PAVLOV'S SKRIVBORD

Min edwardianska arbetsbänk har anlänt och tillslut fått sin plats bland de slumpmässigt räddade föremålen från mitt mycket korta och misslyckade självständighetsförsök. Och således är det med ett djurs betingade skepsis jag återetablerar en egen vrå i J's lägenhet, som om själva uppackandet av porslinsfiguriner och gamla pappersarbeten kommer att trigga en ny sorts tekopps-apokalyps. För så här i efterhand, med ägodelarna evakuerade och satte i karantän i garderoben, noggrant inplastade i tätade plastpåsar, slår det mig att bedbugsen, likt en bibliskt straff, kommit att växa samman med idén om ett faktiskt hem i den här staden, de två numer så oskiljbara att detta nya skrivbord och den materiella behaglighetskänsla som medföljer med dess införskaffande genast väcker en gnagande känsla av impending doom. I mitt fall har belöningen förståss betingandes, i ett förenande av två motsatta element, med straffet. Varje framgång, och i synnerhet den individuella, den personliga och privata, måste få som följd ett mothugg, ett nedyxande. Och i natt, när jag för första gången, nästan motvilligt, eftersom jag känner den invaggande förnöjsamheten redan på tröskeln, slår mig ner i sovrummet och rullar upp gardinen mot gatan utanför och Fife's stjärnband och det spruckna frostlackerade granntaket, så är den första tanke som slår mig, vad ska nu gå fel?

Likt en av dessa syllogismer jag brukade älska så mycket i min ungdom eftersom de, om man ville, alltid kunde resultera i något på en gång logiskt som vanvettigt.

Alla A är B
X är A
således är X är B

I min privata logik:

Efter hemtrevnad går det åt helvete
Jag trivs
Inferno!

(Annars har jag, som vurmar för misslyckanden och hopplösa projekt alltid föredragit de skenbara och felaktiga logiken:

Stenar kan inte flyga,
jag kan inte flyga,
jag är en sten.

Stor poesi ur gymnasieskolans filosofibok.)

Och så börjar blodet koka där jag sitter lutad över mahogany skivan. Och fingrarna irrar vilt över tangentbordet. Och nattmörkret flammar sprakande upp mot rutan. Jag väntar.

SKRÄDDARSYDDA ÄGG

Staden är glaserad i den första kylan. I söndagsbakfyllans töcken påminner det om en skorpa att slå hål på, ett målat ägg i en kopp, under vars frostiga skal, flyter en mjuk het massa. Vi sitter frånvarande i kassan och betraktar med stegrad misantropi kunderna som klöser efter varorna med brutal ovarsamhet och aggressivitet. Hungern och de hetsiga rörelserna påminner snarast om jägares. Adrenalinet pumpar varmt genom lokalerna. Med denna stormande aktivitet känns det som skalet vilket ögonblick som helst ska brista och verkligheten pumpa ut i en vild fuktig ström genom en av väggarna. Ljuden penetrerar hjärnan likt nålar. Skrapandet, ringandet, hamrandet, slamrandet, likt vajrar som sågar fram och tillbaka mellan öronen. Den mjuka soppan där inne, den sega kroppen, också den likt ett löst ägg i sitt skal. Och när vi blundar, tycks vi flyta ut och framstå enorma, likt en borg genom vars ändlösa gångar tankarna kan röra sig. Och mot vars höga murar världen fortsätter att skrapa, fingra, slita och riva. Ska ingen sticka hål på det här snart? Ska ingen spilla ut oss över trägolvet? Men inget rämnar någonsin, gör det? Det blir ingen förlösning. Bara ändlösa timmar av skvalpande av och åter i våra hjärnors äggkoppar.

I DJUPA VECK

Jag misstänker att jag födes med rynkad panna för med åren tycks min panna lika fårad som en åker. Det kan också vara att mina ögonhålor är för små för mina ögon som tvingar upp de u-formade ögonbrynen halvvägs upp mot hårfästet vilket ger mig ett ständigt förvånat nyvaket uttryck. På senare år har luggen blivit min enda rejuvinations möjlighet. Vilket, klagar min ömma moder, inte sällan får mitt hår att påminna om en peruk eller en hatt, en tjock brun mössa neddragen över den repade huden. De hårt tecknade linjerna, likt skarvarna i en trädocka, ger mig stundvis en metoposkopisk ångest. Vadan detta åldrande?
Tyske mystikern och teologen Jakob Böhme hävdade förståss att "there is no thing in nature created or born that does not reveal its inner form outwardly as well, for the internal always works towards revelation … Thus in the signature there lies great understanding, in which man not only comes to know himself, but he may also learn to recognize the essence of all beings."
Och i ungefär samma anda hade Gerolamo Cardano (Hieronymus Cardanus) grundlagt sin pseudovetenskapliga lära om våra rynkor och veck som ett slags yttre bevis på den verkliga inre identiteten runt hundra år tidigare. Bland de 800 skisser och exempel han målade upp i sin Metoposcopia kan man lätt passa in sina egna bekymmersveck. (Ovan kan vi för övrigt se (a) en fridfull man, (b) en spirituell man (c) en man som kommer att dö en våldsam död (d) en framgångsrik soldat (e) en man som kan få en huvudskada (f) en giftmördare). Rynkorna alltså, en veritabel uppslagsbok över character traits och framtidsöden. Cardano var förståss en smått eccentrisk man, född utanför äkenskapet och känd som något av en bråkmakare, utbildade han sig till läkare och höll plånboken full genom skickligt spelade (han skulle också komma att författa en liten bok, Liber de ludo aleae, om slumpstyrda spel, en tidigt skrift i sannolikhetsläran som också, joker som han var Cardano, listade en serie smarta fuskstrategier). 1570 dömdes han för kätteri, sedan han tecknats Jesus horoskop ett par år tidigare och sex år därefter på det exakta datum han själv förutspått avled han i ett misstänkte självmord, allt för att enivst vidhålla sina egna profesior.
De kanske är läge att börja söka efter något sorts modernt Idunsäpple, någon föryngringskur och identitetsupplösare värd namnet, så att jag slipper stirra min förtappade själ och dess mörka framtid i ögonen varje morgon. Över lag eftersom jag med en blandning av skräck och skam passerar de plastiskt perfekta kvinnorna i varuhusets kosmetikdisk varje morgon, deras ögon och läppar målade som på en duk och den docklika concealerhyn likt en matt mask i ljusrörsskuggan, röstar jag på de mer groteska skönhetsprojekten:

De surrealistiska rynksäkra Dali-vingarna:

Eller milady's ansiktsrustning:

Nåväl, tills dessa daterade underverk finns att uppbåda, får denna kvinna leda vägen:

