ARBETARSTATENS ACKORD

A, J's pappa, har köpt en elgitarr, en svart träskiva med fyra strängar, som J har cyklat ned och stämt upp åt honom, trots att det rudimentära instrumentet efter endast ett par ackord redan slår över i sin gamla dissonans.
Kommunikationen som följer veckorna efter är en serie efterfrågningar i olika instruments kvalitet och priser, noggrannt formulerade i rund skrivstil på tjugo år gamla vykort med så disparata motiv som den svenska kungafamiljen, det skottska höglandet, och gulnade tulpanfält i Holland, stundtals palimpsestiskt författade över tidigare semesterönskningar i främlingars mjuka utsuddade blyerts. Frimärkena är lika uråldriga (A har med stor sannolikhet frankerat 1900talets mitts samtliga storheter, hatade som hyllade) och frågeställningarna författade med formell maniskhet rör trumset, förstärkare, eventuella resor till ÖstEuropa och övervägande utläggingar kring A's musikaliska raison d'etre (som är olikt andra nybörjarkompositörers). A med sin fyrsträngade elgitarr har inlett en jakt efter arbetarstatens ackord, ackorden som frammanar kolgruvorna, de ryska stålverken, fabriksmonotoni och knarrande kugghjul. Den musikaliska motsvarigheten till oljespill, sot, och rökpelare. Ackorden som språklös ska tala för Europas arbetare, som ska resa den gamla gasten som allt mer mållöst strövar runt kontinenten.
Idag anländer således den senaste kommunikationen i jakten efter dessa ackord. A har konsulterat vad han kallar "en professionel musiker" som efter viss tveksamhet (och en faiblesse för Lennon snarare än Diktonius) har skrivit ned följande serie på en bit papper:

G, D, Em, B, B#m, G, D

TREPHINE

Fredag morgon övervälmigar med sin plötsliga grällhet, som om någon handkolorerat kullerstenen, himlen, och de tegelröda skorstenarna. J avlägsnar sig snabb. Kaffepannan kvider på spisen. Jag läser Frigyes Karinthy's A Journey Round My Skull från 1939, en biografisk skildring av en hjärntumör. Operationen beskrivs såhär:

"Dead silence. I felt a succession of pricks in a circle. Get on - that's enough now! My skin isn't so sensitive as all that. It didn't hurt mem but I distinctly felt the sharp point describe a wide circle on my head. It went over the same path a second time. Then I felt one long horizontal incision at the back of my neck, though this didn't hurt me either. I hear the tinkle of forceps being jumbled up together and then being handled separately. This went on for a long while. I tried to see what was going on, and managed to make out an area as large as a handkerchief at the bottom of the white coat movin in front of me. It was bespattered with black spots like a speckled handkerchief. Off course blood spouted from the arteries in jerks, instead of flowing evenly as from the veins... I felt soft gestures, as if my flesh were being opened and folded back. The skull was certainly exposed by now..."

"For the third time I heard the trephine strike my skull. (...) The noise was now more infernal and continuous than ever. I began to wonder if they couldn't get through the skull, and, in my anxiety, I stiffened my neck, as if I ought to be co+operating with them and holding myself rigid under the trephine. Otherwise I felt the skull might split down the whole of its length."

"There was a sudden jerk as if had seized the opening with a pair of forceps. It was followed by a straining sensation, a feeling of pressure, a cracking sound, and a terrific wrench. … Something broke with a dull noise. … After a moment it began all over again. A straining sensation, a feeling of pressure, a cracking sound, and a terrific wrench. This process was repeated many times. Each cracking sound reminded me of taking the lid off a jamjar, while the process as a whole was like splitting open a wooden packing case, plank by plank."

"After this my mood underwent a change. Once the trephining of the skull was over there ensued a relative silence. (...)Once more there was a sound of pumping and draining and I could hear the drip, drip of a liquid. How much longer were these gentlemen going to fumble about in my skull? They saw how quiet and wellbehaved I was keeping. How long then did they propose to go on with their scratchings and manipulating? Couldn't they now and again do me the honour of telling me what they were doing with my head?(...) After all those gentlemen and I had never been and would never again be on such confidential terms with one another as we were at that moment, for I knew that they had their fingers in my brain."

