerna upphöjda genom sin tystnad, storslagna genom sin stumhet. Hur de hänger kvar frusna i sina privata poser och väntar. Skakande av ansträngningen. (Återigen är NPG's version betydligt bättre och kan zoomas in i detalj).
Jag har aldrig erfarit den där totala tystnaden i folksamlingar. Det närmaste jag kommit det där ögonblicket var ett par minuter på en pretentiös skottsk burleskklubb, där en mångsysslande artist från scenen instruerade publiken att tiga och lyssna till avsaknade av tystnaden. Att försöka föreställa sig de ofrivilliga ljuden som musik och lyssna till rytmen. Han kan ha refererat till stycket som en hyllning till John Cage, och förklarat att kompositörens stycke 4.33 givetvis var allomfattande eftersom verket innefattade alla ljud det uteslöt, och något sådan som tystnad inte fanns. En slags naken genans lägrade sig bland de uppklädda pinupporna och de sammetsdraperade dandysen. De flesta undvek varandras blickar som om de kände sig blottade, stirrade i golvet eller ut i luften, andades häftigare, eller knäppte fingertopparna obekvämt mot glaset, som om det döljande sorlet plötsligt dragit sin skugga från dem och de ställts i tystnadens strålkastarljus. Tystnaden är aldrig de gamla parlamentsmålningarnas rofyllda livlöshet, tystnaden är obekväm och upprörande. Den bultar påminnande i bröstet, den tjuter genom näsan och smackar mellan läpparna. När estradören åter slog i cymbalerna och deklarerade ljudets återkomst skrattade man och tittade lättat på varandra: "Så löjligt."
(För mer tigande grupper kan jag för övrigt rekommendera John Trumbulls målningar av the Declaration of Independence, ringa 47 personer och lik förbannat inte ett ord över deras läppar. Samt Howard Chandler Christy's Scene at the signing of the Constitution of the United States 1787, som för övrigt har ett charmigt antal uppsträckta händer (elegant formande pilar mot tavlans fokus) som hänger livlösa i luften i patetiska försök till handling och ett gediget antal fåfänga män som stirrar rakt in i betraktarens ögon. För ett samtida exempel Noel Murphy's målning av samtliga 108 medlemmar av the Northern Ireland Assembly (ovan).)
Delvis p g a det historiska tvånget att demokratisk återgiva samtliga närvarande och delvis p g a året 1840s bristande teknologi, som tvingade Haydon att mycket hastigt skissera skedet och senare måla de individuella ansiktena efter andra källor, har resultatet blivit smått surrealistiskt. Vid närmare studier pågår den hetsiga slavdebatten nämligen i en knäpptyst folkmassa, de slutna munnarna genomgående i ansiktsmyllret, till och med Clarkson, med fingret i luften, uttryckslös och sammanbiten. Och blickarna hos de 500 delegaterna tycks stirra ut i den kvava föreningsluften, som om skamsna är det inte ett enda av deltagarnas ögonpar som möts. Täckt i en grotesk köttfilt breder tystnaden ut sig, ansiktena staplade på varandra i ett klumpigt kollage, och fastän än oplanerat är detta, i min mening, målningens storhet. Dess klumpiga detaljrikedom, som just genom sitt misslyckande blir på en gång surrealistiskt och modernt. Detta omvälvande historiska ögonblick som kapslat in i det ögonblick då rummet stannade upp, och den absoluta tystnaden inföll. Fem hundra personer med slutna läppar, stilla kontemplerande ingenting, blickande in i fjärran.
I en annan ambitiös gruppering, Sir George Hayter's grupporträtt (som the f-ing NPG är för snåla för att låta bloggare kopiera) av Storbrittaniens House of Commons från 1833, med nästan fyra hundra individuella ansikten varav 320 identifierats, är individerna försjunkna i det privata och tycks sitta och pilla med byxbenet, drömma sig bort, absurt vinkla sig mot sin granne eller sitta och småle. Kanske för att Hayter's teknik långt överträffar Haydons, och målningen ger en överväldigande realistisk känsla, blir motivet så mycket mer absurt. Därtill den märkliga kontrasten mellan den officiella smått pompösa scenen och de samtidig så privata inåtvända ansiktena. För tystnaden är högst privat, är den inte? Och den leder rakt in i den tigandes inre, ambitionslös, kontemplativ och högst intim. Det tog 10 år för Hayter att avsluta storverket och ytterligare 15 att sälja det okommisionerade porträttet, de fyrahundra ansiktena fotografiskt realistiska och försjunkna i tystnad, en tystnad som blir bisarr eftersom deras kroppsspråk engagerat uttrycker ett samtal som uppenbarligen inte pågår och inte för en sekund speglas i deras blinda ansikten. Har samtliga parlamentariker blivit stumma eller börjat idka telepati? Skuggorna och den svarta munderingen påminner om en vaka. Den sorgsamma sysslolösheten och igen: den överväldigande massans tystnad.