EXPEDITION I VIND, EX TEMPORE

9 till 5 lördag till onsdag parasiterar på min kreativitet. När torsdagen anländer är det med en fånges mentalitet jag söker mig ut på rastgården. Vart som helst så länge jag tillåts lämna den här stan. J plockar ned kartboken och jag räknar mynten i fickan och så låter vi dörren slå igen bakom oss och tar vi första bästa buss som minuterna senare passerar vårt hus. För den som kan expeditioner vet att det alltid lika mycket ett state of mind som en verklig resa. Därtill för den litterärt eskapistiske är resten ex post facto, allt kan skapas, det vardagliga är inte en möjlighet. Vid ändhållplatsen finns det alltid något att hitta.
Men redan när vi sätter ut med fönsterplats på dubbeldäckarens övervåning har skyarna börjat tätna över staden och den kraftiga vinden vaggar vår enorma transport när vi gör vårt första stopp nere vid Leith Walk. Ute i förortslandskapet byter bussklientelet karaktär. Två unga chavs stiger på vid Leiths fot, flickan i grå tracksuit sjunger stenat på Oasis gamla hit wonderwall medan hennes pojkvän uttråkat lägger upp skorna mot sätet framför och försjunker i sitt fickspel. Vi betraktar dem i övervakningskamerans tv-display över det igenångade fönsterglaset. De gryniga grå figurerna, han liksom fastvuxen i sätet, medan hon gnälligt sjungande, likt ett barn, klättrar runt på de omgivande sätena. Kameran klipper över till den öde busstrappan. Tartanmönstret i de tomma säten. Och sedan till den ensamma skallige mannen som kramar sin väska, kamerans färglösa rendering så grå att han tycks flyta samman med bussens interiör. Och sedan våra egna ansikten, så främmande, när vi stirrar in i våra egna ögon. Generat tittar vi bort. And after all... Mobilsignal. Hon lutar sin sega gymnastiska kropp över pojkens, svarta uppspärrade pupiller, you're my wonderwahahall. Vinden sliter i grenverken utanför. De röda löven klöser desperat över fönsterglaset.
Några stationer längre ut med kusten ropar föraren ändhållplats. Vi befinner oss i Portobello, knappast guldet vid regnbågens fot, Portobello, detta gamla smugglarnäste som fått sitt namn av en sjöman som tjänstgjort i Porto Bello i Panama och som på 1800-talet växte ut till en fashionabel badort för att så industrialiseras, uppleva någon kort succé som leisure centre under mitten till det sena nittonhundra talet för att tillslut bli en ganska ruffig förort med en strand och upplyst sekelskiftes promenade som likt de två sidorna av en u-formad magnet förenar motsatsparen: å ena sidan medelålders hundägare från övre medelklassen, barnfamiljer, exklusiva delikatessens och parfymbutiker, å andra neddekade neds som röker på nere vid vattnet och grupper av auktoritära prepubertala kids i tracksuits och crewcuts som rånar pensionärer. Jag och J, placerade i i u-ets krok, mitt i den mediokra icke-extremen, är paradoxalt nog en ovanlig flanör vid dessa stränder och de sura vågor som piskar upp över dem. (Försommaren här annonseras för övrigt för det mesta med de grymma insjuknanden som hundarna möter sedan de druckit av det jäsande vattnet, och de skyltar som hamras ut över sanden, Do not bathe, No swimming etc.)
Stormen vid kusten tycks för övrigt ha slitit sig löst, likt en av dessa rabiata jyckar från sina ägare. Flåsande jagar hon oss ner genom centrumet, förbi bingohallen (två stolar på trappavsatsen, och ett av dessa bordshöga pelaraskfat som rykande lägrar bakgatan i stanken av brinnande filter och aska) och ut på den upphöjda strandpromenaden, där vi för några sekunder hamnar i ett tillfälligt vindöga. Och framför oss breder the forth of firth ut sig, i den dimmhöljda förmiddagen påminnande om ett öppet hav. Den lösa sanden rör sig över Portobellos strand likt gyllene ormar eller dimlika rep som piskande ringlar sig fram över det bruna våta skorpan. Havet ser ut som en uppslagen stenöken, vågorna spetsade mot den svarta himlen, askgrå och skummande med sina egna skuggor likt mörka pilar spinnande av och åter innan deras lopp bryts vid strandkanten. I öppningarna i husfasaderna tränger vinden in med obönhörlig kraft, dränker för ett ögonblick våra röster och stryker sina kalla fingrar upp över vaderna och genom trenchcoaten innan den lägrar sin hand över nacken och knuffar oss vidare. Ångan blir till fukt mot halsdukarna och rullar ned över bröstet allt medan kinderna, likt nylackerade äpplen hårdnar i kylan.
Nöjesattraktionerna utmed denna gamla beach resort ser malplacerade ut vid den avskalade och ödelagda kuststräckan, de gamla spelhallarna, lekplatserna och strandduscharna. Ruschkanorna tjuter ihåligt i stormen som gapar de efter sina användare. Och kedjorna i gungställningarna spöar upprorisk metallskeletten de sitter upphängda i. Gnisslande och kvidande. Locket till en plastkopp rullar rasslande över promenaden. Och sopstationen har slagits upp och dess svarta säck spytts ut över stenen. De enda lokaler som erbjuder något sorts temporärt skydd mot vinden är de gamla spelhallar från åttiotalet som löper vägg i vägg utmed promenaden, med dess överentusiastiska slogans över de bruna tegelväggarna: Fun City och Tower Amusements (i slags kartongvariant av en medeltida borg). There was a fun fair, säger J lakoniskt, right there. I went there as a child with Andy. T'was mental. A kid died couple of years later. Almost got his head ripped of in the ride. Had to close. Clear the hole thing out. Vi kikar in genom hålet i staketet, gården ligger ödelagd. Odefinierat metallbråte i travar över stenplanen som slagits sönder underifrån av ogräset. Huset på andra sidan gården är igenbommat. Dörrarna i muren knarrar i gängorna, som om de andas i vinddraget.