"Pain? No, I had no pain."

"More terrifying than actual pain was the fact that my position seemed impossible. It was impossible for a man to lie here with his skull open and his skull exposed to the outer world - impossible for him to lie here and live. It was impossible, incredible, indecent, for him to remain alive - and not merely alive, but conscious and in his right mind."

AUX ARMÉS...

Le jour de gloire et arrivé. Jag har sovit i min militärsjumper, dess mässingsknappar likt en iskall rad bröstvårtor från naveln till halsgropen, guldsnören spirande runt slaget, epåletternas fransar likt tvinnat tagel över axlarna. Jag kan inte för ett ögonblick förmå mig att varken klä av mig eller på mig, tvätta mig eller sätta på ansiktet framför vardagsrumsspegeln. Marchons, marchons! Eftermiddagshimlens blodiga fana är hissad över Fife. Koagulerar i lila mot horisonten. Några timmar senare hissas mörkret, vaggande i den stilla vinden: Le jour de gloire et passé...

MINIATYR

När jag var tio byggde jag en miniatyr av mitt barndomshem av ett målat träblock, kartong, ståltråd, papper och plastpärlor. Jag minns minatyren bättre än jag minns mitt eget hem, vilket är symptomatiskt. Det korrugerade plåttaket på sophuset var ersatt av svart kartong. Staketet, en mur av cylindriska plastpärlor limmade intill och på varandra. Buskagen tvådimentionella fasader i konturklippt papper tecknad i fuktig tusch. Min moders siluett hängde i köksfönstret på tredje våningen, rök reste sig ur pizzerians gallerförsedda köksrutor, jag stod i dörren, en förvriden liten centerpiece, min bror på plåttaket med armarna mot trädets nedre gren, det gula håret likt en gloria runt det klotrunda huvudet, och min yngre bror på gruset nedanför, pappas gängliga gestalt vid grinden, djur tecknade med tusch i market, katterna, grannens tax, gatlyktan och syrenen. Det finns en speciell klarhet som endast uppstår i minatyren, en överblickbar kontroll som föder en känsla av på en gång sentimentalitet och makt.
Den förminskade kopian besitter en nästan religiös mystik med sitt löfte om en oändlig droste effekt. Det avskärmade innanförskapet, ett hus i ett hus i ett hus, ad nauseum, får minityren att i sin tur krympa världen, att bokstavligen göra detta enda hus till ett universum, ett självtillräckligt center. Dockhusets största spänning ligger förståss i dess avsaknad av ett utanför, ett utanför som istället ersatts av ytterligare ett vertigoöst innanför, och ytterligare ett. Den ideala miniatyren innehåller i sin tur sin egen miniatyr. Nostalgin föds i dessa likheter med barnets hermetiska värld. Dockhuset är sitt eget centrum. En naiv spegel som karaktäriseras av lilliutiansk perfektion, orubblig permanens, materialism, och ytterst en sorts trancendental fullkomlighet. I miniatyren upphör tiden. Och dess förenklade tablåer manifesterar en värld utan grovhet, utan fulhet, utan moraliska oförsvarbarheter, en bräcklig permanens som det senare livet aldrig kommer erbjuda.

Bilden är för övrigt från The Times artikel och bildserie (ursprungligen från en väldigt intressant utställning här) kring tidig rättsmedicin. Självmordsscenen utgör ett av 18 brottsdioraman av Frances Glessner Lee producerade på 40 och 50-talet som övningar att analysera för studenter i forensics. Erle Stanley Gardner, författare till Perry Mason deckarna, sa om Lee's brottsscener: "A person studying these models can learn more about circumstantial evidence in an hour than he could learn in months of abstract study."

Is the pious loved by the gods because it is pious, or is it pious because it is loved by the gods?

