B är en av dessa människor som tvångsmässigt finner sig studera soporna hos andra, oftast släkningar, sedan hon öppnat locket till sopkorgen för att slänga vad än hon önskar slänga. En obscen fascination för det privata avfallet, en fascination inför, antar jag, den sanningssägande negativa produkten av våra liv. Inte vilka vi anser oss vara, eller vilka andra anser oss vara, eller vilka vi önskar vara utan essensen av vad vi varit och vad vi inte vill vara. Hennes ögonblicksstudie är på en gång ett arkeologiskt grävande i vänners vardagssediment och en mytologisk rekonstruktion av den värld som fortsätter sedan hon lämnat lägenheten. Den akuta mänsklighet hon tror sig finna, som om hon upptäckt en sematiskt konspiration i detta ord, mänsklig. Ett ord hon slipat till civiliserad förfining endast för att åter kunna skrapa i det perfekta lacket och blottlägga den verkliga identiteten, den djuriska, den konsumerande, vilda, kaotiska best som hon tror sig finna i avfallet.
Ibland markerar hon sina upptäckter med korta apropå kommentarer. "Så ni åt .... igår?", "Ska ni verkligen slänga det här?", "that's quite a collection of bottles..." Och ibland rör hon resterna med en slags girig äganderätt som får hennes ögon att spänna ut likt ägglika glober och tränga upp den tunga huden likt en persienn över pannan. Hon fingrar med pekfinger och tumme, målade naglar, lyfter en handduk, ett kuvert, en enmiddagsförpackning, processen är över på ett par sekunder, tittar du bort har du missat det. Hon ler, vi återgår till kaffet. Hennes naglar, likt en analogi över hennes jakt efter mänskliga imperfektioner, upptäcker jag är lackerade i rött nagellack som hon nervöst börjar riva upp medan vi talar. Hon klöser flagor i blankrött som hon borstar av kjolen.
När vi tillsammans lämnar lägenheten slås jag av den bizarra fråga som avfallets äganderätt utgör. I Broughton har fiskmåsarna slitit upp de svarta sopsäckarna som ställts ut för insamling och blottlagt överklassens hemligheter. F-street ligger sargat likt en banalitetens krigszon. Ruttna grönsaker, konservburkar, toalettpapper, blodiga handdukar och chokladförpackningar. På torsdagen finner jag ett graviditetstest på trottoaren, den blå linjen kyligt summerande B's argument.
Bild: Amy Stein ur hennes serie Domesticated.
Ibland markerar hon sina upptäckter med korta apropå kommentarer. "Så ni åt .... igår?", "Ska ni verkligen slänga det här?", "that's quite a collection of bottles..." Och ibland rör hon resterna med en slags girig äganderätt som får hennes ögon att spänna ut likt ägglika glober och tränga upp den tunga huden likt en persienn över pannan. Hon fingrar med pekfinger och tumme, målade naglar, lyfter en handduk, ett kuvert, en enmiddagsförpackning, processen är över på ett par sekunder, tittar du bort har du missat det. Hon ler, vi återgår till kaffet. Hennes naglar, likt en analogi över hennes jakt efter mänskliga imperfektioner, upptäcker jag är lackerade i rött nagellack som hon nervöst börjar riva upp medan vi talar. Hon klöser flagor i blankrött som hon borstar av kjolen.
När vi tillsammans lämnar lägenheten slås jag av den bizarra fråga som avfallets äganderätt utgör. I Broughton har fiskmåsarna slitit upp de svarta sopsäckarna som ställts ut för insamling och blottlagt överklassens hemligheter. F-street ligger sargat likt en banalitetens krigszon. Ruttna grönsaker, konservburkar, toalettpapper, blodiga handdukar och chokladförpackningar. På torsdagen finner jag ett graviditetstest på trottoaren, den blå linjen kyligt summerande B's argument.
Bild: Amy Stein ur hennes serie Domesticated.
2 kommentarer:
Sopor säger en hel del. Men gatans anonyma sopor ställer bara frågor. Ibland blir man förundrad över hur privat en sopa kan bli... en slängd tingest liksom skriker efter sin ägare - vem har gjort graviditetstesten... och vad hände sen? Anne-Marie
Att se sina egna sopor utspridda över gatan är och förblir uncanny.
Skicka en kommentar