KVINNLIGHET

En vän till familjen hade en dotter. De var de vackraste barn jag sett, plumpa persikokinder och köttiga små läppar och lockar likt tvinnad sockervadd. Hon bar klänningar i broderie anglaise och målade naglarna. Hon tyckte inte om mig och jag tyckte inte om henne. Jag tyckte mig ana vem hon skulle växa upp till och hon, på det sett som endast djur och små barn kan, kunde känna min skräck. Jag var livrädd för henne. Jag var livrädd för att man skulle be mig umgås med henne, be mig hjälpa henne, bära henne, eller ge henne ett glas vatten. Jag var rädd att jag skulle tvingas prata med henne när vi bjöds över på middagar i den stora förortsvillan med dess medelklass-bohemiska inredning och slipade trägolv, och än mer så sedan vi satt oss till bords, min far, hans nya fru, och mina så socialt geniala bröder, det andra föräldraparet och den lilla flickan. Eftersom vi var de enda två flickorna förväntade man sig något band. Man tyckte att den tidiga moderliga instinkten skulle väckas vid åsynen av en sådan infantil perfektion, av det kerubiska fettet och den mjuka, krympta varianten av människoansiktet; det tycktes naturligt att jag skulle pjoska runt barnet, att jag skulle leka med henne, och att hon skulle hålla min hand. Och således lyssnade man förväntansfullt till våra trevande konversationer, och när de uteblev, antog man att jag var märklig. Att min kvinnlighet var defekt. Som ung tonårig med en begynnande sexualitet dämpad främst av en mindre begynnande ångest och ett intensivt och artistiskt självhat minns jag att jag generat misstänkte att man antog mig vara homosexuell. Att jag knappast kunde växa upp till en kvinna eftersom det inte fanns en moder i mig. (Villfarelsen om den defekta kvinnligheten skulle för övrigt tio år senare slå över i övertygelsen om den egna fruktlösheten. Jag minns hur jag som arton gick till mödravården och den gamla kvinnan med sina rynkiga händer, vaxlika handskar och gyllene armbandsur med ett avlångt instrument visade mig en bild av min tomma livmoder, och hur jag fascinerad och tacksam stirrade på skärmen, plötsligt övertygad om att jag inte bara var kött och blod, utan fylld av en symbolisk hålighet.) Mycket snart resignerade man inför det faktum att jag inte var normal. Och så började jag avsky barnet. Jag avskydde hennes självgoda dominans. Hennes barnsligt elaka utfall. Och hennes övertygelse om en basal och total trygghet, en grundläggande tro på att den här världen och dess invånare var där för hennes skull, och att hon var den fullkomnade kronan på verket. Jag minns endast ett egentligt ögonblick av utbyte emellan oss. Hon ledde mig upp på övervåningen och visade mig sitt rum. Hon plockade med de miniatyriska objekten i rosa och turkost. De kletiga pastellerna och den plåttriga överlastade barnsängen med dess klängande spetsar och håriga djur, de knähöga stolarna och de ännu mindre modellerna i det lilla dockhuset med dess ideala moralism och könlösa porslinsfigurer. Jag sa till flickan att vi borde gå tillbaka ner. Men hon ville visa allt i detalj, hon höll upp dockorna och önskade att jag skulle ge dem röster, att jag skulle låtsas vara hennes leksaker, att jag skulle tala som om jag vore dem, med grälla röster. Jag kände mig svettiga av förtvivlan. Vi måste gå tillbaka ner, sa jag igen. Hon vaggade leksakerna fram och tillbaka med sina oändligt små vita händer. Du är tråkig, sa hon.
Efter några år träffade min yngre bror en flicka som följde med på familjemiddagarna. Hon var fantastiskt vacker, med en liten kolsvart spänstig kropp och enorma ögon. De två var oskiljaktiga. Hon bar det tunga barnet runt huset i timmar medan de fnittrande samtalade. Och i köket sa man alltid, så fin hon är, så fin hon är kring barnen.