Jag drömmer att P's bortgång blivit en game show i teve. Den typ av amerikanska spelprogram med svepande kameror och gräll belysning i vilken samtliga meningar yttras med shakespeariskt allvar som genast dränks i inspelade applåder. De smattrande trumvirvlarna i otakt med hjärtats ratatamratatam. Orkestrerat av en av dessa väloljade äldre män vars åldrande stannats upp, rynkfri orange hud, med porer likt de mjuka relieferna i ett apelsinskal. Jag minns inte frågorna, endast den stilla oron över svarslösheten. Som om okunskap är det absoluta beviset på känslolöshet. Och den tysta åskådarläktarens blekblå skuggor skrutiniserande ansiktsuttrycken med sina oh's and ah's. Feta kvinnor som reste sina våglika kroppar ur de små sätena och hamrade sina indignerade pekfingrar genom den tjocka studioluften och vädrade sin spontana ad hominem argument.
Å andra sidan har den upprotade tiden efter bortgångar i mitt liv alltid burit likheter med rättegångar. I P's hus lyssnar jag på A som går igenom familjemedlemmarnas samlade orätter medan J går runt med kameran och dokumenterar rum efter rum, de hoprullade kläderna i garderoberna och byrålådornas handdukar, maten i skafferiet. Och som om sorgen gör det möjligt att släppa lös samtliga känslor, som om den rättfärdigar anklagelser av de mest absurda slag och som om den kräver en perfekt balans mellan deltagarna, är det plötsligt möjligt att tala om varandra utan vedertagen social kutym. Det rättvisa arvet diskuteras oupphörligen i förhållande till samtliga familjemedlemmars lidanden. Vem har uppoffrat sig hur, vem har saknat mest, vem har åstakommit minst, vem har älskats mest, vem sörjer minst, vem har axlat vilken börda, vem är vansinnigast, vem har tagit hand om vem. Den gemensamma historien upp till detta ögonblick plötsligt knappast mer än en martyrisk födslobörda, oken kan rabblas i sömnen, liksom de andras illusiva förmögenheter, emotionella så väl som bokstavliga.
Huset börjar allt mer likna en kuliss med sitt upprotade möblemang, halvtömda rum och strippade väggar. Färgburkar på tidningspapper och stegar likt galler mot fönsterkarmarna. På P's soffbord, som J brukade ligga under som barn, och vars mått han ännu minns förstorade med ett barns krympta händer, ligger arbetarnas lata kost, chocklad, öl och chipspåsar. När N anländer scannar hon rummen efter stulen memorabilia. Hennes ögon är vilda och påslika. Så R tog bokhyllan? Båda bokhyllorna minsann? J vill ha stolen?

PROFESSIONELL VOYEURISM

Någon påminner mig om det gamla skämtet om råttan i laboratoriet. Råttan som flinande kommenterade experimentet han deltog i med orden: Jag har tränat vetenskapsmannen väl, var gång jag trycker på den här knappen ger han mig mat. Det är alltid lätt att bortse från observatören. Och vetenskapsmannen påverkas i lika hög grad av experimentet som objektet han studerar. Det slår mig ibland när jag sitter upp på kontoret och slår på den flammande missfärgade skärmen till övervakningskanalen i butiken. De stumma samtal som pågår mellan kunderna. Män som provar peruker med sina vänner, som viker sig framför spegeln på herravdelningen i Elvis kolsvarta brylkräms våg med polisonger som vrider sig vid öronen, som klistrar billiga mustascher över överläppen, Chaplinsk toothbrush modell eller upprullad handlebar, eller fotograferar varandra i trekantiga pirathattar medan de ljudlöst skrattar och lika ljudlöst hamrar skosulorna i trägolvet. Eller unga flickor som kommer ut ur provrummen, stumma och mimar åt sina vänner, i ljudlösa frasiga balklänningar, eller platåskor som de vinglande styltar runt i vid de enorma speglarna, eller skolflickor som provar maglösa semi-pornografiska kostymvarianter av rödluvan, alice och little bo peep, ihopklämda bakom skynkena med kläderna i drivor runt de pinnsmala anklarna. Och spädbarn som lämnats vid kiltavdelningen och som ljudlöst skriker med kolsvarta gap som tycks klyva de små tunga kloten till huvuden i två när de börjar gråta. Fortfarande inte ett ljud. Och mödrar strömmar till. Huvudena i förvridna av skärmens brustna ljusrör. De liknar spöklika utdragna Bacon-porträtt, som om de punkterats och likt utblödd vattenfärg på våta papper, flutit ut över skärmen, när de hetsigt jagar genom korridorerna, genom garderoberna och de svepta provhytterna. Färgerna blinkar, från sepia till blek pastell till översaturerade helfärger. Och världen i dess kubistiska plastinramningen ackompanjeras av två ljud: ett stilla sus, och ett knaster. Och ju längre jag stirrar på dem, desto mer absurt förefaller de att de verkligen rör sig därute, råttorna.