Och kanske är det vinden som trubbar av våra omdömen, kanske för att melankolin i de ödelagda nöjesstråken, men idén om att turista på det gamla hederliga badortsviset förefaller högst lockande. Vi bortar av skorna på den kungligt röda mattan i entrén med dess löften om nobel leisures och promenerar in i spelhallens röddekadenta grotta. Maskinerna breder ut sig över den paisleymönstrade mattan i sitt plåttriga överdåd av billiga gulddekaler, neonljus och blinkande displayer. Var apparat har sin egen melodi, en kakofoni av burkig musikalitet, abbas money money money och tjutande, ringande och smattranden av mynt i luckor. I wimpys, den lokal hamburgeriet kan man inhandla högkolestrol föda för de sista slantarna. Det är tomt bakom kassan, men mot den rudimentära glasväggen står två lönnfeta män i jeans och reklam t-shirts och fingeräter chipsandcheese, de sega strängarna av brinnande orange cheddar likt hett gummi mellan fingertopparna och pappersfaten. De nickar, som man gör, av vana eller förvåning, på platser dit inga andra söker sig. Abba loopar och går rasslande igång igen. Det är som att bäddas in i ett överflöd, i ett sensorama för de känslokalla, spänning, upphetsning och framgång, kapsulerat i de små myntslåttarna i de ändlösa maskinerna.
Vi växlar varsitt pund i den gula växelmaskinen vars färg flagnat. 2-pencarna rasslar ner. En handfull koppar var. De populäraste maskinerna är hexagonformade kupoler som pumpar ut de nedsläppta mynten mot den trave pennies som andra kastat, de mynt som rubbas av ditt mynt och skjuts ned för kanten rasslar ned i vinstluckan. Det är en långsam process. Klasarna av pengar vid maskinens kant ligger orörliga. Bredvid oss står en sextioårig tant med utskjuten haka och små runda glasögon och lägger tiocentare i hexagonens andra slått. Hennes kropp påminner om ett träd som vuxit vid en mur som sedan länge rivits men lämnat trädet format efter dess närvaro. Ryggen krökt i en begynnande puckel och de foträta skorna bredbent mot mattan. Hon har mynten i fickan på blusen och släpper dem suckande, liksom pysande, likt en ballong. I ett annat hörn kan man spela på hästar. Ett akvarieformat glasskåp över vars botten fem tvådimentionella hästar med groteskt flinande förare glider fram. Sedan vi vunnit tillbaka ett par cent verkar framgången total, häst nummer två är en ständig vinnare. Vid närmare studier däremot kan den faktiska vinstsannoliketen matematiskt kalkyleras och omintetgöras. Annat än slumpen finns ingen metod bättre än de andra. Vi står kvar och stirrar på de equestrianska imitationerna, på hovarna som svävar orörliga fram och åter över plastglaset. Ett par rundor låter vi spela på alla fem hästarna, till stor förlust men med en varm psykologisk känsla av succé till följd. Om jag är den spelade cynikern, den skeptiske matematikern personifierar J den tekniske jokern, en spelare par excellence, som kan resa sig och gå vilket ögonblick som helst men som tillika dekonstruerar spelet och endast spelar på de maskiner i vilka han kan finna en svaghet, i vilka han kan utnyttja systemet. Så berättar han om den geniala flick of the hand som tio år tillbaka fann honom med spelförbud från den lokala spelhallen sedan han med förkrossande vinstprocent spelat en av maskinerna tom. Vilket för övrigt summerar våra två livsfilosofier, åskådaren och jokern. Ändå kryper den loja spelmentaliteten fram, den mekaniska rörelsen från fickan till handen och den blinda blicken. Den billiga estetiken med dess svallvåg av erbjudanden, av löften och enordsbudskap som en brännlampa genom ena ögonhålan och ut genom den andra. I det tidlösa fönsterlösa dunklet saknas referensramar. Det är som idealiseringen av den platonska grottan, ett kosmos av avtrubbade känsloimitationer, och stormen känns befriande sedan vi slitit oss lösa. För om en storts antediluvisk dekadens kan föras i godan ro bakom the Towers brutalvariant av riddararkitetur piskar ett verkligt syndafall ner utanför. Havet tycks ha rest sig likt en vägg, de gråa nyanserna mellan strand hav och himmel sedan länge utsuddade. På andra sidan portobellos vackert snidade sekelskiftesstaket reser sig ett askgrått intet ur vilket vinden kastar sina pådrivande piskrapp.
Vi rusar upp genom de tomma kvarteren och vinkar in vår ark i Portobello center. Parformationerna på övre däck knappast av Noah standard men likväl, neither are we. Dränkta råttor, spelare och inebrates. Vi kryper ihop i framsätet och lutar våra fuktiga kinder mot varandra. Och medan värmen långsamt kryper tillbaka genom de tartanklädda sätena och genom våra uttrötta mjukt sammanklängda kroppar kan vi bara konstatera att veckans ok skingrats, att vardagen upplöst och att det är dags att åka hem igen. It's fine, säger jag, I can write again.