Om både Hayter och Haydon ofrivilligt formulerar en slags sorg, eller kanske snarare skuld som tar form i de bortvända blickarna, är tystnaden i Karl Anton Hickels "William Pitt adressing the House of Commons on the French Declaration of War 1793" (andra ovanifrån) trots det tunga ämnet, betydligt mer förnöjsam och bitvis nästan erotiskt intim. Den vithåriga peruk-beklädda församlingen män sitter nästan uteslutande och småler för sig själva. Färgerna är mjukare och slår ibland över i pastell: en röd rock, beiga byxor, mjukt blått och grönt. Och i centrum, Pitt, med handen utsträckt i luften, feminint särade fingrar som smekte han en osynlig gestalt över kinden, munnen hårt sluten och blicken förlorad. Det är knappast en krigsdebatt som pågår, snarare ett behagligt gemensamt drömmeri medan den klarblå himlen bryter fram utanför fönstret. De regerande männens ansikten likt små pojkars, underfundiga, komiska, liksom de korslagda benen på den främre raden och det nästan fåfänga spelade allvaret. Att inte en mun öppnas och knappt en hand reses är förbryllande. Scenen är försjunken i plastisk stillhet. Det är lätt att sätta händerna för öronen och föreställa sig målningen animeras. Individerna upphöjda genom sin tystnad, storslagna genom sin stumhet. Hur de hänger kvar frusna i sina privata poser och väntar. Skakande av ansträngningen. (Återigen är NPG's version betydligt bättre och kan zoomas in i detalj).Jag har aldrig erfarit den där totala tystnaden i folksamlingar. Det närmaste jag kommit det där ögonblicket var ett par minuter på en pretentiös skottsk burleskklubb, där en mångsysslande artist från scenen instruerade publiken att tiga och lyssna till avsaknade av tystnaden. Att försöka föreställa sig de ofrivilliga ljuden som musik och lyssna till rytmen. Han kan ha refererat till stycket som en hyllning till John Cage, och förklarat att kompositörens stycke 4.33 givetvis var allomfattande eftersom verket innefattade alla ljud det uteslöt, och något sådan som tystnad inte fanns. En slags naken genans lägrade sig bland de uppklädda pinupporna och de sammetsdraperade dandysen. De flesta undvek varandras blickar som om de kände sig blottade, stirrade i golvet eller ut i luften, andades häftigare, eller knäppte fingertopparna obekvämt mot glaset, som om det döljande sorlet plötsligt dragit sin skugga från dem och de ställts i tystnadens strålkastarljus. Tystnaden är aldrig de gamla parlamentsmålningarnas rofyllda livlöshet, tystnaden är obekväm och upprörande. Den bultar påminnande i bröstet, den tjuter genom näsan och smackar mellan läpparna. När estradören åter slog i cymbalerna och deklarerade ljudets återkomst skrattade man och tittade lättat på varandra: "Så löjligt."
(För mer tigande grupper kan jag för övrigt rekommendera John Trumbulls målningar av the Declaration of Independence, ringa 47 personer och lik förbannat inte ett ord över deras läppar. Samt Howard Chandler Christy's Scene at the signing of the Constitution of the United States 1787, som för övrigt har ett charmigt antal uppsträckta händer (elegant formande pilar mot tavlans fokus) som hänger livlösa i luften i patetiska försök till handling och ett gediget antal fåfänga män som stirrar rakt in i betraktarens ögon. För ett samtida exempel Noel Murphy's målning av samtliga 108 medlemmar av the Northern Ireland Assembly (ovan).)
1 kommentar:
Det är lite kusligt. Efter förra helgens utsvävningar kring blondinbella, tänkte jag denna helg ta itu med den "tysta massan". Så tittar man in på din blogg och ser det här. Naturligtvis gör du som vanligt på ditt sätt. Du har en enastående blick för tingens små små ytterligheter.
Skicka en kommentar