PICKUP, ELECTRIC CIRCUS, 11:12

Han visar mig en serie kort ur sin plånbok; han är medlem in en flygförening, någon sorts juristisk rådgivningsbyrå, och har ett busskörkort. Hans enorma skuggiga skinn dallrar till basslingan från högtalarna och hans spottar över min kind när han talar. Den svullna grå huden påminner om en utspänd bukhinna, seg och svettig, och för ett ögonblick föreställer jag mig honom, i detta tunga skinn, likt en ballong av kött, och hur den avdomnade hjärnan skvalpar fram och tillbaka i skålen av ben. Under hela vårt samtal stirrar jag ut över baren, där den nyanställde bartendern just krossat ett vinglas över isfatet, de klara skärvorna redan ourskiljbara mot den smältande isbitarna. Fåfängt sållar han ut det glas han kan finna med fingertopparna, innan föreståndaren irriterat förebrår honom och börjar tömma sinken, isbitarna klirrande likt hackande tänder i plåtfatet. Mannen fortsätter pilla i sin skinnplånbok medan ölen skummar över mitt ben.
(-You don't say much, do you?
-No.
-You don't want to talk?
-I don't want to talk. I'm sorry.
-Are you here alone?
-Yes.
-Why?
-I'm here to see the band.
-I'm drunk.
-Yes.
-You don't talk do you?
-No.
-You don't say much.
-No.
-Are you mentally ill?
-No.
-That's good cause you look allright.
-Yes.
-Do you want me to stop talking you?
-Yes. Please just go.)

HUVUDEN

Jag drömmer att jag radar upp dem, alla människor jag mött här, och att jag ställer mig framför dem med kameran monterat på det rangliga stativ jag använder i butiken, och jag ber dem stå stilla, men de vägrar att sluta röra sig och var gång jag stirrar in i kameralinsen så ser jag bara deras bakhuvuden. De svarta kala stråna i den turkiske caféägarens nacke, D's gråa tagellika stubb, J's valiantlockar, och K's askblonda sträva page. Jag ber dem vända sig, men medan deras kroppar rör sig förblir deras tunga huvuden orörliga. De skruvar på sig och jag tillrättavisar dem irriterat och deras otåliga ourskiljbara sorl, ett sorts mänskligt brus inte olikt de ljud havet eller motorvägar gör på visst avstånd, överröstar mig. Tillslut går jag bort till dem och försöker brutalt vrida dem så att jag kan se deras ansikten men upptäcker till min förtvivlan att de endast har bakhuvuden. Likt levande hattställ har de släta ansiktslösa klot till huvuden, täckta av de obscena nackhåren. De påminner mig om lampor, tafatta, blinda och döva och deras otympliga klot av hud och hår vaggar onaturligt och ledlöst av och åter på de smala halsarna.

ENSAMMA NÄTTER

Mörkret lägrar sig likt damm över vardagsrummet tills jag sitter förstenad, en pompeiisk askfigur i soffan. Denna olidliga stillhet. Det är som om skuggorna pulveriserats, reser sig ur väggarna likt tunga sandpelare. Stolar, bord, glas och tallrikar, alla ersatta av dessa jordskepnader. Jag känner mig begraven i denna fuktiga åker, detta bördiga mörker. Och genom luften betraktar jag de sega utsträckta maskar av ljus som spelar, som krälar utmed soffan, som delar sig över väggarna och slingrar in i tapeten, ut över jordgolvet. Och kokorna av hårt packade rötter, genom vilka hakan tränger sig när jag lyfter huvudet, de spunna trådar av silverfärgat mycel som hänger i natten, och de knastrande stammar som vrider sig, knakar, gnisslar, kvider. Detta olidliga mörker. Denna varma natt likt ett berg mot bröstkorgen. Denna älskade grav.