DELUGE

Asfalten påminner om ett uppsprickande skal under regnet. Det ser ut som om den tunga stenen rör sig, som om gruset myllrar likt någon märklig form av liv. Det slår mig förståss att det inte är så konstigt att Linné klassificerade stenarna som levande eftersom de tycktes klättra upp genom myllan på åkrarna. På samma sätt pulserar de utanför fönstret till butiken hela dagen, trottoarkanten, gatan och stenfasaden på andra sidan, bubblande av upprorisk rörelse, och när vinden slår om börjar fönterglaset puttra, den släta ytan plötsligt upphackade och sceneriet där utanför förvridet av vattnets rörelse.
Det ser ut som om det regnar små kräldjur. Och någonstans börjar jag fundera över bibelns manna regn, Keralas röda regn och någon artikel jag ramlat över på BBC om regn av kycklingkroppar över några lokala hus i Newcastle, Australia. ("When a headless chicken crashed on to a suburban house in Newcastle last month, most people thought it had fallen from a low-flying aircraft. That theory is now in doubt after a second bird fell on to another home nearby at the weekend. Such was the damage to the roof that experts are convinced the carcass must have plummeted at least 490 metres.")
Nederbörd, vilken form den nu än tar, kommer förståss alltid ha en sorts religiös koppling, vattnet likt en gåva att nära och tvätta, och allt det andra som dumpas över oss, ett omen eller kan hända, ett straff. I grunden när man sitter där och stirrar på ridån av droppar verkar företeelsen högst märklig, kanske för att regnet verkar falla ur intet och himlen hänger likt ett ogenomträngligt svart tak där ovanför. Nåväl, tänker jag, det kunde ha varit värre. Och tillägger, som ur en illa skriven hårdkokt roman, med det förstärkande addendumet: Det kunde ha varit mycket värre.
Pliny, givetvis, när de gäller alla naturvetenskapliga underligheter och mysterier, har dokumenterat de här mer extrema livliga formerna av nederbörd i sin Naturalis Historia för nästan två tusen år sedan. I John F. Healy engelska översättning och urval för Penguin kan vi börja med att konstatera följande: "Besides these happenings in the lower sky, it is on record that it rained milk and blood during the consulship of Manius Acilius and Gaius Porcius, and often in other times it rained flesh, as when Publius Volumnius and Servius Sulpicius where consuls, and no flesh left unplundered by birds went bad. Likewise it is recorded that it rained iron in Lucania the year before Marcus Crassus was killed by the Parthians, and together with him the Lucanian soldiers of whom there was a large number serving in the army. The appearance of the iron that rained down was like sponges; the augurs prophesied wounds from above. When Lucius Paullus and Gaius Marcellus were consuls it rained wool round about the stronghold of Compsa, near which Titus Annius Milo was killed a year later, and when Milo was pleading a case it rained fired bricks - according to the official records for that year." Alla som känner mig ens litegrann förstår förståss att mitt hjärta klappar lite snabbare vid tanken på de metaforiska möjligheterna i dessa poetiska regn. Det stilla fallet av ull som täcker gräsmattorna likt en lånad päls, vaggande i vinden. Eller den dramatiska synen av blod splattrande mot fönsterbrädet, långsamt förvandlande staden till ett enormt utspolat slakteri. Och järnet som trött klänger sig fast vid kläder och hår i långa sega strängar. Mjölken, denna spädbarnsdröm, som tecknar feta vita masker över de som inte hunnit skydda sig undan regnet.
Sekelskiftestidsskrifer, litterära och vetenskapliga gazetter, kryllar förståss av hänvisningar till liknande bizarra nederbörder. The Family Friend från 1866 har till exempelt den här kuriösa notisen: "In one particular instance, in 1849, at Abboyleix, near Kilkenny, a strange shower of black rain attracted much attention. A portion of it was collected and sent in a bottle to Dr. Barker, who exhibited it to the Dublin Society. When the rain fell it looked nearly like writing ink ; but black sediment was deposited during quiescence. The area of the shower extended over many square miles of country. It was on an April evening that the occurrence took place ; the black rain being proceeded by extreme darkness, hail storm, and vivid lightning. The rain had a disagreeable smell and taste; Dr. Harvey and Dr. Steele examined it with a microscope, but found no indications either of animal matter or of fungus. When kept some time, Dr. Barker found that it lost its taste, odour, and blackness."
Chambers Edinburgh Journal, denna bottenlösa brunn av kuriosa, från 1849 kan bjuda på än mer groteska nedfall: "Showers of sand and earth have been numerous ; but showers of flesh, fish, frogs, &c. are worth noticing. The flesh was recognised as a distinct substance by Scheuchzer about the beginning of last century, and in 1747 its true animal nature was shown by Lemonnier. Since then, its properties have been investigated by Vauquelin and others. It bears a greater resemblance to mucus than to gelatine or tannin; but it does not exactly agree with any one of these: it is unctuous, grayish-white, and when cold, inodorous and tasteless : it is soluble in hot water, and then resembles thin beeftea.' This substance has skin attached, and resembles human flesh! In South America, in 1698, an area of country forty-three miles square was strewed with fish; and in England, at a considerable distance from the sea, a pasture-field was found scattered over with about a bushel of small fish. A shower of herrings fell in 1825 in Kinross-shire; but instances of the same kind are numerous both in this country and elsewhere. At Ham, in France, M. Peltier, after a heavy rain had fallen, saw the square before him covered with toads. Astonished at this, I stretched out my hand, which was struck by many of these animals as they fell. The yard of the house was also full of them. I saw them fall on the roof of a house, and rebound from thence on the pavement. They all went off by the channels which the rain formed, and were carried out of the town." Kött! Den anarkistiska meteorologin gör på någotvis alla termer utom interjektioner meningslösa.
Och sedan alla dessa stackars djur och insekters helt impromptu himmelsfärder: grodor, maskar, fiskar och ormar som sugits upp i atmosfären och hamrats ned över oanandes bostadsområden.
Grodor (Gayet, 1794, en incident i närheten av Lalain): "It was very hot. Suddenly, at about 3 o'clock in the afternoon, there fell such an abundance of rain that 150 men of the grand guard were obliged to leave the area. But what was their surprise when there began to fall on the ground all about a considerable amount of toads, the size of hazelnuts, which began to jump about in every direction. M. Gayet stretched out his handkerchief, his comrades holding the corners, and caught a considerable number of toads, most of which had elongated tales as still in tadpole state. After the storm, many of the men still had toads stuck in the folds of their tri-cornered hats."
Fiskar (John Lewis, Glamorganshire, Wales in 1859): "On Wednesday, February 9, I was getting out a piece of timber, for the purpose of setting it for the saw, when I was startled by something falling all over me-down my neck, on my head, and on my back. On putting my hand down my neck I was surprised to find they were little fish. By this time I saw the whole ground covered with them. I took off my hat, the brim of which was full of them. They were jumping all about. They covered the ground in a long strip of about 80 yards by 12, as we measured afterwards. That shed was covered with them, and the shoots were quite full of them. My mate and I might have gathered bucketsful of them, scraping with our hands. We did gather a great many, about a bucketful, and threw them into the rain pool, where some of them now are. There were two showers with an interval of about ten minutes, and each shower lasted about two minutes or thereabouts. The time was 11 AM. The morning up-train to Aberdare was just then passing. It was not blowing very hard, but uncommon wet; just about the same wind as there is today, and it came from this quarter. They came down with the rain in a body, like."
Fåglar (Jan 2007, the Australian Newspaper): "Three weeks ago thousands of crows, pigeons, wattles and honeyeaters fell out of the sky in Esperance, Western Australia. Then last week dozens of grackles, sparrows and pigeons dropped dead on two streets in Austin, Texas. As birds continue to die in Esperance and the town's dawn chorus remains eerily silent, vets in both countries have been unable to establish a cause of death - despite carrying out a large number of autopsies on the birds. Esperance resident Michelle Crisp, who normally sees hundreds of birds roosting in her garden, counted 80 dead ones in one day. "It went to the point where we had nothing, not a single bird," she said. "It was like a moonscape - just horrible."
Ämnet visar sig osinligt när man djupdyker. Från hagelstormar med isbitar i form av den heliga jungfrun som i Remiremonts mirakel 1907 då 107 personer skrev under på att ha beskådat en gudomlig storm, hagelkornen så perfekta att de tycktes stöpta i ur en identisk form. Till krokodiler som dimper ned mitt i Silvertown, America 1877 och oskadade krälar bort. Från regn av mynt från 1600-talet över Meshchera regionen i Ryssland. Till en obskyr incident i California i augusti 1869 då vad som föreföll vara ett strimlat djur föll från himlen under tre till fem minuter, köttbitarna upp till tio centimeter i längd enligt ögonvittnen täckta av en fin päls, som kom de från en styckad ko eller häst. Från nutida paranormala företeelser som den skumma substans som döpts till Star Jelly, ofta betraktad som något sorts panspermiskt bevis, och beskrivet som en illaluktande gelatin-lik massa som dunstar bort kort efter att det fallit. Till det bibliska underverket: mannan som israeliterna kan skörda likt dagg om morgonen på väg mot Kaanans land, ett ord för en himmelsk föda om vilka de lärde ännu tvistar, vad är denna manna egentligen? (en smak av honungskaka, en konsistens påminnande om korianderfrön?)
Stirrande på regnet genom fönstret, detta guds dregglande, världens spottande, och himlens sörjande, tycks ovädret plötsligt anta helt nya dimensioner. Det är knappast längre ett meteorologiskt fenomen, bah!, här vräker hela världen ner. Himlen är ett super-saragasso (en verklig teori för övrigt av mannen som givit namn till termen fortean, Charles Fort) ett stormande hav, ur vilket hela världen tycks rasa och smattrande slå ned i gatan utanför. Ratatatam, ratatatam, ratatatam. RATATATAM! Det är storslaget, det är ändlöst underhållande och det är förbannat vått.