UPPREPNINGENS PERVESION

Det är omänskligt att behöva jobba på en arbetsplats med speglar. Jag avskyr att passera min egen flyktiga gestalt i den randiga spelväggen vid omklädningsrummen, och än mer att behöva gå mig själv till mötes i den enorma spegeln vid butikstrappan, halvt igenväxt av billiga venetianska masker. Var morgon måste någon torka av alla speglarna. Eftersom jag har en svensk arbetsmoral och ett jävligt samvete är det nästan alltid jag. Jag klipper sönder en t-tröja och går från rum till rum med fönsterputsen. De uppsvällda korpögonen decimeter från min egna, och kinderna, tunga, gungande av det idoga arbetet. I kassan står ett uppfällt skrin, när vi samtalar kollegor i mellan och jag står vid den enorma bysten vid kassadiskens bortre hörn, tvingas jag under hela samtalet stirra in i min egen mun.
Jag tycker verkligen inte om det där ansiktet. Hela mitt liv har jag tacklats med mitt ansiktes enfaldighet, den tveksamma förvirring som allt för tydligt passerar över mitt artiga leende och de docklika rynkorna ner ur mungiporna. Idag när jag motvilligt stirrar mig i spegeln slår det mig att jag bär ett permanent ansiktsuttryck av simpel glädje. Ett gissel olikt andra.

Bild från The National Museum of Health and Medicin i Washington som har lagt upp en riktigt fin Flickr-serie.

RUM

Av lägenheten min pappa bodde i medan min föräldrar skildes minns jag inte mycket annat än att mitt rum hade en garderob i vilken den bakre väggen hade slagits ut och på det mest skrämmande sätt blottade husets vanligtvis osynliga stomme. Genom det kompakta mörkret kunde jag ana balkverket, tätningsmaterialet och de strimmiga nät av damm som andades likt tunna hinnor. Min barnsliga insikt när jag stirrade in i det knytnävsstora hålet kan endast liknas vid den absurda upptäckten att en cirkel dragen runt de egna fötterna
1. ringar in det egna jaget, men också
2. ringar in allt utom det egna jaget.
Om nätterna satt jag alltid en stol mot dörren.

J visar mig för första gången hålet han upptäckt i sin studio idag. Han leder mig ner i valvet och hukar med mig vid den våta stenmuren. Jag sätter fingrarna mot stenen och det är som att sätta fingrarna mot havsbotten. Naglarna sjunker ned i den hårt packade sanden. Hålet är inte störren en tio centimeter på längden, kanske sex på bredden men förefaller när J räcker över ficklampan vara över en meter djupt. Rester av igenmurad arkitektur reser sig på andra sidan och däremellan de märkliga stalagtiter i senapsgult som växer likt masklika organiska pelare från taket, med tunga droppar otåligt svällande över spetsarna. Do you see it? säger J. Och när jag skakar på huvudet vinklar han ficklampan åt mig. Det är ett barns os femoris, ett litet rosafärgat lårben som ligger diagonalt över sanden, en halvmeter in i den lilla grottan. What will you do? frågar jag. Han rycker på axlarna.

Det är förtåss absurt att tro att rum är rum och väggar väggar, och att endast dörrar erbjuder passage.

Bild: Tarrant's Alice.

MAKT

Apropå hundar, på väg ner till butiken efter kvällen scraps, under Leith-skymningens rosa marmorblock, passerar vi en kvinnan som ställt ifrån sig sin håriga leopardskinnsväska på en av jakey-bänkarna mitt emellan spårvagnsarbetets igengallrade hål och den inmurade 5-kvadratmetersparken. Desperat lutar hon sig mot den knähöga muren och ropar på sin hund. Hela det äggformade mellangärdet dallrar av frustration över byxorna i skinnimitation. Hennes läppar, målade med konturerande penna som illa matchar den glansiga pastellrosa färgen, likt två streck över den sneda tandraden. "You get here now, 'ere me, NOW boy, NOW." Och de klolika rödrosa plastnaglarna hamrar mot stenen. Kylan har fått hennes händer att anta en marmorerat lila ton. Hon fortsätter tala till byrackan och stirra ned mot sin ankel när hon ögonblicket senare reser sig och rör sig tillbaka till det lämnade bagaget på träbänken. "Heel." "Heel I said."
Det finns ingen hund. Men bör tilläggas, vanföreställningen är vältämjd. "You heel." "Steady now." "That's my boy."