VÅLD

När jag promenerar hem utmed parken vid St Andrews square får jag sällskap av en man som med märklig precision faller in ett par steg bakom mig och långsamt ökar takten tills ljudet av våra fötter förenas. Jag kan höra hans bälte rassla mot knappen i gylfen och tyget i skjortan som maler mot jackans linning. Och hans fuktiga andedräkt som slår ut likt fyrverkerier av saliv och alkohol mot mitt hår. När han kommer tillräckligt nära och mina steg mekaniskt hamrar vidare mot asfalten, den nötta bilden av paret framför, med paraplyet likt en gul lamphuva upplyst av deras eldröda cigaretter, så hör jag hur han viskar sluddrande, I'm following you.
Och jag vet inte varför han säger det eftersom han sekunden senare svänger av vid hörnet av Queen Street och försvinner och egentligen är det oviktigt eftersom vad jag känner då jag hör fotstegen dö bort, varken är rädsla eller ilska, utan istället detta: besvikelse. Med det patetiska konsekvenslösa begär som endast en i grunden fullkomligt skyddad individ kan känna, önskar jag att han verkligen hade förföljt mig. Önskar jag för ett ögonblick att han skulle ha stannat och skadat mig.

VÄKTAREN

L är väktare på Tesco. Var gång jag ser honom rycker jag till eftersom hans övervuxna svarta muskulösa kropp och fascistiska uniformering alltid får mig att tänka att det är över, att de kommit för mig, detta diffusa dem, döden och staten psykopompiskt förkroppsligade i L's svullna bomberjacka och pressade slacks. Innan hans ansikte tar form ur skuggorna, spricker fram ur den grå cigarettröken från hans billiga roll-ups, är han idén om det mänskliga monstret, representanten för allas yttersta privata fasa. Och sedan lyser de smala slattarna med dess kajal-lika inramning till och han tar form som människa mer än best. Den tjocka sega huden ur Tescoskjortan påminner om smält vax, utrunnen och ojämn, efter år av tonårsacne. Och det stubbiga håret ligger som en krullig matta över huvudet. Han har något desperat över sig, den sorts giriga äganderätt som mycket ensamma människor faller offer för. En hundlik tamhet och tröstlös nyfikenhet när han följer efter oss i butiken och dyker upp mellan hyllorna och stirrar på varorna i vår korg, frågar vad vi ska äta till middag, frågar om vi ska äta efterrätt, om vi ska gå ut och dricka ikväll.
Jag minns av någon anledning en gång när han var yngre, någon tidig tröskelålder och vi var hemma hos två väninnor som klätt upp honom i kvinnokläder. Det grova ansiktet målat i pasteller av blekblått och rosa medan den enorma bröstkorgen spände ut knapparna och det tunna tyget i chiffonblusen, sömmarna gnisslande och knakande när han rörde sig. De stolplikt karvade svarta benen utsträckta över kuddarna i soffan med svarta klackskor i lack gungande över tårna och de groteska beiga strumpbyxor som hängde i grenen under den lilla kjolen. Han plutade med läpparna som om han vore rädd för att missfärga tänderna och en av flickorna målade hans händer med ostadig koncentration. Och så sög på det lilla sugröret han stuckit i whiskeyglaset och flinade, flinade med den obräcklig stolthet och självkänsla som endast rollspelet erbjuder. Att för ett ögonblick vara en hel och fullkomlig person, trots att denna fullkomliga person är en annan, trots att denna fullkomliga person är ens motsats.

...

Jag önskar att det fanns någonstans dit man kunde gå och sluta ute allt detta plågsamma innehåll. Alla dessa små misstag som gror, som slår sina sega håriga mycel genom genom kroppen och slår ut likt blommor, svampar och torrt gräs. Komma hem om nätterna och bränna sådden som det bördiga innanmätet gött. Men istället fortsätter de att slå ut och man vaknar i till en grotesk trädgård av misstag.

CHAIRMAN OF THE BORED

Svettandes i kön på postkontoret följer jag tidningarnas glaserade blickar. De klotformade omslagsbrösten reser sig och sjunker, reser sig och sjunker, reser sig och sjunker, sjunker och sjunker. Kvinnorna, hela raden av meandrande lemmar, flåsar, de släta latexlika skinnen darrande under de heta andetagen. De fuktiga ögonen droppande från papprena. Håren likt utspilld mjölk. Ohh, ohh, ohh. Någonstans därute lever de, människorna, vi andra, vi andra är bara skuggor.