Och sedan stormen har lagt sig, kan vi verkligen, som om vi själva fallit från ovan, vaska fram vår mänsklighet ur rännstenen. Vårt skräp, våra avlagda kläder och borttappade mynt. Löven från träden ligger likt röda dallrande kakor över gatubrunnarna. Pommes frites löses upp likt avklippta fingertoppar i pölarna. Och någons vantar sveper förbi nedför backen. Vem vet längre var de kommit från? Var de hör hemma? Hon rycker på axlarna, pekar upp i molnverket. Ratatatam.
Av rent nöje hänvisar jag till de avslutande raderna i Swifts A Description of a City Shower från 1710, för regnets uppluckrande av stadssnusk kan väl knappast beskrivas bättre:

Now from all Parts the swelling kennels flow,
And bear their Trophies with them as they go:
Filth of all hues and odours seem to tell
What streets they sailed from, by the sight and smell.
They, as each Torrent drives, with rapid force
From Smithfield, or St. Pulchre's shape their course,
And in huge confluent join at Snow-Hill ridge,
Fall from the conduit prone to Holborn-Bridge.
Sweepings from butchers stalls, dung, guts, and blood,
Drowned puppies, stinking sprats, all drenched in mud,
Dead cats and turnips-tops come tumbling down the flood.

FALL

Det är kanske inte så märkligt att det gamla engelska ordet för höst med största sannolikhet kommer från det germanska ordet för fall, för att störta ned mot avgrunden. Hösten känns onekligen som kanten på en klippspets som vi stirrar ut över med de kalla vindarna klättrande över kanten. Hoppa, hoppa. Och så tycks hösten kunna summeras med detta enda ord liksom i Rilkes dikt Herbst i vilken löven, den utsträckta handen och själva jorden faller, Rilke själv lugnt förvissad om att något ömt håller alla dessa ändlösa fall i sin kupade handflator. Och fast jag knappast tror det samma, misstänker jag att detta fall saknar både botten och nedslagspunkt och således referenslöst egenligen mer kan liknas vid att hänga suspenderad halvvägs genom luften.
Och så har Staden börjat förbereda sig för vintern. Höstlöven ligger som en röd hud över Deans vattenpromenad. Och the Water of Leith har rest sig efter nattregnen, pulserar skummande utmed staketet. Hägrarna sitter likt trötta hukande farbröder på stenarna i dess mitt. Nere vid Canonmills damm har vattnet stigit så högt att vita linjer av svanfjädrar tecknats över den stenlagda vägarna sedan det svarta täcket dragit sig tillbaka. Det ser ut som om någon gjort sig det mycket bizarra och tidskrävande besväret att försiktigt dekorera stigen med fjäderpennor och fågeldun. Kylan och det antågande mörkret har gjort lämnat världen desperat hungrande. Svanarna jagar oss utmed dammen, likt en enorm vit hungrande kropp med ett tjugotal slingrande huvuden, huggande efter varandra och oss. Och nere i Stockbridges botaniska trädgård kommer ekorrarna osäkert hoppande fram till fötterna på oss och väntar tålmodigt vid våra fötter, dessa komiska varelser, likt graciösa farbröder, feta och grå, inför den långa kylan. Giriga små satar men ack så bedårande, när de plockar åt sig vindruvorna och utan att ens besvära sig med att förflytta sig, ogenerat skalar frukterna med tänderna framför oss och glupsk betar i sig det röda köttet. Och sedan jagar de iväg över gräsmattorna och gräver ned skatterna och återvänder en masse. Tre, fyra stycken plötsligt hukade runt oss, oroligt vridande sina små håriga händer, lata, tjocka och hungrande.
Och på samma sätt slår vi oss själva till ro. Jag installerar mitt nya skrivbord i sovrummet. J fyller upp skafferiet med konserver. Och sotarn är inbokad för att borsta ur skorstenen. Om nätterna sitter jag uppflugen i fönstret och följer Leiths tumlande massor som ömsar skinn inför vinterns sista festlighet, dessa horder av vampyrer, häxor, och osedliga nunnor som trålar genom pubarna och nattklubbarna i sällskap med hula-flickor och sjuksystrar i lack. Det är en märklig mörk jovialitet i denna groteska maskerad som passerar. Hungrande efter de sista rusherna det här året kan erbjuda, kan de i sina nya kläder spendera några sista nätter i det gränslösa landskap som breder ut sig vid vinterns stup. Svanar, ekorrar, eremiter och nattliga lotusätare, alla hängande. Innan vi faller.

