MARE NOSTRUM

Den blottlagda havsbädden ute vid Aberlady sträcker ut sig ända till horisonten. Vi har åkt till havet utan att finna det. Istället denna milsvidd av porös lerlik brun sand. Krossade snäckskal och likvita krabbor som torkar ut i solen. De slingrande snörlika pelare av sand som lämnats där maskarna förtvivlat grävt sig ned i vätan. Objekt som fastnat och övervuxit och förvandlats till fossiliserade byggen av gapande snäckor och håriga gröna växter. Fåglarna pickar genom det nakna landskapet. Fingerlika skogar av spirande vattenväxter sträcker sig över sanddynorna. Våra steg sjunker allt djupare ju längre ut i ebblandskapet vi rör oss. När vi vänder om har vi ännu inte nått havet, istället har vi kämpat en halvtimme genom den sugande sanden. Den blåa horisontlinjen vidgas långsamt, spänner ut sig mot himlen, den tycks aldrig mer än ett par hundra steg bort, med drar sig gäckande undan var gång vi närmar oss. Ödsligheten är total. Det är som om hela världen torkat upp och stannat av. Kanske är det därför jag plötsligt känner sådan kvävande kärlek för J att jag skulle kunna krossa den vita beniga hand han lagt i min.