DÄRFÖR

Jag stoppar en man som försöker ta livet av sig genom att hoppa från broräcket på south bridge på måndagnatten. Och sedan blir jag stående där med en skallig amerikansk man med båglösa fyrkantiga glasögon och hans kinesiska flickvän i röd sjal och nämnda unga man som bär på en grå sportryggsäck och en halvtom ölburk. Hans gröna skjorta har ett hål över ena bröstet i höjd med hans bröstvårta och han bär kort jacka i denim och jeans bältade med ett nitat läderskärp och han plockar nästan omeddelbart upp en strongbow ur väskan som amerikanen nästan oroligt öppnar åt honom eftersom hans händer skakar. Hans ansikte ser ut som om någon har lyft honom i nackskinnet, stram, tillbakadragen hud över de sneda vacanta ögonen. Ett par sekunder går medan han försöker infoga sig i rollen som den frälsta, den räddade, och sedan kvicknar han till och lägger armarna om amerikanens axlar, you saved my life. It was the girl who saved you, säger kinesiskan, hennes unga ansikte präglat av något påminnande om uttråkan. Amerikanen skakar på huvudet. It was nothing, säger han. Don't say it's nothing, säger mannen, it's my life, it's my life you saved there. Han en drogads svullna pupiller och sega penetrerande ögonkast. Blicken klistrad på mannen medan han ömsom påbörjar en serie rörelser, ömsom avbryter dem halvvägs genom dess utförande. Amerikanen bär ett uttryck av somber manlighet, av en sorts grotesk stolthet. Han nickar oavbrutet och säger att han förstår. Jag ser bekymrad ut. Kinesiskan stirrar ut i det feta smoglika nattmörkret som ligger utbrädd som en hårig päls över Princess Street Gardens under oss. I'm english, säger mannen. Och sedan skrattar han. No, I'm Irish. Whatever you do, don't ever say you are English. Han imiterar ett vapen med pek och långfingret mot skallbenet. Han ser ut som om han verkligen känner pipan mot huden, som om fingertopparna magiskt ska tömma hjärnskålen. Lite senare konkluderar han, I'm American. I lived in LA, I was a musician. Han klappar sig på hjärtat, där den exponerade bröstvårtan hänger likt en körsbärsröd knapp. It's what I do. Hans sneda ögon rycker, det ser ut som om själva ögonen lösgjorts istället för tårar och de två slottarna med deras glaslika svarta pupiller rinner ner över kinderna. I can't cry. I can't cry anymore. Nothing, nothing, och sedan avbryter han sig, dricker cidern med en absurd rofullhet, fortsätter: they're all dead, you don't understand man, you don't live here, you're not Scottish, I'm Scottish, all this, han sträcker armen över den tunga kammade horisonten, I can't do it any more, I've been beaten, I was beaten as a child, I've seen them all die, all of them dead, I've seen things you can't even imagine, things no man should see... Balmorals klocktorn visar på två, en förbannad slant ljus i mörkret, envist avbetande sekunderna. Mannen spiller cider över sina händer. Amerikanen nickar långsamt. Hans grova solbrända kinder penetreras av ett kort askgrått stubb, likt en nålmatta. Och hans ögon brinner av den självgoda rättfärdighet vi alla tre känner, grotesk och skamlig, här är vi, vi som stannat. Tills mannen lägger handen mot amerikanens nacke och hulkande utan tårar, med sitt vansinniga löskokta ansikte, säger till honom: You have to tell me then, tell me why, tell me why to live. Och amerikanen stirrar på honom. Och kinesiskan tittar bort, och jag pressar mina slutna armar mot magen, och jag antar att vi alla tre väntar på att någon av de andra ska säga något, Balmorals urverk hamrande genom tystnaden och den strävhåriga svarta besten under oss vrider sig oroligt. You're not gonna tell me anything. You have to tell me something. Amerikanen suckar nu. I can't tell you why to live. Och hur patetiskt det låter. Mannen skakar på huvudet. But you have to tell me. Amerikanen rycker på axlarna. It's a big question that. Do you want me to lie. Mannen nickar. Anything, säger han. Amerikanen stryker händerna mot varandra. Men han säger fortfarande ingenting. Efter ett tag säger han motvilligt, I'm sorry.