KROPPSDELAR

I en av byrålådorna i J's pappas hus finns en inramad bit tapet. Pappret är fläckat och de bruna, gröna och guldfärgade mönstret tycks ha kommit till liv och långsamt ätit sig in pappret. Enligt den privata legenden är det en bit av Napoleon's ökända tapet, den tapeten som satte ett så oväntat slut på denne storslagne man på St Helena. Fransmannen liksom så många andra på sjutton och artonhundratalet, avliden i Gosio's sjukdom, efter den italienske kemist som tillslut la ihop ett och ett och kunde förklara alla dessa suspekta bortgångar med något så banalt som den gröna färgen i deras tapeter. Punkten för de många napoleanska konspirationsteorierna sattes för övrigt först så sent som 1980 när kemisten David Jones under ett radioprogram ställde frågan vad Napoleon egentligen hade för färg på sina väggar, och en viss fru Shirley Bradley i Norfolk ringde upp och meddelade att hon råkade var ägarinna av en liten bit av hans tapet. En brungrön stjärna inklistrad i en scrapbook som ganska snart visade sig vara kolorerad med den ökända nyansen Sheele's Green (framställd på det sena sjuttonhundratalet av en svensk kemist med samma namn ur koppar och arsenik.) En långsam borglig mördare, denna gröngyllene himmel under vilken den eminente Herr Bonaparte's ögon långsamt slöts.
Precis som med de mesta föremål i J's fars hus kan ingen riktigt förklara var de kommer ifrån eller hur länge de har funnits där. Och sedan tavlan plockats fram och visats upp, lämnas den åter hänsynslösts åt sitt öde i byrålådan, ännu ett decennium av stillastånd väntar. För ingenting rör sig här, ingenting reser sig eller förflyttas, också barnleksakerna, matförpackningarna och toalettartiklarna förefaller antika.
Det här är en av de platser i mitt liv där tiden faller på plats likt damm över golvet, långsamt förköttsligas och blir just detta: materiell. Inget av den högst psykologiska och abstrakta tid som gnager sig in i bröst och hud hos föräldrar och gamla bekanta. Eller den ljudliga mätbara tid som passeras på jobbet, minut för minut en visuell siffra som allt för långsamt rör sig mot ledigheten. Här är tiden konkret och orörlig. Historien är just detta, vad vi kan plocka fram och fingra på, allt annat är vad mer än historier. Och det slår mig hur bizarrt det är att generationer efter generatoner har sparat på Napoleon's giftdränkta hårtestar och att någon någongång försiktigt skurit loss den där lilla biten tapeten som om historien på något vis dryper genom pappret.
Men vid närmare studier tycks ju världen krylla av kroppsdelar som skurits av och balsamerats. Lenin's årliga formaldehyde bad är ju snart på gång i början av november, då den gula läderlika kroppen av diktatorn sänks ned i en liten bassäng och tvättas av. Och Gallileo's högerhands långfinger finns att beskåda i Florens vetenskapsmuseum sedan det kapats av 1737 och preserverats till en krumpen förtorkad rot uppställd i en eggformad glasskål. (Märkligt nog det enda mänskliga fragmentet i ett museum tillägnat vetenskapliga instrument, som om de där enda fingret besatt någon större kunskap, som vore det mer än bara kött och ben, som vore det själva idén som Gallileo lät sig dö i husarrest över.) Kanske kändast av dem alla annars Einsteins hjärna, utskuren och besparad vid geniets död 1955 och sedan styckad i bitar och skickad till ändlösa institut för att klargöra dess orginalitet och dess storslagne ägare. Eller den stackars skulptören Hananuma Masakichi som 1885, sedan han fått veta att han skulle dö i tuberkulos karvade en identisk kopia av sig i trä själv till sin älskade och som sedan ömt målade sitt dockjag och drog ut sitt eget kroppshår, strå för strå och fäste dem i de artificiella porerna för att tillslut kröna verket med sina tå- och finger-naglar och tillslut sina tänder. Han lär ha levt tio år efter dockans fullbordande, och han lär ha lämnats av kvinnan han byggde sitt odödliga kopia till. Och så har vi förståss Napoleon, vars hopsamlade och besparade gifttunga lockar alltså tar oss tillbaka till sovrummet i Stockbridge, där höstbrasan knastrar i spisen och J entusiastiskt lägger ännu en torkad knippe grenar på elden som flammar upp genom skorstenen, likt en mjuk röd filt mot stenen. Runt oss i rummet stirrar hans förfäder från väggarna. Hans farmor dog i kistsängen jag slumrande författar ifrån. Men vad vet jag. När jag långsamt slumrar in är sängen i slutändan inte mer än en säng.
För vad är väl historicitet? Vad är det egentligen vi önskar spara på? En bekräftelse om att det förflutna inte helt förflutit? En magisk amulett? Eller denna abstrakta idé: autencitet? För Napoleons tapet är med största sannolikhet någon helt annans, kolorerad med gift må hända, men likt förbannat historielös, likt förbannat en tapet ur NN eller Anon's rum. Snarare än själva pappersbiten är det vad vi väljer att berätta om den som ger den en flyktig betydelse. Och J tittar på mig och förklarar sorgset att de här huset är en tickande bomb, det finns ingen som minns längre, han vet inte ens vilka personerna är i fotoalbumet. Ge det några år och historiens och tidens nät kommer att skingras och falla samman, kvar kommer inte att finnas mer än vad vi ser, objekt. Och så kommer föremålen tillslut gått varvet runt och åter blivit endast föremål.

Gallileo's Långfinger Hananuma's trädocka

KUPIE TO

Det är något märkligt med mannen som stiger in genom dörren till the Rusty Zip en halvtimme innan stängning. Han pratar polska och han luktar piss och kamouflagbyxornas sömmar är på väg att spricka trots krigsmaskinens oklanderlig skräddarkonst.

Det är onekligen något märkligt med mannen som nästan omedelbart sedan han stigit in genom den blå dörren till the Rusty Zip lutar sig över kassadisken och säger Hi Pani! Przepraszam. Och sedan, trots att han luktar öl och urin och har ett blodigt sår precis där tinningen möter det glesa vita hårfästet, gör han (så bizarrt!) det universella tecknet för C-A-S-H med tummen och pek och långfingret. Kupię to. Varpå han pekar på dörren, denne udda karl på onsdagseftermiddagen.

Vilket original, tänker jag, men han sträcker sin smutsiga hand över disken, valkarna likt sårskorpor över handflatan, Ile to kosztuje? How much? How much? I buy, pani. I buy. Tomorrow, fast money. Money, money, you get. I buy. Och hans tunga andedräkt, vodka och öl, jo verkligen, piss och svett, rullar in likt en våg över kassaapparaten. I buy.

Den polske mannen är märklig, inget tvivel om saken. Nu drar han ner ylletröjan från den blå dörren till The Rusty Zip och viker den försiktigt samman på golvet. I write, Pani, I write. Kanske är det ölen, kanske såret i pannen, precis vid tinningen, kanske höstkylan som långsamt sprättat sömmarna i kamouflagbyxorna, (dessa förbannade militärskräddare!) men jag räcker över ett block och en penna och försiktigt antecknar han en beskrivning av varan och priset på det linjerade arket. Koszuje? Price? Och den övervälmigande doften av kropp, sprit och piss dränker butikens lavender potpurri.

I buy. I buy. Jeans, jeans. Varpå vår märklige aromatiske vän börjar plocka jeansen från galgarna. How much? Han räcker de avslitna prislapparna till mig och muttrar på polska. Men vilken summa jag än besvarar frågan med är svaret detsamma. I buy. I buy. Kupię to. Och i pannan, stackars karl, vid det vita hårfästet, ett uppsprucket ärr, ett sår, sammantorkat blod i ögonbrynet.