MELANKOTOPIA

Eftersom inget händer mig annat än den dagliga eskapistiska kulturkonsumtionen, idag Burns, Sorokin, sedan tolv-radion, rattande mellan ...no immediate threat..., knaster, the Health Protection Agency has now announced..., shrhhs, believed to be a mild strain not unlike..., eep, So is it advicable to wear protective face masks?..., knaster, ...the paranoia..., shrshrashrs, ...man accused of dissecting and eating another man has gone on trial in central G... så begrundar jag vädret: Idag sträcker sig en grå linje över Fife ur vilken molnen reser likt enorma bergsmassiv. Regnet är lätt. I själva verket ser vi det inte falla utan följer nedslagspunkterna i pölarna på taket intill, mönstret av cirklar som vidgas om varandra och de bedgrägliga pareidoliska ansikten som blinkar och försvinner. Jag antar att det är en sorts överlevnadsreflex, förmågan att skapa ansikten ur i stort sett vad som helst. Att låta en etablerad inre ordning appliceras på kaos. Så hänger ändlösa ansikten tryckta mot glasrutan med darrande vattenfyllda ögon. Och än fler gestalter grinar utdragna över den marmorerad köksskivan. Och kaffesumpen är vältalig. Vem behöver sällskap med denna mångfald av kamrater. Radion puttrar, ...a short checklist for businesses on swine..., ...dealing with this outbreak..., admitted to Scottish hospital after returning from a holiday in Mexico..., ...fear...

BERKELEY

Leith Walk är palimpsest av reklamplancher som med den naiva och omodernt direkta slogan, I love Leith, samt en serie leende lokalcelebriteter, som ska undanböja blickarna från de mindre älskvärda uppgrävda hålen utmed promenaden, samt de allt mer påträngande uttömda och igenbommade butikerna som ökar i antal ju närmare Leiths fot vi når. Vädret håller på att vända och vinden hamrar mot kartongskyltarna och örfilar flanörer med nävar grus som rivits ur byggarbetarnas temporära abysser. Inte ens den cigarett jag hastigt avverkar halvvägs hemåt erbjuder något större nöje. Och då har jag ändå dagen till ära köpt ett paket Berkeley, att skingra ännu en dags fanskap med, eftersom detta allt sedan jag gjorde en liten blid finskas bekantskap har kommit att bli revoltens krematoriska njutning. Hon svor aldrig men rökte oavbrutet och, minns jag, luktade av den märkliga blandningen av tokak och nötkreatur, den sistnämnda en följd av hennes faiblesse för skinnkläder som hon köpte second hand och bar året runt. Till saken hör att K rökte enbart Berkeley eftersom uttalet på släpig finska påminde om hennes modersmåls ord för jävlar, perkelä. A package of Perkelä brukade hon säga och flina och kassörskan stirrade oförstående på henne. Varför hon behövde en ursäkt att svära över visste ingen, men det fanns få ord hon uttalade med samma rebelliska intensitet.
Kanske är det därför nämnda cigarett får symboliska kvaliteer. Inte ens motståndskraften, inte ens denna lilla olat, erbjuder framgångar vad gäller tacklandet av fredagen. Stormen halshugger genast askpelaren och det begynnande regnet kväser elden, den bokstavliga såväl som den symboliska. Jag skyndar mig dubbelvikt hem med handen över ögonen och blicken saxande över den fläckiga gatstenen, viskande svordomar som knappast kan jämföras med Berkeley's snälla double entendre.

Foto, återigen Shorpy.

