tisdag 10 juni 2008

ANTIKVARISKT DETEKTIVARBETE

Skiljelinjen mellan kvalité och medelmåttighet är inte alltid helt skarpt tecknad. Junimånadens nästan ekvatoriala hetta som kramar om den här annars så balanserat ljumma staden tycks ha väckt de döda och skakat om de levande. Stadens befolkning har fördubblats och den tillfälliga turistboomen kan liksom varje sommar mätas i den plötsliga uppsvinget i försäljningen av Stevenson, Scott, Welsh och Rankin (vars kolsvarta paperback utgåvor nu lyser med sin frånvaro på hyllan och D efter mitt utpekande suckande Bah, Rankin, nonsense) samt krypande förlängda arbetstimmar där klockan, släpande fötterna efter sig, motvilligt slår över till nio. Ordet scottish blir vanligare i det grovt släpande amerikanska uttalet Scåååtish snarare än Leith-huliganernas nästan totalt svalda Sco'esh. Liksom det släpande darling ersätter "ey, hen?" "oy, you!" på den nattliga promenaden hem när fredag skiftar till lördag.
I en Ikea-plast box med gamla recept, anglo-saxiska ordlistor i snirklat fyrtio-talsbläck, och readers digests smaklösa skinnimitationer, redo att tas till tippen, gör således en första utgåva i nött brunt tyg ett märkligt uppdykande ur sin historiska dvala, helt i ton med sommarens symbiotiska förening mellan högt och lågt. Antikvariatsarbetet, då du rest dig ur lärlingens monotona hyllstädande och dammsugande av de malätna turkiska mattorna, är när det är som bäst ett sorts detektivarbete, en jakt genom gultonade sidor efter datum, publikationsdetaljer eller stundvis mer raffinerande ovanliga feltryck, obskyra detaljer och eleganta signaturer. Den här titel ser till en början knappast mycket ut för världen, bruna, odekorerade pärmar, en nött titel i guld över ryggen, fransade hörn, och trött nikotintonat papper. Å andra finns knappt en bok som inte efter lite efterstudier framstår som den viktigaste publikationen någonsin. Men det här måste jag säga visar sig vid uppslagning vara ett av mina mer storslagna fynd, det främsta verket av en brittisk filosof och ekonom, komplett med ett osignerat brev limmat till försättsbladet, daterat 1864, en botanisk angelägenhet antecknad av författaren i tredje person, riktad mot en framstående phytolog, uppmanande denne att kontakta honom med åsikter kring publikationen av en viss botanisk titel och avslutningsvis en adress. Google mot förmodan är som alltid det moderna förlängda medvetandet, datorn en utväxt av den egna hjärnan, det kollektiva medvetandet aldrig mer än en knapptryckning bort. Adressen öppnar dörrar till oanade sidospår, till otaliga små notiser nämnde man skickat och som sent omsider nedtecknats och listats i skuggiga hörn av Nätet. Från att ha varit en abstrakt historisk pappfigur, eller en tvådimentionell gravyr intill titelbladet, blir nämnde ansedde britt plötsligt konkret, han har en adress!
"I'd like to see Wittgensteins notes to his flatmates" säger V när vi utmattat tar en rökpaus på bakgården. "Please wash your dishes, Ludwig." Humor å sin sida, så finns det ändå något märkligt omöjligt i att föreställa sig de här människorna levande i den mest fundamentalt organiska definitionen av ordet. Wittgenstein ätandes? Eller nämnde anonyme filosof lutande huvudet mot sin hustrus bröst? Och hur absurda är inte de märkliga spåren ett liv lämnar efter sig? Snarare än de storslagna verken och orginal manuskripten, grävs de mest obskyra detaljer fram, fotografier, brev, dagböcker. Och än mer skrämmande slår det mig, att forna tiders mystiska dunkel knappast kommer att kunna bibehållas när samtiden blir ett arkeologiskt fynd. Alla dessa så världsliga privata lämningar som kan belysas och offentliggöras, från druckna osammanhängande mail, till facebook-applicationer, självutlämnande bloggar, och ändlösa fotoalbum.
Är myternas tid förbi? Är vi numer besatta inte av att ikonisera, att upphöja varje geni, utan istället girigt jaga den privata människan, det ätande, sovande, urinerande djuret.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Hej... nu! Anne-Marie

Anonym sa...

Jag har inte glömt dig. Jag har bara inte hunnit med....någonting. Men nu ska jag försöka hinna. Kram