SPELREGLER

Det här är vad jag tänker: Jag sitter på någon bar med K och D och jag köper dem rundor med vin eftersom jag inbillar mig att jag är skyldig dem något, att så länge jag ger dem mer än jag får tillbaka finns det ingenting jag behöver oroa mig över. K pratar om hur hon behöver mer bekräftelse från sin pojkvän och D pratar om hur hennes pojkvän nyss avvisat henne. Och jag får vara delaktig i den lojala vänskap de delar, de intima samtala de utbyter, eftersom jag råkar vara där, och min närvaro i grunden inte varken förändrar riktningen eller uttrycket för deras tvåsamhet. Vi spelar alla med i det här spelet, för att det är enklast så och således förefaller natten på mer än ett plan som en social provsmakning, vi skålar, luktar, rullar vinet genom kupan, fyller munnen, smakar, och sedan när taxin för mina två väninnor hem medan jag promenerar ned L-road, så spottar vi. Men den värmer, det tillfälliga kvinnliga förtroendet, känslan av att vi faktiskt är ett systerskap, att vi säger att vi älskar varandra, och ratar uppvaktningen från de dvärglika bankirer som frekventerar bordet intill med onyanserat förakt. Och det här är vad jag tänker: Det är en sorts transaktion. Också vårt lidande måste konverteras till valuta. För det här är vad vi gör: Vi utbyter och trumfar ångestar. Vi berättar om det som tynger oss så att andra ska komma närmare oss. Så att vi ska kunna bryta ihop, gråta, och lyftas upp. Det är på en gång religiöst och sexuellt. Sammanbrottet av den mänskliga fasaden. Det sociala spelets motsvarighet till le petit mort. Och en del av mig finner sig oundvikligen undra om det är värt det, om det är värt att bryta ned allt jag byggt upp endast för att nå den här vänskapliga omsorgen. Om det är värt att polera upp självhatet, svartsjukan och den desperata melankolin och vända upp denna neurotiska triss för att tillslut bli älskad.

RÖTMÅNAD

Den hastiga förgängligheten oroar mig. Persikornas köttiga märken och slappa säckiga skinn förgås på några timmar. Och brödet i papperspåsen växer ett vitt poröst skägg över brödkorgen, tunna flimrande hår som slår ut likt förruttnelsens fyrverkerier. Majskolvarnas tandrader har efter bara något dygn skrumpnat, det fläckiga vita möglet i ett groteskt polkadot mönster över det slappa gula skinnet. Mjölken stelnar i sina koppar, retarderar till sin ursprungsform, tunga dallrande skålformer som krakelerar när de upprörs och flyter ut över köksstålet i korniga klumpar. Vid middagarna tycks det som om måltiderna härsknat medan de tillagas, som om allt jag rör vid långsamt inleder sitt egen förfall. Jag radar upp ingredienserna över disken i väntan på att J ska återvända. Och sitter under dessa allt mer oändliga timmar och betraktar maten som förgås. Spenaten i dess påse som svettandes flyter samman till sega svarta trådar, kyckligen som kanderas i den heta torra luften, vars knoppiga skinn stilla gulnar och vrider sig obekvämt i sina skarvar, reser sig från det saftiga köttet och rullar upp sina lösa ändar likt ett nyss klipp tygstycke. Allt krymper, torkar, puttrar, svettas och skrumpnar runt omkring mig.
Men märk väl, jag sitter orörlig, oföränderlig i detta rötans epicentrum, och tro mig, om förgängligheten skrämmer oss, finns inget mer skrämmande än den plastiska oföränderligheten. För status quo är en illusion, i det som inte ser ut att ruttna, pågår förruttnelsen någon annanstans. Och där vi inte anar förgängligheten, bör den första frågan alltid bli: var?