Den polske mannen som luktar piss är bra underlig, nåväl, nu tar han av sig skorna i den lilla butiken the Rusty Zip (den blå dörren just vid parken, runt hörnet till puben the Doctors) och knäpper upp byxorna så där inför oss alla. Hans fötter påminner om fuktskadat trä, svarta och skorplika, naglarna likt vita skärvor inhyskade i huden. Och där går han runt barfot aoch staplar byxor över armen, I buy, I buy, och haltar in i omklädningsrummet. Pani! Pani! Och drar för draperiet, på vilket, så konstigt, en tecknad Madonna knäpper upp blusen.

Polsk var han. Sår i pannan. Luktade piss. I buy. I buy. Koszuje?

Klockan närmade sig sex, kröp mot stängning, kröp, punkt, kröp onekligen. En polsk hemlös man, full på billig öl och vodka, hade kommit in. Hans hög på golvet växte. (Ylletröja, jeans, jeans, jeans, manchesterbyxor, skjorta, skottskrutig lumberjack väst, hatt, hatt, handskar, hatt). Och på det linjerade arket antecknade han fint priserna. Are you married, Pani? Jag skakade på huvudet. Han släpade sina bara fötter över golvet, de vita naglarna instuckna i den svarta grova huden likt mandelflarn i chokladskorpor (har du hört något så dumt?) De andra kunderna stirrade. Kilt, proszę, Tak, Tak. A kilt? How much? How much?

Märklig, redan konstaterat, (vad mer?) nu drog vår barfota frände, ner en kilt från räcket. £80 sa jag, usurpande frågan. I buy. Och en kiltjacka till den, Argyle style, Fits good, good?, Tak, I buy. £90 sa jag. Och han antecknade på sin lista, och travade plaggen i sin hög på golvet.

Vilken kväll, vad är klockan, (krypande, vad var det jag sa, ännu inte sex), och jag och orginalet är ensamma i butiken. Han pekar på högen, kliar sig över pannan (såret), och tar på sig de nedgångna gymnastikskorna (svartfot) och muttrar (polska). How much? All! Pani, tomorrow, money, money, money, money. Och vilken karl, han gnuggar tummen mot pekfingret, och luktar gör han, men hans optimism är så genuin och hans klädval, om än helt spontana, så utmärkta. All, säger jag, £230.

Mannen är märklig, i själva verket vansinnig, £230 säger han och antecknar på det linjerade ark som han placerat på disken i butiken the Rusty Zip. £230 och så stirrar han ut över butiksgolvet. Tak, tak. Och lyfter fingret i luften, grov likt sandpapper, som för att mäta vinden. Hasande rör han sig bort till smyckesskåpet och plockar ut, likt kronan på verket, ett stort bältesspänne i guld. Orginal minsann.

Han har ett sår i pannan. Tas för hemlös, luktar sprit, luktar kiss, kamouflagbyxor och uppknäppt skjorta, gymnastikskor och en mobil i ett band runt halsen, så ser han ut. Vitt hår och skorpig hud. Men ändå något varmt i blicken. Genuin optimism. Imorgon miljoner. Han placerar bältesspännet på traven framför mig. En krona på verket. Guld. Nåväl, guldmålat stål. Now, how much, price, all!

£250. En så rund summa. Märkligt.

I buy.

Onsdagseftermiddag. Klockan sex tillslut. Jag måste stänga nu. Han vinkar i dörren. I buy. Tomorrow. You leave for me, Pani, tomorrow, I buy. Och sedan är han borta. Den blå dörren till butiken the Rusty Zip slår klirrande igen.

Så märkligt livet är, onekligen. Imorgon: framgång. Imorgon: välgång. Imorgon: hälsa och skönhet. Idag: Idag Pani, hopp. Nastrovje.

OCEANEN I PARKEN

Nere i Stockbridge, dit de flesta söndagspromenader leder, via de leriga övervuxna stigarna vid the Water of Leith, förbi Cricket fältet vid vars snåriga mur de vilda körsbären hänger i klasar om sommaren och genom småstadsstämningen i centrum, ligger en gammal viktoriansk tvättplats. Dammen är kanske ett par hundra meter lång, likt en kolsvart oval, just vid slutet av Inverleith Park. Och fyra nästan släta trappsteg leder ned mot vattnet. Svanarna ligger som duniga öar med huvuden dolda i stjärtfjädrarna. Hundarna som flåsande rör sig av och åter vid vattnets kant har redan skrämt iväg änderna. Endast fiskmåsarna och skrattmåsarna cirklar skränanade över vattnet. Jag brukar ofta gå hit om helgerna och sitta på en av tvättstenarna och mata fåglarna och betrakta de äldre män som kommer på förmiddagarna och kör sina modellbåtar fram och åter över det grumliga vattnet. De är ett tiotal och de drar sina resväskor med sig och sätter sig på någon av bänkarna med sina handdukar och batteridrivna skepp. De klär sig som fiskare med kraftiga stövlar och vattentäta västar med ändlösa fickor och de sprider ut sig utmed dammen med ett par meters mellanrum. Somliga av dem har en serie olika modeller, från världskrigets ubåtar som ljudlöst spinner ned mot botten, svänger, accelererar och reser sig, till fregatter och slagskepp med handsydda segel och små plastmatroser som med oklanderlig exakthet svabbar däck och navigerar, eller de enorma brummande yachts som är nästan omöjliga att skilja från orginalen, strömlinjeformade torpeder som borrar sig in i fågelsamlingarna och lämnar ärr över den uppskurna vattenytan. De radar upp dem i gräset vid sidan av dammen på träställningar de bär med sig och sen står de där i timmar och styr sina båtar fram och åter. De pratar ytterst sällan sinsemellan och i stort sett aldrig till barnen som tumlar upp till dem och pekar på fartygen. Istället står de med orubbligt allvar och dirigerar trafiken, fjärrkontrollerna vilande mot bältesspännerna. Och båtarna, om man lutar sig över kanten, är så realistiska att de tycks komma från ett verkligt Lilleputt land, och känslan av att för ett ögonblick överskugga dem är en krypande känsla av vidunderlig makt. Av att betrakta en värld så liten att den kan rymmas och krossas i ens handflata.

ENDAST SKUGGORS FEERI...