KRÄK EMELLAN

Min oräddhet vad gäller totala främlingar kontrasterar starkt mot min sociala fobi. Den inlärda skeptisismen mot okända enheter har, inser jag, ersatts av en slags hundlik ömhet för desamma. Vi kan likna det vid en pudels koketta entusiasm när den spårar hunddoft i ett mänskligt byxben. Ett slags misstolkat frändesskap. Mer än något annat är det tacksamhet. Och en slags privat stolthet över hur vältämjd jag uppenbarligen förefaller, lilla byrackan, som sitter, skäller och visar tassen på givet kommando. Min briljans vad gäller denna typ av deipnosofism förvånar mig. Jag låter mig tacksamt bjudas på vad, halfpint, och röker gärna, när erbjuden, whatshisnames, nyköpta Lucky Strikes som han tänder åt mig med skakande fingrar i den förbannade majkylan. Läderjackan smattrar mot ryggen i vinden. Askan reser sig likt en hägrande pelare i vinden innan faller samman och rullar ned för kaféets träbord och landar i våra knän. Han plockar upp sin lilla kamera och börjar visa porträtt på sin moder, en liten mjuk kvinna vars lavenderfärgade tröja får henne att smälta samman med den urblekta rhododendhron busken i The Royal Botanical Gardens. Och sedan han själv, med lucky'n i mungipan, likt ett berg mot samma spröda buske. Därefter bläddrar han upp sina målningar, hårt tecknade porträtt med den ryska revolutionskonstens hårda rena linjer och Bacon'sk palett, hud tecknat med skrikande blekblått, askgrått och mossgrönt. Ansikten som påminner om dödsmasker och ett svartvitt porträtt av den bortgångna Goody ur vars spröda linjer han skissat ut det nästan geometriska skallbenet. Han är vad kulturhistorien älskar att referera till som den konstnärlige vilden, en svetsare och diskare med en åttioårings händer, vita och flisiga likt sandpapper, med de karvade såren likt torra sågmärken i en stock; detergent, förklarar han kort. Halfpinten glider ned som en istapp. Efter en halvtimme kallar han mig Jo med naturlig familiaritet. Vi samtalar om konsten, en alltid lika tacksam diskussion, och hans ögon lyser av barnslig tacksamhet när jag kallar honom konstnär. I gengäld kallar han mig författare, vilket jag med genuin ödmjukhet förnekar, även om engelskans ord lyckligt nog har en betydelse som kan tolkas, i all enkelhet, som skribent, en term jag med bekvämhet accepterar.

Foto: Shorpy.

FÖRFALL

Köket förfaller. Det är märkligt hur det tidiga stadiet av förruttnelse över köksbänken drar ut färgerna i objekten. Hur de rynkiga morotsstubbarna har konturerats i brandrött medan gårdagens halvätna måltid glaserats i en obskyr palett. Det stelnade riset har gått från vitt till antikt guld, tomaterna har mognat i blodrött, och stekens nedskurna fettstrimmor som tidigare haft en rökvit nyans har slagit över i senapsbrunt. Disken uppradad glas för glas, kopp för kopp över bordet, placerat där det tömts och lämnats. Kaffets trådsmala linje markerad i frukostkoppen, grumlade vattenglas, eftermiddagskaffets mjölkskum likt en mjuk svampväxt över porslinet, och så kvällstets sega bruna säck i J's emaljkopp. Jag upptäcker att någon druckit ur min kopp, en kvinnas feta läppstiftsmärke i plommonlila, likt en ofärdig oval över den monochroma porslinskopp min mor sänt över. Av någon anledning drar jag mig till minnes de upplösta raderna ur en sång min bror brukade sjunga, donchika, donchika, donchika for good. De egentliga raderna är försumbara men detta barnsliga mantra, donchika, förblev en sorts naiv hyllning till vuxenskapet, ett försök att fylla igen ett hål vi ännu inte upptäckt. Numer är hålet väl kartlagt, däremot saknas både spade och sand.

AVUND

Avund, ibland påminner det om en lavin. Det sägs att den levande begravde endast kan avgöra riktningen upp eller ner genom att spotta. Att känna panikens tjocka saliv rinna upp över kinden eller ner över hakan, upp eller ner. Givetvis är symboliken applicerbar också här. Det är lätt att glömma att oavsett riktning är det vårt eget ansikte vi loskar över.