PROFANISAURUS

T's käcka dysfemismer lyckas alltid lägra samtalet med sin trojanska kritik, insprängda i de simpla frågorna, lösgör ordvalen en retorisk armé. Hennes röda hår faller i valvlika bågar runt det fyrkantiga huvudet, likt en fjädersatt bronshjälm.
Du kan förståss dra slutsatsen att folks profaniteter i grunden säger något om deras världsbild och något märkligt fundamentalt om deras person.
D's främsta förolämpning var alltid allusionen till ett liv på räls, den fruktansvärda konformiteten som han, trots att han aldrig skulle erkänna det hade underkastat sig, you are on tramlines, all you want is a husband and children. Och de svordomar och skällsord hand främjade var följdaktligen de närliggande: coward och liar. De grå stråna penetrerande den porösa huden runt de plumpa läpparna, formade när han ilsknade till likt halsen på de portvinsflaskor han samlade, i ett perfekt o.
M använder det moraliskt laddade dålig, men sällan om andra än henne själv. Det är en sorts omvänd kritik, en blödande mater dolorosa som lastar sin egna vågskål med stenblock efter stenblock, endast för att se de andras tomma skål bära samma osynliga tyngd. Hennes termer bygger på nästan antika filosofiska ideal, måttstockar av rättvisa och godhet, och skålarna att väga och balansera det sociala umgänget i.
P är en kokande kittel, med en så kvävande aversion mot den egna ilskan, att när han svär, när han verkligen svär, är det som om allt detta som inte får sägas, allt detta på en gång spränger sig löst och likställs, sociala tabun, personliga förolämpningar och den mest politiskt inkorrekta obsceniteter. I en värld av laglöst hat befolkar han gatorna med whores, paki's, bumboys och asslickers.
Tall P, som bokstavligen ständigt titulerades med detta simpla deskriptiva epitet som så precist summerar hans konstitution, viskade det en gång till mig med den illa återhållen okynnig pojkhumor, ordet storefitter, det enda ord i engelskan med ett svenskt double entendre. Vi satt i hans lägenhet, som låg och ännu ligger på B-ham place, och P rullade sina konformade mary janes, till ett program om engelsk fotboll. Han föredrog det enkla cunt, ett ord han mästerligt kunde få att låta både kärleksfullt, med det sneda nikotinleendet stelnat i en grimasch och drypande av förakt, de fyra bokstäverna sväljande den enda vokalen, c-nt.
S's frivola haddockismer, V's anakronismer, B's bitande överanvändande av ordet boring, och C's huffade idiot, imbecile. Jag antar att vi alla uteslutande säger vad vi själva inte vill höra. Vilket kanske är fundamentet för all kommunikation. Alla samtal är på något plan ett samtal med oss själva.

DUVA

Halvvägs genom grälet om som följer i sovrummet i lägenheten på F-street, angående vår imminenta hemlöshet, flyger en duva in och sätter sig på skrivbordskanten. En absurd tystnad följer, J stannar upp, den upprörda gardinkedjan trummar sin stilla revelj mot fönsterglaset, medan det rosa ljuset pumpar in sin bombastiska nuevo horizon över Fife, och duvan burrar upp sina fjädrar och sänker det lilla huvudet mot kroppen och låter pepparkornsögat borra sig genom den patetiska tystnaden. Fågeln rör sig inte ens när J lyfter upp den utan ligger orörlig mellan hans händer, med ögon likt två knappar fastnålade i det lilla ansiktet. Dess huvud påminner om en dockas när han rör vid det, gängorna i den kurvade nacken klickande vikande sig under hans fingrar. Men hjärtat tickar.
Vi känner en sorts fasa i det ögonblick då de utmätta gränslinjerna mellan symbolik och realitet, natur och civilisation, och hat och kärlek överbyggs. Och sedan känner vi en sorts lättnad. På engelska kallas de homing pigeons, dessa tama brevduvor. J bygger ett bo i en kartong och jag tömmer ut en påse torrt ris över fönsterkarmen och sedan sitter vi och lyssnar på dess vingar som rafsar genom bädden av tidningspapper.
Alla avvikelser från det normala betraktas oundvikligen med en viss religiositet. Det är omöjligt att mäta ut de små slumpartade episoder som lett till en händelses realiserande. Den serie oundvikliga och exklusiva omständigheter som möjliggör att just detta sker, som möjliggör just detta specifika ögonblick. Det tycks i efterhand, med en så lockande anti-logik, att det absurda momentet måste legat destinerat i alla dess upprinnande ögonblick. Den något haltande kausaliteten leder till det mystiska konstateradet att duvan har flugit hit, att det var oss hon skickats till.
På kvällen ringer hyresvärden och erbjuder oss ett kontrakt. Post hoc ergo propter hoc.