Det finns inget jag finner så oändligt svårt att acceptera som det faktum att vi är totalt ensamma. I egenskap av skribent har jag alltid ogillat det definitionslösa, det som varken har ord eller ens försök till förklaringar. Denna avgrund jag omöjligt kan överbygga med mina simpla ordbyggen. Och så tvingas jag med andra ord att leva med mitt egensmidda Damocles svärd över huvudet, tillstånden endast säkra så länge jag och J befinner oss inom rummets fyra väggar. Och ögonblicket han reser sig och går och slår sig en nästan vansinnig ensamhet ned vi andra sidan bordet. Det får mitt hjärta att spinna likt en uppskruvad klocka och kroppen att kännas lika bräcklig som vore den ett hölje av glas, klirrande när jag rör mig och knastrande under fotsulorna. Klänningen likt ett fruset vattenfall över soffan när jag sätter mig, och hjärnan, hjärnan, den patetiska molusk smältande till en svampig soppa som skvalpar fram och åter i glasskålen och rinner ned likt avloppsvatten genom ögonhålorna. Livet är en lång serie ögonblick att fylla, att överlasta med intryck så att vi hinner glömma att vi väntar, att vi är ensamma och att klockan allt för sakta drar sig mot tre. Jag tar ett bad och läser någon timme, jag spenderar en och en halv timme framför en Hollywoodsk nytappning av hjältesagan (likt alla samtida hjältesagor med fokus på hjältens imperfektioner och godhetens problematik), jag äter tre skivor toast och två plommon, och sedan när rummet tycks likt en öken runt omkring, sätter jag mig att skriva. Och märk väl, jag har absolut inget att säga. Inspirationslösheten rullar ihop sig över tangentbordet, gäspande, detta lättjefulla väsen som förlänats med definitionslöshetens ansikte. Vad? säger jag. Vad? Men hon bara stirrar lojt på mig.
Och ändå genom stillheten, hur det puttrar, hur det rör sig, hur det oroligt tickar, hur golvbrädorna spinner och själva luften, själva luften andas, tungt rullande likt vågor undan kylan vid fönstret, och kurvande sina skummande cirklar över mitt huvud. Hallå, säger jag. Och rummets rasslande överröstar mig. Denna tristessens storm av virvlande damm, av fukt som spricker ut under tapeterna, av frysens surrande och glödlampornas sköra spinnande, av golvbrädor som reser sig i kylan, gardinens böljande prassel och skinnsoffans gnisslande hud som gnuggar sig mot sig själv. Någon där? säger jag.

Men vilka äro de som växla detta kvävda hjärteskri? Jag och ekot, endast vi.

Bild ur av Gerard de Lairesse för läkaren och anatomisten Govard Bidloo's Ontleding Des Menschelyken Lichaams, den holländska översättningen av Anatomia humani corporis, 1690, vars illustrationer finns tillgängliga genom fantastiska Historical Anatomies, som har samlat en hel serie gravyrer till tidiga medicinska verk online.

TILLSLUT: AVSLUT

New Hailes Estate Road, där det svenska konsulatet lär ligga, visar sig på höger sida passera inte annat än Kafkesque mur, ett uråldrigt stenbygge som saknar öppningar och mycket väl skulle kunna gränsa till världens ände om det inte vore för de tunga ekar som stryker sina kraftiga grenar över en när man passerar. På vänster sida å andra sidan, sträcker sig en hårt traffikerad motorväg och bortom den ett ogenomträngligt buskage som gränsar till Lidl's gråa parkeringsöken. Det här är det moderna mytologiska landskapet, kalt, kyligt och ogenomträngligt. Adressen jag givits leder givetvis ingenstans, här finns i själva verket ingenting, ingenting annat än höger, muren, och vänster, buskaget. Och däremellan asfalten. This is the end of the world, säger jag till J och vi stirrar på de tre nyanserna av grått som pekar mot horisonten, buskagets kala gråbruna snårverk, den ljusgrå nyanslösa asfalten och den askgrå muren. Nåväl vi marscherar på. Min röda skor skär in i tårna och kapar av blodflödet. Kylan sträcker sig likt ett kvävande spett genom halsen och magen och kärnar luften likt en borr.
Tillslut når vi en rondell, New Hailes Estate's första avtagsväg som leder ner genom ett öde industriområde. Byggnaderna uppslagna i korrugerad plåt över temporära metallskelett som gnyr i vinden. Brädlager, vit varor och kopparrör. Den praktiska själlösa arkitekturen saknar gator men har ett kodliknande nummer för varje byggnad. Det är som att promenera in i en matematisk ekvation. Det är omöjligt att mäta områdets storlek, eller finna ingångarna till de snabbt uppslagna containerkomplexen. Men stundvis, när man går in i någon av bakgatornas många cul-de-sac-er, står det klart att vi befinner oss inom ett avgränsat område. Muren som sträcker sig genom New Hailes Industrial Estate är över två meter hög, i rasslande gråmålad metall, som omöjliggör alla utsikt över världen utanför. Världsslutet, som sagt. Endast fåglarna flyger likt svarta skuggor över oss.
Konsulatet ligger i ett snarlikt modernt komplex och delar lokaler med ett företag vid namn Sunrite, vad de nu kan tänkas ägna sig åt i den här skuggvärlden. Att döma av lokalen snarare än namnet, misstänker jag att deras modesta affär är solskydd. Byggnadens fönster är tomma, uppskurna av fördragna persienner, och glasentrén är byggd i svartsotat plexiglas, som lägger en gråblå hinna över huden medan man väntar vid dörrklockan. Genom de mörka fönstren är det omöjligt att säga huruvida solen skiner eller inte utanför. Vad oss anbelangar skulle en nukleär storm kunna bränna varenda partikel till stoft och lämna mjuka askstoder kring oss, genom konsulatets fönster skulle vi knappast se någon skillnad.
En liten kvinna som beklagar sin dundrande huvudvärk släpper in oss efter ett par minuter och låter oss sitta i den ovala rosa soffan i entrén. Someone will be with you shortly... Denne någon, konsuln, min nemesis, en liten satt man med gröna manchesterbyxor upphyskade väl över den odefinierad midjelinjen, anländer snarast. Han har den avslappnade högutbildade stil man inte sällan ser hos psykologer och läkare. Gråstripigt hår och tunna glasögon. Han dyker upp utan ett ord och slösar inte en mening under vårt två minuter långa utbyte. Utan att knappt ens titta på mig tar han mitt gamla temp pass och de sex pund jag räcker honom går bort till en av de många dörrarna i korridoren och slår upp den mot det persiennstripiga dunkel som Sunrite försett honom med och borrar två hål genom mitt fotografi. Sedan kommer han tillbaka med en fotokopia och ber mig signera. Tack då, säger jag. Han nickar kort. Och så är det över. Med den mållöshet som endast ett fullbordande skänker tar vi buss 30 hem, jag och J. Stirrar ut genom fönsterglaset på övre däcket och finner till vår förvåning att världen oändligen tycks breda ut sig utanför. New Hailes mur plötsligt futtigt liten. Och vägen absurt kort.